Från centerpartiet har vi under en lång följd av år krävt
en reformering av styrelseformerna på det regionala planet.
Det grundläggande motivet för detta är att den sedan länge
gällande ordningen är djupt otillfredsställande ur
demokrati- och effektivitetssynpunkt. Den försvårar
decentralisering av beslutsfunktioner och motverkar
möjligheterna till självständiga, samordnade initiativ i de
olika regionerna.
De skäl vi anfört för en reform har blivit allt angelägnare
att tillgodose. Med den omfattning den offentliga
verksamheten nu har är det mycket viktigt med en rationell,
demokratisk organisation även på det regionala planet. Det
är också av stor vikt att organisationen är sådan att den
möjliggör en reell decentralisering från den centrala statliga
nivån.
I anslutning till det förväntade EG-samarbetet betonas
ofta den växande betydelse olika regioner kan komma att få
som självständigt agerande enheter inom nationsgränserna
och för samarbetet över dessa gränser. De styrelseformer
och de kompetensfördelningar som nu finns i regionerna är
inte ägnade att underlätta och stimulera en sådan
samverkan.
Den grundläggande bristen är att det inom länen sedan
gammalt finns en uppdelning av ansvaret för länets
angelägenheter på en lång rad organ. De viktigaste av dessa
är landstinget och länsstyrelsen. Men därutöver finns det en
rik och svåröverskådlig flora av samarbetsorgan.
Det utmärkande för länen är således, att det i dessa
inte -- som i primärkommunerna -- finns något samlat forum
för debatt och beslut. Uppgifterna är spridda, men
samtidigt är också de olika organens verksamheter ofta
invävda i varandra på ett sätt som gör styrelsesystemet näst
intill obegripligt för en bredare allmänhet och som medför
mycken byråkrati och stora effektivitetsförluster.
Det finns inga försök till en rationell analys som grund
för den nuvarande ordningen. Det har bara blivit så genom
en kombination av historisk tradition och en rad delbeslut
under årens lopp.
De förändringar i organisation och uppgiftsfördelning
som riksdagsmajoriteten beslutat om under senare år har
dessutom enligt vår mening haft en helt felaktig riktning.
De har bl a medfört att länsstyrelsen, det statliga organet,
fått allt vidare uppgifter inom områden som naturligen
borde ligga inom ett folkvalt organs kompetens. Samtidigt
har det demokratiska inflytandet minskat, genom att olika
förtroendemannaorgan försvunnit i länen. Denna
utveckling innebär följaktligen ökad och inte minskad
statlig styrning i regionala politiska frågor. Detta är en
utveckling som bör brytas.
Behovet av en reformering är således av olika skäl stort
och påträngande. Målsättningen för reformarbetet måste --
som vi så många gånger tidigare framhållit -- vara, att ett
folkvalt regionalt organ, ett länsparlament, får det samlade
ansvaret för regionens utveckling på alla de områden, där
det krävs initiativ och politiska beslut och verkställighet av
dessa beslut. Det innebär, att länsstyrelsens och andra
statliga länsorgans politiska uppgifter överförs till
länsparlamentet och de organ som kommer att sortera
under detta.
Med en länsdemokrati av detta slag kommer också nya
möjligheter att öppnas för en omfattande decentralisering,
inte bara från riksdag och regering utan också från centrala
ämbetsverk. En del av dessa kan avvecklas helt.
Överflyttning av uppgifter från den statliga förvaltningen
till kommunerna måste också ske.
Regionerna kommer att få större självständighet och
ökad bestämmanderätt över de egna angelägenheterna.
Därmed kommer också medborgarnas engagemang för den
egna regionen att öka. Förutsättningarna för debatt, insyn
och ansvarsutkrävande blir helt andra än de nu är. Detta är
en stor vinning ur demokratisynpunkt.
Den förändrade organisation och de nya uppgifter för
det folkvalda länsorganet, som vi föreslår, förstärker vårt
vid upprepade tillfällen framförda förslag om skilda
valdagar. I framtiden bör således inte bara verksamheten i
primärkommunerna utan också valen till ett livaktigt och
betydelsefullt länsparlament ge ett fullödigt underlag för en
egen kommunal och regional valdag.
Våra förslag har utgått från den geografiska regionala
indelning som nu finns. Det skulle vara olyckligt om en
nödvändig reformering av organisation och
kompetensfördelning inom länen i onödan skulle försenas
av segslitna stridigheter om hur en ny regionindelning skall
se ut.
Detta utesluter dock inte, att en översyn av den
regionala indelningen görs och att förändringar kommer till
stånd i vissa delar av landet för att nå en bättre
överensstämmelse än vad nu gäller mellan t ex näringsliv,
kommunikationer och utbildningsvägar och den regionala
indelningen. Goda skäl har t ex
framförts för att göra Skåne till ett län.
Ett par statliga ämbetsmannakommittéer ( C 1991:08 o
09 ) har i uppgift att se över vissa delar av den regionala
indelningen. En delrapport ''Västsverige -- län och
samverkan'' har redan presenterats.
Vi föreslår med hänvisning till vad som ovan sagts, att
en parlamentarisk utredning tillsätts med huvuduppgift att
utarbeta konkreta förslag som underlag för den
länsdemokratiska reform som vi angett.
Ämbetsmannakommittéernas förslag bör i relevanta delar
kunna utgöra underlagsmaterial för överväganden om
ändringar i den regionala indelningen i den mån
länsdemokratiutredningen finner detta lämpligt och
konstruktivt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en
parlamentarisk utredning om införandet av länsdemokrati i
enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 15 januari 1992
Bertil Fiskesjö (c)
Bengt Kindbom (c)
Stina Eliasson (c)
Anders Svärd (c)
Rosa Östh (c)
Birgitta Hambraeus (c)
Christina Linderholm (c)
Sven-Olof Petersson (c)