Den 6 november 1991 antog riksdagen det vilande
förslaget till Yttrandefrihetsgrundlag, en helt ny grundlag
som reglerar yttrandefriheten i elektroniska ljud- och
bildmedier. YGL trädde i kraft den 1 januari 1992.
Den nya grundlagen innebär utan tvekan en förstärkning
av skyddet för yttrande- och informationsfriheten i dessa
medier och äger närmast sin motsvarighet i en annan
grundlag, Tryckfrihetsförordningen, TF, som reglerar
yttrande- och informationsfriheten i tryckta medier.
I den kammardebatt som föregick höstriksdagens beslut
framhölls från flera av de ledamöter som på olika sätt varit
engagerade i arbetet med den nya grundlagens tillkomst --
och även deltagit i ett första beslut, våren 1991, om
antagande av den nya grundlagen -- att ''det fanns vissa
brister och skönhetsfläckar i lagen'' och att ''man inte kunde
vara nöjd på alla punkter'' och att ''det därför fanns
utrymme för förbättringar här och var''. Just själva
möjligheten och behovet av att ändra och förbättra YGL på
vissa punkter framställdes av flera talare t.o.m. som ett
bärande argument för att rösta ''ja'' till den nya grundlagen!
Själva är vi helt obundna av tidigare agerande i frågan
och riktade vid kammardebatten därför hård kritik mot
vissa delar av grundlagsförslaget.
Yttrande- och informationsfrihet är en av det öppna,
demokratiska rättssamhällets viktigaste
grundförutsättningar. Varje inskränkning i dessa
fundamentala friheter måste vara noga övervägda,
preciserade och motiverade och dessutom hållas på ett
absolut minimum. Det är vidare nödvändigt att svensk
lagstiftning harmonierar med av Sverige ratificerade
internationella konventioner.
YGL:s 1 kap. 12 § andra stycket öppnar en möjlighet för
lagstiftaren att utfärda generella förbud mot reklam.
Bestämmelsen är uteslutande tillkommen för att tills vidare
hålla de i Sveriges Radio-koncernen ingående
programbolagen fria från reklamsändningar. Public-service-
verksamhetens struktur, organisation och finansiering är
dock inte en gång för alla given, utan måste fortlöpande
kunna anpassas till tidens anda, den tekniska utvecklingens
möjligheter och inte minst marknadens krav och villkor.
Det är vidare troligt att public-service-verksamheten, inte
minst av rättslikhetsskäl, i fortsättningen bör regleras i lag
snarare än genom avtal.
Möjligheten att kunna utfärda generella reklamförbud
är en orimlig inskränkning av informations- och
yttrandefriheten som inte hör hemma i ett öppet,
demokratiskt rättssamhälle. Reklam som huvudsaklig eller
kompletterande inkomstskälla för elektroniska ljud- och
bildmedier är en nödvändighet för deras möjligheter att
existera och överleva på samma sätt som reklam är en
förutsättning för den fria pressens existens. Någon
motsvarande bestämmelse om möjlighet att i vanlig lag
utfärda generellt reklamförbud finns mycket riktigt inte
heller i Tryckfrihetsförordningen!
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar avskaffa 2 kap. 12 § andra
stycket, i yttrandefrihetsgrundlagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om reklamen, public-service-
verksamheten m.m.
Stockholm den 23 januari 1992
Henrik S Järrel (m)
Björn von der Esch (m)