Sverige står inför en etermediarevolution. Inför
förändringarna i vår omvärld och teknikens utveckling, kan
inte längre anhängare av det statliga monopolet på radio
och TV stå emot. Radio och TV avregleras, om än i sakta
mak.
Först ut blev TV. Hösten 1990 tillsattes en
parlamentarisk beredning som fick till uppgift att föreslå
regler och ramar för en tredje markdistribuerad TV-kanal.
Under våren presenterades förslaget och sedan började
spektaklet. Förhandlingar, spekulationer, oklarheter.
Resultatet av allt detta blev dock att den markdistribuerade
TV-kanalen får finansieras med reklam. Det politiska priset
för att också Sverige skall få en från staten fristående och
kommersiell TV-kanal har dock varit betydande.
Regler och pekpinnar från staten kommer att styra såväl
kanalens programinnehåll som reklamen den kommer att
sända. Sverige har i praktiken fått en statligt styrd men
privat driven och finansierad TV-kanal. Vi befinner oss
fortfarande långt från målet, en verkligt fri TV.
Under våren 1991 presenterades också förslaget till ny
yttrandefrihetsgrundlag, som riksdagen slutgiltigt antog i
oktober 1991. Lagen har tillkommit för att skapa ett
grundlagsskydd för etermedia som, har det sagts, skall
bygga på samma principer som tryckfrihetsförordningen för
tryckta medier. Det finns dock i grundlagen inslag som
beskär yttrandefriheten, nämligen den paragraf som gör det
möjligt att i allmän lag förbjuda reklam i radio och TV.
Utnyttjas paragrafen innebär det ett brott mot den av
Sverige undertecknade Europa-konventionen för
mänskliga rättigheter, vilken skyddar yttrandefriheten även
i kommersiella sammanhang.
Trots de brister som finns i den nya grundlagen, röstade
jag för den. Jag ser dock grundlagen enbart som ett första
steg mot att etermedia garanteras fullständig yttrande- och
informationsfrihet. Därför behövs en revidering av
grundlagen, ett arbete som bör starta omgående och som
måste avslutas inom tre år, det vill säga efter valet 1994. Ett
starkt grundlagsskydd som garanterar etermediernas frihet
från statlig inblandning och styrning är nödvändig och får
inte ta ytterligare 25
år.
I december förra året presenterades ett förslag till ny
kabellag som riksdagen sedermera antog. I korthet innebär
lagen möjlighet för lokala reklamfinansierade
reklamsändningar. Även denna lag är ett utslag av statliga
pekpinnar och regler som skall styra såväl programinnehåll
som vilken reklam som får sändas och inte sändas.
Under våren 1992 har regeringen aviserat en proposition
om lokal- och reklamfinansierad ljudradio. Inför denna är
förväntningarna stora, inte minst om regeringen kommer
att leva upp till regeringsförklaringens utfästelser om i
princip fri etableringsrätt för radio.
I begreppet ''fri'' ligger innebörden att staten inte skall
styra innehållet i sändningarna. Gör staten det, är mediet
per definition inte fritt utan kontrollerat.
I första hand har det politiska intresset att kontrollera
innehållet i sändningarna fokuserats kring reklamen.
Många svenska politiker tycks inte inse att reklam är en del
av yttrandefriheten och skall ges i princip samma friheter
och ramar som det tryckta och talade ordet. De politiska
''insatserna'' har dock inneburit regler som beskär reklamen
vad avser dess volym, till vilka målgrupper den får riktas
och när den får sändas.
Det totala utbudet av reklamtid begränsas i första hand
av koncessionerna. Den tillgängliga tiden begränsas
ytterligare av regler om hur stor del av programtiden som
får innehålla reklam och hur långa reklaminslagen får vara
samt när dessa reklaminslag får läggas. Vidare råder ett
totalt reklamförbud under samt före och efter
barnprogram.
För programföretagen betyder begränsningarna i den
totala reklamtiden, att priserna på annonstiden drivs upp.
Det blir nödvändigt för att programverksamheten skall
kunna finansieras genom intäkterna från reklamen under
den tillåtna annonstiden.
Samtidigt som reklamen är programföretagens
finansieringskälla och villkor för överlevnad, spelar
reklamen också en viktig roll för konkurrerande företag på
marknaden. I sin andra roll som budbärare av
kommunikation från företag till konsumenter, liksom
företag emellan, är reklamen en garant för pris- och
prestationskonkurrens samt för fri etablering. Det är för
övrigt en av anledningarna till att EG-domstolen i ett par
prejudicerande fall funnit att reklambegränsningar, genom
att hindra etableringen av nya förtag och begränsa handeln
mellan medlemstaterna, strider mot Rom-fördraget.
När priserna på reklamtiden höjs, gynnar detta de
större, marknadsledande företagen, som därmed kan
befästa sin position. Man skulle kunna säga att de högre
annonspriserna blir till en konkurrensfördel för dessa
företag i förhållande till mindre konkurrenter.
Reklambegränsningarna sägs ha motiverats av
etermediernas stora genomslagskraft. Dessa begränsningar
leder nu till, också beroende på etermediernas
genomslagskraft, att nuvarande marknadsstruktur blir
befäst eftersom utmanare får det svårare att konkurrera.
Detta får naturligtvis en rad konsekvenser för
konkurrens och prisbildning. En av dem som drabbas i
förlängningen är naturligtvis konsumenten, som får betala
priset för detaljregleringarna.
Vad beträffar de ramar som behöver ställas upp, inom
vilka vår ekonomi skall fungera, är inte alltid statisk
lagstiftning det bästa, särskilt inte på ett område som är
föremål för så snabba förändringar som just etermedierna.
I flera europeiska länder har istället en ''utomrättslig''
normering föredragits som är mer flexibel och
ändamålsenlig än lagstadgande regler och förbud.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av att revidera
yttrandefrihetsgrundlagen i syfte att garantera
etermedierna frihet från statlig styrning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konsekvenserna av
detaljregleringen i lag av reklam i etermedia.