Det finns en betydande enighet bland lagstiftare och
allmänhet att våldsskildringar i film och videogram som kan
medföra skador framför allt hos barn och ungdom bör
begränsas eller förhindras. Meningarna är dock delade om
vilka medel som behövs för att nå det målet.
Det explosionsartade utbudet av videofilmer har
medfört att barn ser mycket mer på TV och video. Det sker
i hög utsträckning utan att vuxna deltar i vare sig tittandet
eller i förklarande resonemang i efterhand. Från inte minst
sociala myndigheter, Hem och skola-föreningar och
polisens sida har man kunnat iaktta en klar försämring av
barns och ungdomars känsla för att värna om varandra.
Undersökningar från flera kommuner i landet visar att en
ökad labilitet och oro kan spåras som en direkt följd av vissa
videoutbud. Många unga människor får en felaktig
verklighetssyn som leder till oanade och tragiska
konsekvenser. Det må vara knytnävsslag eller sparkar som
i filmen inte ger effekter, men som i det verkliga livet får
fruktansvärda konsekvenser. För många som inte kan hålla
isär dessa skilda situationer har konsekvenserna blivit
förödande med misshandel och till och med dödsfall som
resultat.
Det finns ingen enkel lösning att komma till rätta med
ett skadligt videoutbud. Som vi tidigare påpekat för
riksdagen så skulle en förhandsgranskning vara ett gott
komplement. Efterhandsgranskningen riskerar att bli både
ineffektiv och dyrbar.
Den förstärkta lagstiftning som vi förordar kan synas
strida mot våra grundläggande synpunkter på tryckfriheten.
Men då måste man inse den oerhörda skillnad som ligger
mellan det tryckta ordet och suggererande våldsfilmer. Vi
menar att när det gäller våldsskildringar i film och
videogram så har man allt för länge tillgodosett
producentintressena på konsumentsidans bekostnad.
Föräldrarna har huvudansvaret för barnen, så är
naturligtvis också fallet när det gäller att skydda barnen från
skada p.g.a. videovåld. Vi menar inte att samhället skall ta
över föräldraansvaret, men med politiska beslut bör vi ändå
underlätta för föräldrarna att ta detta sitt föräldraansvar.
Det kan vi göra bl.a. genom att begränsa spridningen av de
allra grövsta avarterna av videofilmer medelst en generell
förhandsgranskning.
Sociala hänsyn måste få ta över i avsikt att skydda
svagare part. Så är det t.ex. på en rad områden alltifrån
agaförbud, stränga trafikregler till påbjudande krav om
jämställdhet och god yttre miljö. Situationen beträffande
videovåld är densamma.
Den mycket långtgående jämställdhetslagen till skydd
för t.ex. kvinnor i arbetslivet och förbud mot diskriminering
borde också kunna vara tillämplig på detta område med
tanke på den förnedrande kvinnosyn som så ofta kommer
till uttryck i det förråande videoutbudet. I riksdagen har
flera gånger framställts krav om hårdare tag mot sexuella
trakasserier. Dessa avarter förefaller små i förhållande till
den förnedrande och perversa kvinnosyn som återfinns på
många videogram.
Det är angeläget att komma bort ifrån ett utbud av
pornografiska scener eller sadistiska aktiviteter som
uppenbart skapar stor ångest hos barn, som både psykiskt
och fysiskt lever ganska oskyddade och ofta i socialt utsatta
miljöer. FN-konventionen om barns rättigheter förpliktar
också Sverige att skydda barn mot ''information och
material som är till skada för barnets välfärd''. En sådan
programförklaring förpliktar också våra lagstiftare att inte
sörja enbart för barnens materiella välfärd, den psykiska
hälsan kräver också sina skyddsnät.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förhandsgranskning av
våldsvideo i avsikt att hejda/hindra det förråande
videoutbudet.
Stockholm den 23 januari 1992
Isa Halvarsson (fp)
Elver Jonsson (fp)
Erling Bager (fp)
Barbro Westerholm (fp)
Bengt Rosén (fp)