Barnomsorg i offentlig regi omfattas av ett regelverk till skydd för den enskilde. Kommunallagens regler garanterar likabehandling, tryckfrihetsförordningen insyn och sekretesslagen skyddar känsliga uppgifter. Verksamheten kan efter anmälan eller på eget initiativ granskas av riksdagens ombudsmän, JO.
Ett viktigt socialdemokratiskt krav på barnsomsorg med annan huvudman än kommuner är att samma regler till skydd för den enskilde måste gälla. Konsekvenserna blir orimliga om familjer med barn i olika barnomsorgsformer behandlas olika. De regler som i dag gäller är inte alltid enkla och väl kända. Olika regelsystem försvårar ytterligare för föräldrar att välja barnomsorg åt sina barn. Det skulle också, enligt vår mening, kunna motverka medborgarnas aktiva deltagande och insyn i en verksamhet som till stora delar bedrivs med statliga och kommunala medel.
Riksdagens borgerliga majoritet har dessvärre avvisat socialdemokratiska krav på att barnen skall hämtas ur kommunens kö vid all barnomsorg, som drivs med hjälp av allmänna medel. Även i en situation där full behovstäckning råder bör intagningen enligt vår mening ske så att segregation motverkas. Om riksdagsmajoriteten av olika skäl inte är beredd att ändra på detta måste likabehandlingsprincipen på annat sätt garanteras.
Offentlighetsprincipen måste ses över när kommunala uppgifter övertas av privata intressen. I arbetet med den nya kommunallagen betonade konstitutionsutskottet (1990/91:KU38) värdet av handlingsoffentlighet i de fall där uppgifter överföres från nämndform till helt eller delvis kommunägda bolag. Ledamöter från m, fp och mp ville i en reservation till betänkandet göra handlingoffentligheten obligatorisk. När kommunen avhänder sig barnomsorg till verksamhet som bedrivs i helt privat regi är behovet större av offentlig insyn.
Riksdagen har nyligen beslutat om en ändring i sekretesslagen som innebär att samma sekretessregler som gäller för kommunal barnomsorg också skall gälla beträffande barnomsorg som drivs av svenska kyrkan (prop. 1991/92:3, KU 11, rskr. 65, SFS 1991:1874). Samma regler måste självfallet gälla även för andra former av barnomsorg som drivs med hjälp av bidrag från statsmakterna. Visserligen finns en bestämmelse om tystnadsplikt i 69
§ socialtjänstlagen, men det kan dock ifrågasättas om den ger samma sekretesskydd som sekretesslagens bestämmelser.
Det framstår för föräldrar och andra som märkligt att kommunal barnomsorg står under JOs tillsyn medan privat inte gör det. Så länge stats- och kommunala bidrag är en avgörande del av finansieringen har riksdagen och allmänheten ett berättigat intresse av att motsvarande tillsyn kan ske beträffande barnomsorg med enskild huvudman.
Regler för likabehandling, offentlighet, sekretess och möjlighet till tillsyn av riksdagens ombudsmän måste införas före överflyttning av barnomsorgsverksamhet från kommuner till enskilda huvudmän. Detta gäller även liknande överföring av vård av ungdomar och missbrukare. Eftersom vi kan förutse svårigheter med att snabbt utfärda sådana regler anser vi att regeringen bör föranstalta om en utredning av dessa viktiga rättssäkerhetsfrågor. Utredningen bör påbörjas skyndsamt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lika behandling inom barnomsorgen.
Stockholm den 24 januari 1992 Thage G Peterson (s) Catarina Rönnung (s) Kurt Ove Johansson (s) Sören Lekberg (s) Torgny Larsson (s) Ulla Pettersson (s) Lisbeth Staaf-Igelström (s) Elvy Söderström (s) Odd Engström (s)