Riksdagen är -- eller bör vara -- den viktigaste
beslutsinstansen i svensk demokrati. Den ska inte behöva
fatta så förskräckligt många beslut som nu, men den ska
fatta de viktigaste.
Riksdagen bör mer än nu söka bli ett forum för den
aktuella och kvalificerade politiska debatten.
Riksdagen är också symbol. Riksdagen och dess
ledamöter utgår ur allmänna val. Sverige är demokrati just
genom valen och det som hör till dem: Människors enskilda
ställningstaganden, våra politiska partier och den debatt där
olika samhällsåskådningar bryts mot varandra.
Det är en oerhörd förpliktelse som ligger i detta att vara
beslutsorgan, viktigaste debattforum och samtidigt symbol
för svensk demokrati.
Riksmötets öppnande är en stund då det centrala i
riksdagens roll och uppgift -- dess funktion i demokratin --
kan manifesteras med särskild högtidlighet. Svenska folket
har valt denna riksdag, och det årliga öppnandet av den bör
då vara en ceremoni som hyllar demokratin som idé och
verklighet.
Då känns det kränkande och stötande att i lokalen ska
sitta företrädare för demokratins värsta fiender,
blodbesudlade, vidriga regimers företrädare.
På läktaren finns rader av förbrytarregimer företrädda.
Den barbariska kinesiska härskarklicken har folk där. Den
hemska Castroregimen finns företrädd på läktaren, alltså
diplomatiska hejdukar för en man som plågar och svälter ett
folk för en blodig och pervers ideologis skull.
Jugoslaviens ambassadör var närvarande, varmed
rimligen avses en företrädare för den serbiska
kommunistregim som driver ett imperialistiskt krig mot sina
grannar.
Nordkorea, Iran, Irak, Vietnam, Libyen, dåvarande
regimen i Zimbabwe, dåvarande regimen i Etiopien,
Kenya, Laos, Somalia, Indonesien och Sudan hörde till de
inbjudna. Några inbjudna kom inte -- till riksdagens glädje.
Det är något groteskt att öppnandet av det svenska
parlamentet ska vara en manifestation som förpestas av
närvaron av en skock företrädare för blodbesudlade
diktaturer. Dessa ambassadörer representerar
kommunistiskt och annat förtryck -- alltså raka motsatsen
till demokrati, öppenhet och humanism. Dessa typer på
läktaren står för system som bygger på censur, terror mot
befolkningen, enpartisystem och förhärligande av
banditpresidenter. De sitter på läktaren i en riksdag som
valts i fria val -- men i deras hemländer skulle den
omedelbart gripas som vågade tala om mänskliga
rättigheter, yttrandefrihet eller organisationsfrihet.
Det är naturligtvis så att också ambassadörerna
personligen är motbjudande, inte bara de regimer de
representerar. Ingen blir ambassadör i enpartistat utan att
vara ansluten till härskarens parti. I många fall har de gjort
sin karriär i maktapparaten och alltså varit med om att
utöva censur, jakt på demokrater och företrädare för
mänskliga rättigheter. Att uttrycka de åsikter som svenska
politiker för fram skulle i de länder ambassadörerna
representerar leda till att den som yttrar sig blir politisk
fånge, troligen torterad.
Demokrati är ingen formalitet utan ett styrelsesätt som
syftar till respekt för minoriteter, öppen debatt och alla
medborgares lika rätt att påverka landets politik genom fria
och allmänna val.
Då bör inte formaliteter tillåtas styra vilka som bjuds in
att övervara riksdagens öppnande. Detta bör vara en
högtidsdag för demokratin. Då kan man inte förpesta
lokalen genom att släppa in företrädare för rader av
världens värsta förtryckare.
Sverige kan och bör ha diplomatiska förbindelser också
med diktaturer, främst för att kunna tillgodose svenska
intressen i respektive land. FN-systemet bygger på en
''universalprincip'', alltså att alla länder ska vara med.
Så visst bör varje land som önskar få sätta upp en
ambassad i Sverige. Men att bjuda in vederbörande till den
svenska riksdagen är något helt annat. Riksdagen är inte
något anonymt allmänt svenskt, den är i stället resultatet av
svenska folkets fria val och därmed ett uttryck för just
demokratin.
I respekt för svenska folket och för demokratin som
princip borde vi därför med stolthet och glädje kunna bjuda
in företrädare för andra fria folk. Men någon inbjudan
borde inte skickas till ambassadörer för regimer som bygger
på våldsläror och diktatur.
Fram till för ett par år kunde man möjligen säga att
eftersom majoriteten av världens stater -- och FN:s
medlemmar -- var diktaturer så måste vi av pragmatiska skäl
visa god min trots att vi avskyr allt vad dessa regimer stod
för. Visionen av en demokratisk värld var ju så avlägsen.
Men läget är radikalt förändrat. Latinamerika som för
några år sedan bara hade enstaka länder med fria val har
befriats från nästan alla gamla diktaturregimer. Vår egen
världsdel har snabbare och fredligare än någon vågat
drömma om sett diktatur efter diktatur falla -- även om
länder som Rumänien, Serbien och Albanien fortfarande
har gamla leninister i ledningen. Också i Afrika har
kommunistiska och andra våldsregimer fallit. Det viktigaste
budskapet -- främst från den unga generationen -- är att
människor i varje land önskar mänskliga rättigheter,
demokrati och frihet från förtryckare. Att den bestialiska
gubbregimen i Peking mördar studenter mitt inne i
huvudstaden medan Honnecker misslyckades att starta ett
motsvarande blodbad i östra Tyskland visar att de ungas
frihetskamp är densamma -- skillnaden ligger i hur länge
våldsregimerna kan stå emot frihetskraven.
Den svenska riksdagen måste otvetydigt ge moraliskt
stöd åt demokratin. Ska det finnas företrädare för Kina när
riksdagen öppnas ska det vara demokratiska studenter, inte
företrädare för det kommunistiska barbariet. Bjud gärna in
ett par kubaner, men absolut inte ambassaden.
Den svenska riksdagens öppnande bör vara en
manifestation för demokratin.
I centrum bör stå de valda företrädarna för Sveriges folk.
Talmannen och statsministern är främsta företrädare för
riksdagen respektive den regering som utgått ur samma
riksdag. Det formella öppnandet görs av kungen i egenskap
av statschef.
Kulturinslag bidrar till inramningen. Många är också
tacksamma över anföranden av inbjudna talare, som belyst
riksdagen, demokratin, kvinnornas politiska roll etc.
Statsvetare och historiker har stått för flertalet av dessa
anföranden -- t ex
Sten Carlsson, Alf Åberg, Nils Stjernquist, Birgitta
Odén och senast Olof Ruin. 1988 talade Kerstin Ekman om
''riksdagen i litteraturen''.
Dessa anföranden bygger på sakkunskap, är personligt
färgade och har genomgående varit tänkvärda.
Vederbörande är kallad i sin personliga egenskap, han eller
hon är själv helt ansvarig för anförandet. Den senast
inbjudne, Olof Ruin, gav perspektiv genom att ta in de stora
förändringarna i Centraloch Östeuropa i ett historiskt
perspektiv med den svenska demokratins införande.
Då är kungens roll mer problematisk. Fram till den nya
grundlagen hade han en annan roll. 1809 års grundlag kände
inte begreppen parti, parlamentarism och regering. 1917
blev ett slags erkännande av att regeringsmakten skulle utgå
från den folkvalda kammaren, alltså parlamentarism.
Kungens rådgivare var inte längre utsedda av majestätet
utan genom riksdagen och dess partier.
Alla visste detta, med Kungl. Maj:t avsågs regeringen.
När kungen höll sitt trontal vid tvåkammarriksdagens
öppnande så var det ett regeringsdokument han läste upp,
alltså vad den sittande regeringen ville meddela riksdagen
och svenska folket. Vad kungen personligen ansåg i
respektive fråga var inte längre av betydelse. Trontalet
avsåg regeringen.
Genom den nya grundlagen, där talmannen övertagit
kungens tidigare funktion i samband med
regeringsbildningar, förändrades också de formella
förutsättningarna. Regeringen sågs inte längre formellt som
kungens rådgivare utan som svenska folkets verkställande
organ, som utgick ur den folkvalda riksdagen.
Regeringsförklaringen skulle då naturligen läsas upp av
statsministern.
Kungen hade kvar uppgiften att öppna riksmötet. Första
gången i den nya utformningen skedde detta den 10 januari
1975. Kungens anförande hade följande lydelse:
Herr talman, ärade riksdagsledamöter! Tillåt mig uttala
en varm förhoppning om framgång för riksdagen i dess
arbete att gagna vårt Sverige och dess invånare, att skydda
den enskilda människan och att bidraga till att skapa en
lyckligare värld för alla människor.
Det var ett kort och bra tal. Det täckte både den enskilde
och världen, och kungen gav uttryck för tankar som borde
kunna förena alla. Han gick däremot inte in på konkreta
politiska områden och tog ställning för eller emot olika
framförda uppfattningar i den politiska debatten. Kungens
tal följdes direkt av statsministerns regeringsförklaring.
Men efter detta har en mycket påtaglig förändring skett
i de kungliga anförandena. De har undan för undan blivit
allt längre. Kungen har gått in på fler och fler sakområden,
och det är uppenbart att det han säger har andra
tyngdpunkter och andra värderingar än
regeringsförklaringen.
Den är alltså en mycket tydlig tendens till allt längre
anföranden. Och dessa anföranden har alltså mer och mer
av ställningstaganden. Inte bara genom vad som sägs i sak,
utan också genom valet av ämnesområden -- vilka som tas
med och vilka som inte tas med, ordningsföljden och
utrymmet för respektive ämne.
Det är ingen tvekan om att kungens anföranden blivit
politiska inlägg. Innehållet och platsen för framförandet
kan inte gärna tolkas annorlunda än att talaren önskar att
riksdagens kommande beslut ska gå i bestämda riktningar.
Detta är principiellt något annat än under den tid då
kungen läste trontalet. Alla visste då att de framförda
uppfattningarna var regeringens, inte kungens. Det var en
följd av parlamentarismen.
Men vems uppfattning är det som förs fram numera när
kungens tal skiljer sig från regeringsförklaringen? Det
viktiga dokumentet är självfallet det senare. Men riksdagen
kan ändå ha intresse av att veta vem som är ansvarig för
kungens tal. Ska det ses som likvärdigt med de inbjudna
professorernas -- alltså en enskild person som helt och hållet
själv står för ett inlägg? Forskarna har väsentligast talat
kring sådant som hänt, och de har oftast avstått från att ta
ställning till de sakområden riksdagen står inför.
Är det kungen som för fram sina rent personliga
uppfattningar (ungefär som när han går ut i massmedia med
uppfattningar om förhållanden i Norge)? Eller är det
hovförvaltningen som gör något slags eget dokument som
ska vara något mellanting mellan det gamla trontalet och
kungens privata tyckande? Regeringen är uppenbart inte
inblandad, den kan inte rimligen producera två dokument
för samma tillfälle och fördela tankar mellan statsministern
och kungen.
Den här oklarheten fanns inte när kungen läste upp ett
regeringsdokument.
Det här har inget att göra med vad jag själv tycker i
sakfrågorna. Vid öppnandet 1990 talade kungen bl.a. om
behovet av ''handlingsfrihet'' för försvaret. Det är samma
princip som var vägledande i 1925 års försvarsbeslut med
dess modell med ''elasticitetsförsvar''. I riksdagsmotioner
har jag pläderat för åtgärder i syfte att öka flexibiliteten
inför framtiden, genom föryngrad officerskår, bättre
utnyttjande av reservare, en övergång från en rigid till
flexibel värnplikt och en prioritering av kvalitet framför
numerär.
Det kan ju vara roligt att höra kungen ge pricipiellt stöd
för en sådan grundsyn. De som däremot -- liksom den av det
dåvarande hovet applåderade generalstaben på 20-talet --
har uppfattningen att handlingsfrihet är mindre viktig än att
behålla en stor organisation kan vara irriterade över
fjolårets kungaord. Frågan om synen på handlingsfrihet i
försvaret är ju i verkligheten en genom årtiondena
kvarstående motsättning mellan olika synsätt, och man kan
undra om det är bra att kungen tar ställning i den frågan.
I sak skulle jag kunna vara jätteglad över att kungen i sitt
tal inför riksdagen i höstas talade mycket positivt över FN-
alliansens insatser mot Irak. Kungen berömde FN för ett
''kraftfullt och konsekvent agerande''. Jag hade för ett år
sedan en motion som var kritisk mot den svenska
regeringens inställning före och under FN-operationen. Om
regeringen hade haft den inställning som kungen sedan
gjorde sig till tolk för hade jag inte behövt motionera.
Kungens uttalande i samma tal om ''ett nödvändigt val''
mellan hjälp till ''grannar eller främlingar'' tolkades av
många som ett ställningstagande för ett synsätt som förts
fram från ett i riksdagen nytillkommet parti och mot tankar
som företräds av andra partier. Det är oklart om det var
kungens avsikt att gå in i debatten på detta sätt eller om
formuleringen blev olycklig därför att kungen eller hans
medarbetare inte förstod innebörden i det som sades. Klart
är att många människor med djupt engagemang i
biståndspolitiken och flyktingpolitiken kände olust över
kungens ordval.
Såvitt jag förstår är det hovet som står bakom att
kungens anförande vid riksdagsöppnandet successivt
förlängts och givits en mer politisk och kontroversiell
inriktning. Det är inte riksdagen som uttryckt önskan om
denna förändring.
Frågan är principiell. I sak har kungen alltså på ett par
punkter gått in med ståndpunkter som råkar sammanfalla
med mina i kontroversiella säkerhetspolitiska frågor. Men
detta förhållande har för mig ingen betydelse. Antag att
kungen i stället instämt i den ofta hårda kritik som många i
Sverige riktade mot FN-aktionen för ett år sedan. Jag skulle
då vara djupt oenig med kungen i sakfrågan.
Men principiellt spelar det ingen roll om jag själv råkar
hålla med eller om jag tar avstånd från kungens framförda
uppfattningar i sak. När det finns olika uppfattningar i
riksdagen är det olyckligt att kungen går in och söker
påverka opinionen i en viss riktning. Den nya grundlagen
och därmed kungens roll vid riksdagens öppnande har inte
utgått från att han skulle använda sitt framträdande vid
riksdagens öppnande för att driva agitation i kontroversiella
frågor.
Det vore, också för kungahusets egen skull, bäst om
kungen återgick till tal av den typ han höll vid riksdagens
öppnande 1975.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att till sitt öppnande bara inbjuda
företrädare för demokratiska stater.