Riksdagen har att fatta en mängd beslut som är av
intresse och betydelse för personer med handikapp. Det
kan gälla lagstiftning om lokalers tillgänglighet, stöd till
taltidningar, krav på myndigheter att inom sitt
verksamhetsområde vidta speciella åtgärder etc.
Riksdagen, som alltså ställer krav på andra, bör då föregå
med gott exempel och vara tillgänglig i vid bemärkelse.
Enligt vår mening föreligger dock en del brister. Vi kan
börja med den fysiska tillgängligheten. I flera av de större
entréerna förekommer besvärliga trappor och dörrar som
man får använda hela kroppen för att kunna öppna. Man
borde, utan att eftersätta säkerheten, snabbt och utan större
kostnader kunna åtgärda detta.
Lämpligt beläget sammanträdesrum saknas, likaså den
tekniska utrustning som är nödvändig, t.ex. storbildsskärm
som möjliggör snabbutskrift för hörselskadade, ljussättning
lämplig för synskadade, teleslinga m.m. I vår tekniska
utrustning saknas i övrigt både texttelefon och
blindskriftsmaskin av nyare modell. Hur är det med vår
utåtriktade information? Finns den helt tillgänglig på
kassett eller textad video? Finns tillgång till
teckenspråkstolk vid behov?
Vi är medvetna om att en utredning pågår om riksdagens
framtida lokalbehov, men flera av de frågor vi tagit upp kan
inte vänta. Vi önskar därför en snar utredning om
riksdagens tillgänglighet ur handikappsynpunkt både för
ledamöter, personal och allmänhet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar utreda handikapptillgängligheten i
riksdagens lokaler i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Stockholm den 10 januari 1992
Lena Öhrsvik (s)
Bo Nilsson (s)
Ingvar Björk (s)