Det goda samhället är ett välfärdssamhälle som
samtidigt är ett rättssamhälle. I detta samhälle finns det
både rättigheter och skyldigheter och då såväl för det
allmänna, alltså stat, landsting och kommun, som för de
enskilda medborgarna. För övrigt föreligger här något av en
dubbelsidig rättsverkan på så sätt att det som är rättigheter
för den ena parten är skyldigheter för den andra parten och
vice versa.
I detta demokratiska samhälle finns ett ''osynligt''
samhällskontrakt som i princip har sin grund i själva
medborgarskapet. Kontraktets parter är å ena sidan det
allmänna och å andra sidan medborgarna. Kontraktets
innehåll är svårfångat och inte preciserat men får anses
utgöras av gällande regler och utförd verksamhet.
Ett s.k. medborgarkontrakt skulle därvid kunna
precisera medborgarnas rättigheter, särskilt då
skattebetalarens rätt till skattefinansierade tjänster. Ett
sådant kontrakt kan bygga på sex grundläggande principer,
nämligen myndigheternas öppenhet, medborgarnas
information, tjänsternas tillgänglighet, medborgarnas
valfrihet, tjänsternas kvalitet och icke-diskriminering av
medborgarna. Sanktioner vid kontraktsbrott kan vara att
den drabbade medborgaren får rätt till ex. förklaring,
ursäkt och ersättning. På kvalitetssidan skulle föreskrivas
målstyrning, konkurrens, privatisering och
skadeståndsskyldighet. Konkret skulle detta kunna
innebära följande på vissa verksamhetsområden. På
skolsidan får föräldrar rätt till kontinuerlig information om
de olika skolornas resultat för att kunna välja rätt skola.
Inom sjukvården föreskrivs rätt till information om
vårdenheternas prestationer för att patienten ska kunna
välja den bästa vården, men här ges också regler som både
minimerar köer till behandling och väntetid på sjukhusen.
På järnvägsområdet behövs regler om toleransgränser för
tågförsening, biljettkö och telefonservice. Inom
rättsväsendet bör också regleras god telefonservice,
acceptabel utryckningstid för polisen samt rimlig väntetid
för målsägande och vittne vid rättegång.
Det finns utländska förebilder för sådana
medborgarkontrakt. Det ovan skisserade kontraktet finns i
Storbritannien under beteckningen ''Citizen's Charter''.
Det grundläggande beslutet togs i juli 1991 och man avser
att fortsätta utvecklingen av kontraktsinnehållet. Allt detta
tycks i princip ske under politisk enighet.
Mot denna bakgrund borde man även i vårt land
undersöka förutsättningarna för samt behovet och
lämpligheten av att tillskapa ett medborgarkontrakt i
svensk tappning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om medborgarkontrakt.
Stockholm den 27 januari 1992
Bengt Harding Olson (fp)