Regeringen har nyligen tagit initiativ till reformarbete
bland annat för att förstärka äganderättens ställning och slå
fast närings- och yrkesfriheten som grundläggande
medborgerliga rättigheter i vår grundlag.
Inriktningen på detta reformarbete överensstämmer
med målsättningar, som vi har ställt upp för vårt politiska
arbete. Vi anser det också realistiskt, att regeringen, såsom
direktiven anger, söker åstadkomma konkreta resultat i
första hand på avgränsade områden, där utsikt finns att
framlägga förslag till riksdagen redan under
mandatperioden.
Vi anser dock att även avtalsfriheten är en så viktig
grundprincip i ett fritt samhälle, att den bör ingå i
utredningsuppdraget. Vi utgår därför ifrån, att också detta
ämnesområde kan behandlas inom kommittén. Ett skydd
mot långtgående ingrepp behövs nämligen för enskild
rättssäkerhet även på avtalsområdet, som t ex den tidigare
jordförvärvslagens skadliga användning illustrerat i bl a
fallet Lorenius, som riksdagen tidigare uppmärksammat.
Valsystemet
I regeringens reformplaner ingår också förändringar i
valsystemet för att ge ökat utrymme till personval i
nomineringsproceduren vid allmänna val.
Reformer i den riktningen överensstämmer också med
våra politiska målsättningar. Vi ser det dock endast som en
etapp på vägen mot ett ökat medborgarinflytande i
politiken. Partiväsendets makt över de ombud folket tillåts
utse i allmänna val är enligt vår uppfattning alldeles för
dominerande.
Det är inget självklart demokratiskt ideal att låta
partiorgan likt statsunderstödda ordenssällskap bestämma
vilka kandidater, som medborgarna får utse som ombud att
styra landet. Det vore rimligare, att ombuden själva väljer
parti, inte att partier väljer ombud åt folket.
Vi instämmer därför inte i regeringsdirektivens synsätt,
att ''enskilda kandidaters person'' skulle kunna få
''överdriven betydelse på bekostnad av sakfrågor i valet''.
Säkerligen är valmanskåren angelägen veta, vad deras
ombud står för. Det finns ingen anledning att som i
direktiven omyndigförklara valmanskåren till förmån för
partikretsars visdom.
Vi tror inte heller, att den stora mängden väljare ''helst
överlåter valet av personer till partiinstanserna'', som det
heter i direktiven. Verkligheten bakom partival är ju tyvärr,
att väljaren inte har något eget val alls i egentlig mening.
Det är då svårt uttala sig om vad folk ''i allmänhet helst vill''.
Det är sant, att det kan finnas nackdelar med att
ekonomiska resurser får utslagsgivande betydelse i
nomineringsfrågor. Men det finns väl så stora principiella
invändningar mot att partibyråkratier blir statsunderstödda
korporationer, där ombuden inte är beroende av något
ekonomiskt stöd alls från folket. Vi vill med andra ord inte
som direktiven förkasta tanken på att ideella och frivilliga
ekonomiska engagemang från valmanskåren ska återfå sin
betydelse i politiken. Den, som inte ens förmår samla
intresse eller resurser för sin kandidatur från väljarna
själva, är knappast heller någon folkets man/kvinna i
egentlig mening.
Möjligen behövs kontroller och restriktioner mot
missbruk av ekonomisk makt i nomineringsproceduren,
men frivilliga bidrag på idealitetens grund bör ändå vara
huvudlinjen. Skall statsunderstödd politik förekomma, bör
stödet i vart fall gå till kandidaterna direkt och inte till
partiet.
Fortsatt reformarbete -- en författning för 2000-talet
I det senaste valet betraktades folkets fria val som en
riksolycka. Med många partier kunde kaos uppstå i det
politiska systemet.
Men det är ju folkets sak att avgöra, vilka ombud eller
partier, som ska väljas in i riksdagen, inte partiernas
taktiska bedömningar om lämpligt regeringsunderlag.
Att folkets fria val av ombud skulle vara en olycka för
det politiska systemet måste av lätt insedda skäl vara en
felsyn från demokratisk synpunkt.
Det är en olägenhet att få svaga regeringar. Men det är
en olägenhet, som väl går att avhjälpa med mer utvecklade
demokratiska metoder.
Det kan ske genom en renodling av de folkliga valen så,
att regeringsbildning och administration får en folklig
förankring genom särskilda val. Riksdagens
sammansättning och folkets val till folkförsamlingen kan då
återigen bestämmas genom nominering av ombud i så fria
former som möjligt. Kontrollmakten och dess
sammansättning behöver med en sådan lösning inte
försvaga regeringsmakten.
Lösningen ligger med andra ord i att genomföra en
boskillnad mellan exekutiv makt och lagstiftnings- och
kontrollmakt i det demokratiska systemet.
Den motsatta vägen, att renodla partiintressenas makt
med ökade spärrar eller utslagsgivande partiröstning i t ex
enmansvalkretsar för att få en stark regeringsmakt är inget
framsteg från demokratisk synpunkt. Regeringen
förvandlas nämligen då i praktiken till ett slags partikansli,
som styr folkets av samma parti valda ombud.
Vi anser, att frågan om ansvaret för regeringsmakten är
en viktig framtidsfråga för vår demokrati. Vår nuvarande
ordning har inneboende svagheter. I takt med ett ökat
internationellt beroende -- kanske en federalisering av
Europa -- behöver Sverige en kraftfull regeringsmakt. I
federala system fordras ett effektivt ledarskap för att vinna
respekt och inflytande hos andra medlemsstater.
En regeringsbildare, som har stöd i folkliga direktval,
kan också söka medarbetare i bredare kretsar utanför
partiinstanserna och därmed vinna i skicklighet och
kompetens.
Att regeringen i en parlamentarisk koalition tvingas
förhandla sig fram till lösningar, som mest påminner om
kommunala partiförhandlingar om förtroendeposter, är
som jämförelse knappast någon trovärdig lösning för
framtiden, om personval och partisplittring ökar
osäkerheten om ett dugligt regeringsunderlag.
Det reformförslag, som lades fram för några år sedan av
enskilda personer med Gustaf Petrén i spetsen, anser vi ha
åtskilligt att erbjuda för ett fortsatt utvecklingsarbete att
förbättra de demokratiska institutionerna i vårt land. Här
skisseras nämligen bl a en maktdelning i demokratiska
former mellan regeringsmakt och folklig kontrollmakt i
riksdagen -- jämför förslaget ''En ny grundlag'', MOU
1988:1.
Vi anser, att ett fortsatt reformarbete kring våra
författningsfrågor bör inledas redan nu med en bredare och
långsiktig inriktning i syfte att nå fram till en samlad
författningsreform med sikte på 2000-talets förhållanden i
ett måhända federalt Europa.
I ett sådant arbete bör också ingå ansträngningar att
modernisera och rekonstruera riksdagsarbetet från dagens
omfattande masshantering av rutinärenden till ett system,
där arbetet kan koncentreras på verkliga förändringar och
väsentligheter.
Kanske kan t ex regeringsmakten anförtros bl a att också
svara för budgetbeslut, när riksdagen lagt fast en
verksamhet, som inte förändras. Verksamhet kan även
tänkas fortgå på verksnivå med stöd av specialdestinationer,
som statsmakterna bestämt, t ex att det offentliga
vägväsendet får förfoga och disponera över väganslag, som
avgiftsfinansieras osv.
Till ett mer utvecklat demokratiskt statsskick för 2000-
talet hör också enligt vår uppfattning att kontroversiella
frågor kan hänskjutas till avgörande med folkomröstningar
direkt av folket. Också på den punkten finns förebilder
redovisade i ''En ny grundlag''.
En samlad författningsreform för 2000-talet kan ta till
vara de utredningsresultat, som regeringen tagit initiativ
till. Utredningen bör även kunna granska ofullkomligheter
i grundlagsbeslut, som riksdagen låtit passera, t ex
reklamförbud och andra inskränkningar i yttrandefriheten i
den nyligen antagna yttrandefrihetsgrundlagen.
Det är slutligen ett rimligt krav, att författningen i sin
helhet lyfts fram till antagande i folkomröstning för att få en
bred folklig förankring för framtiden. Det är inte bara EG-
frågorna, som förtjänar svenska folkets samtycke i en sådan
omröstning, anser vi.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av att inleda ett
mer omfattande och långsiktigt reformarbete med sikte på
att låta svenska folket i folkomröstning ta ställning till en
samlad ny grundlag för 2000-talet.
Stockholm den 23 januari l992
Ian Wachtmeister (nyd)
Harriet Colliander (nyd)
Anne Sörensen (nyd)
Robert Jousma (nyd)
Richard Ulfvengren (nyd)