Sverige ratificerade den Europeiska konventionen om
mänskliga rättigheter (Europakonventionen) år 1952.
Sedan riksdagen övertygat sig om att samtliga i
konventionen upptagna fri- och rättigheter redan gällde i
Sverige (med visst undantag se nedan). Därmed ansågs
Sverige uppfylla vad konventionen kräver.
Under de följande åren visade det sig emellertid efter
hand att man i svensk lagstiftning avvek från förpliktelserna
enligt Europakonventionen eller också visade sig
konventionen i konventionsorganens praxis innebära något
annat än vad som förutsetts vid ratifikationen. I början av
1970-talet började de svenska domstolarna visa tveksamhet
och krävde s.k. transformering av Europakonventionen i
den mån överenskommelsen ger uttryck för principer som
ej tidigare varit rådande här i riket (NJA 1973 s.
423). I Råneå-målet gick Regeringsrätten så långt som
till att bestrida förpliktelse för en skolstyrelse att i sin
verksamhet iakttaga Europakonventionens regler (Rå
1974 s.
121).
Denna avvisande hållning maskeras bakom talet att
landet skulle iakttaga den aldrig utredda -- och i doktrinen
starkt omstridda -- s.k. ''dualistiska'' principen. Detta har
fått till följd att många svenska domstolar och myndigheter
underlåter att beakta Europakonventionens förpliktelser
nu nästan 40
år efter ratifikationen. Riksdagens uttalanden att det i
Sverige skulle krävas, utöver ratificeringen, en särskild
transformeringslag, som införlivar konventionen med
svensk lagstiftning, har tolkats som om -- i brist på sådan
lag -- innehållet i konventionen alls icke kunde beaktas i
rättslivet.
Denna särskilda svenska lag har riksdagen hittills ej
stiftat. Skälet till denna riksdagens underlåtenhet kan,
enligt min mening, icke gärna vara annan än den att man
trots ratificeringen ej haft för avsikt att göra
Europakonventionen fullt tillämplig för svenska domstolar
och myndigheter. Det förvånar inte att detta uppfattas som
ett anmärkningsvärt dubbelspel.
Enligt kommittédirektiv 1991/119 skall nu utredas
hur/om ett införlivande av konventionen med svensk
lagstiftning kan ske. Utredningen skall vara klar till 1993/94.
En sådan tidsutdräkt synes icke rimlig. Det kan nämnas att
Finland undertecknade Europakonventionen i maj 1989
och verkställde motsvarande utredning på ett år så att
konventionen kunde ratificeras av Finland 4 maj
1990 och lag om godkännande av konventionens
rättighetskatalog utfärdades för Finland samma dag (FFS 1990/438).
Att
det skulle ta längre tid i Sverige, när konventionens
principer varit gällande i landet alltsedan 1952, låt vara att
de höga domstolarna ändrade hållning på 1970-talet, verkar
därför påfallande orimligt. Det måste gå att utreda frågorna
på långt kortare tid. Vi föreslår därför att förhållandet till
Europakonventionen brytes ut ur det större sammanhanget
och utreds i särskild brådskande ordning så att lag kan
utfärdas i saken senast inom ett år.
Att sådan skyndsamhet är påkallad omvittnar det
uppseendeväckande höga antal avgöranden som gått
svenska staten emot i Europadomstolen i Strasbourg. Dessa
avgöranden bekräftar att svenska myndigheter allt oftare
kränker enskilda personers fri- och rättigheter jämlikt
Europakonventionen.
Av de personer som utsätts för sådana kränkningar är
det endast ett fåtal som har råd, tid eller ork att driva sin sak
ända till Strasbourg. Svenska domstolars åsidosättande av
Europakonventionen drabbar därför ett långt större antal
enskilda personer än vad antalet avgöranden i Strasbourg
utvisar. Detta är ett missförhållande som ur
rättssäkerhetsynpunkt är oacceptabelt och därför måste
undanröjas omgående.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införlivande av
Europakonventionen med svensk lagstiftning.
Stockholm den 23 januari 1992
Björn von der Esch (m)
Christel Anderberg (m)
Henrik S Järrel (m)
Harriet Colliander (nyd)