Ett av fundamenten för en demokratisk stat är
religionsfriheten. Religionsfrihet innebär inte bara en
rättighet för den enskilde att få utöva sin religion fritt och
obehindrat, det innebär också en rätt att få leva i en stat som
visar strikt neutralitet mellan olika religionsinriktningar.
Risken är uppenbar att en icke-neutral stat väljer att via
lagstiftning och ekonomiska styrmedel gynna en
religionsinriktning.
Tyvärr måste man konstatera att Sverige i dag inte
uppfyller kraven man kan ställa på en i religiösa frågor
neutral stat. Statskyrkosystemet består än i dag, skolans
religionsundervisning skall enligt beslut få mer kristen profil
och ''kristen etik'' skall helt plötsligt bli högsta gällande
statsmoral.
Den svenska statskyrkan är naturligtvis det främsta
uttrycket för religionsfrihetens begränsning. Att
statskyrkosystemet i grunden bara är ett uttryck för
maktsträvanden har visat sig uppenbart ända sedan 1527 då
kopplingen kyrka--stat blev ett faktum. Grunden då var att
statsmakten skulle tämja kyrkans maktsträvanden, som vid
denna tid var i kollisionskurs med statens egna intentioner.
Senare utvecklades ett ömsesidigt behov där staten fick ett
effektivt administrativt organ som förutom ren
administration också gav statsmakten ett ideologiskt motiv
för sin maktutövning (ett exempel på detta är resonemanget
om att makten skulle vara given av Gud).
Kyrkans vinst av samverkan blev förstås ett i det
närmaste totalt monopol på religionsutövning. De som inte
delade statsreligionens syn på tillvaron blev således
förföljda inte bara som kyrkans utan också som statens
fiende. Självklart är denna intolerans delvis ett utslag av en
omvärld som inte i alla avseenden präglades av tolerans och
demokratiska värderingar. Det kan dock inte användas som
ett argument mot det faktum att en statsreligion alltid
används i maktsyfte. Särskilt tydligt kan detta sägas ha varit
under 1800-talets andra hälft, då såväl religiöst som politiskt
oliktänkande förföljdes så kraftigt att dessa dissidenter
tvingades i landsflykt.
Än i dag fortsätter maktaspekten att vara viktig.
Politiker och statsmakten vill ha kontroll över kyrkan så att
inga ''oönskade'' tendenser eller värderingar smyger sig in i
''vår egen demokratiskt styrda kyrka''. Kyrkan vill ha
tillgång till de stora resurser som beskattningsrätt innebär
samt en ställning som religionen som har större betydelse
och vikt än andra.
Det är förstås ur demokratisk synpunkt felaktigt att
genom ''kollektivanslutning'' förutsätta att medborgarna
vill vara medlemmar i ett visst samfund. När man sedan
betänker att det är barn som ansluts och att det i dag endast
är ca 2 %
av medlemmarna som besöker statskyrkan en normal
söndag så ter sig hela systemet med statsreligion absurt.
Idén om en statskyrka tycks än mer föråldrad i ett
samhälle där alltfler medborgare väljer att erkänna sig till
andra religioner än den av staten utvalda. Med den öppna
värld, med möjlighet till resor och kontakter med andra
kulturer, som vi i dag har är det fullt naturligt att influenser
från andra länder också kommer att spela en roll även på
det religiösa området. Till detta kommer en stor grupp
flyktingar och invandrare som har helt annan
religionstillhörighet. Hur reagerar denna allt större grupp
medborgare på en stat som indirekt utpekar deras religion
som oriktig?
Slutligen är det förstås felaktigt att låta någon annan än
stat och kommuner beskatta medborgarna. Principiellt
skulle det inte finnas något hinder för andra föreningar eller
samfund att ta ut sin ''medlemsavgift'' via skattsedeln. Vad
som nu måste ske är att statskyrkosystemet som den rest det
är från forna tider måste avvecklas. Det är då viktigt att
betona en strikt neutral syn på religionen och att det inte blir
någon reviderad lösning där kyrkan får behålla exempelvis
beskattningsrätten.
En total brytning är nödvändig där statskyrkan blir ett
samfund bland andra. Detta innebär att beskattningsrätten
upphör, att den automatiska anslutningen försvinner, att det
nya fristående samfundet får statliga bidrag i enlighet med
alla andra samfund och föreningar samt att den nya
fristående kyrkan helt fritt och självständigt får bestämma
sin organisation.
På detta sätt kommer vi att få en kyrka som
förhoppningsvis baserar sin verksamhet mer på det
medlemsengagemang som finns än vad som är fallet i dag.
Samtidigt skapas ett bredare medlemsengagemang där
deltagandet inte inskränker sig till ett passivt deltagande på
gudstjänster utan där det också finns utrymme för
inflytande och egen aktivitet.
Staten kommer på detta sätt att kunna förhålla sig
neutral i religionsfrågor. Möjligen finns det vissa områden
där staten även en tid efter åtskiljande bör spela en roll; det
handlar främst om underhållet av kulturhistoriskt
intressanta byggnader.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om ett avskaffande av
statskyrkosystemet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en plan för
åtskiljandet.