I ett föredrag den 17 oktober 1844 hävdade Erik Gustaf
Geijer att ''den nya klass som efter revolutionen (1809) tagit
plats i samhället... den så kallade medelklassen -- går en
ständigt ökad makt till mötes'' och att förmögenhet blivit ett
allt viktigare villkor för utövandet av politiska rättigheter.
Geijer talade också om ''kapitalets välde'' och om
''plutokratin'', som ''i våra dagar efterträtt adeligt herrskap,
prästerlig myndighet och konungslig makt''. Han sa också
att kapital inget annat var än ''undangjort arbete'' och att
''alla privilegierade värden slutligen måste erkänna sitt
beroende av arbetet.''
Geijer lär ha utövat en viss påverkan på Louis de Geer
när denne ledde genomförandet av den nya valordningen på
1860-talet. Det blev en reform som gjorde det privata
ägandet till den viktigaste faktorn vid bestämmandet av
rösträtten och båda kamrarna skulle under det närmaste
halvseklet helt domineras av hemmansägare, grosshandlare
och högre ämbetsmän. Men utan Geijers och 1840-talets
radikalism skulle förmögenhets- och inkomststrecken
troligen satts ännu högre.
Enstaka vänsterliberaler krävde en ny reform med
allmän och lika rösträtt redan på 1860-talet, men
socialdemokratiska partiet var den första större politiska
organisation som ställde sig bakom detta krav. På SAPs
konstituerande kongress sa man visserligen att
''klassförtrycket kan bestå lika väl i länder med som utan
rösträtt'', men redan på den andra kongressen två år senare
lyftes den allmänna och lika rösträtten fram som krav
nummer ett i partiprogrammet.
Kravet på allmän och lika rösträtt för män sattes före den
kvinnliga rösträtten inom både de liberala partierna och
inom SAP. Bara enstaka vänstermän som Carl Lindhagen --
från början liberal och 1917 en av det nya vänsterpartiets
programskrivare -- drev konsekvent den kvinnliga
rösträtten i riksdagen. Det krävdes en stor kvinnopetition (i
januari 1907) för att också hela partier -- socialdemokrater,
liberaler och frisinnade -- aktivt skulle driva frågan i
riksdagen.
De blivande vänsterpartisterna -- Lindhagen, Ivar
Vennerström m.fl. -- gick också i spetsen för kravet på
enkammarsystem och en konsekvent genomförd
parlamentarisk demokrati. De båda blev också i riksdagen
pionjärer i kraven på folkomröstningar. I det
Socialdemokratiska Vänsterpartiets första program sattes
den allmänna och lika rösträtten för kvinnor och män upp
som första punkt.
Vänstersocialisterna krävde också i sitt program
''fullständig yttrande-, tryck-, församlings- och
demonstrationsfrihet''. Man höll strikt på religionsfriheten
samt på skolans ideologiska och religiösa neutralitet. Man
värnade också rättsstaten, freden, frihandeln,
''världsspråket'' och den internationella solidariteten.
Vårt parti kom i och med bindningen till
östkommunismen att inta en tvetydig ståndpunkt till de
demokratiska fri- och rättigheterna. Men detta får inte
sudda ut den positiva roll partiet spelade under det
demokratiska genombrottet åren 1917 till 1921 eller det
faktum att partiet också därefter gav stöd åt de
demokratiska reformerna i Sverige.
Stärk demokratin
Existensen av de kommunistiska partidiktaturerna
blockerade debatten om sambandet mellan den
parlamentariska demokratin och den ekonomiska makten.
Varje försök att ta upp frågan om demokratins utvidgning
till produktionen och ekonomin kunde misstänkliggöras
som propaganda för systemet i öst. Meidners
löntagarfonder drabbades exempelvis av det ödet. Nu när
de östeuropeiska systemen går i graven borde det åter vara
möjligt att få en sansad debatt om den ekonomiska makten.
Under 1980-talet fick vi uppleva en dramatisk
förstärkning av de rikas makt i Sverige. Svenska
Arbetsgivareföreningen mobiliserade sin
propagandamaskin och fick ett massivt genomslag i
massmedia. Med politisk åsiktsreklam i TV får
penningmakten ett ännu starkare övertag. Inom
underklassen kan -- om inget görs -- röstviljan minska
ytterligare.
Globalt kommer hotet mot demokratin idag främst från
de väldiga klyftorna mellan fattiga och rika länder.
Fundamentalistiska rörelser ses som enda hoppet i länder
där misär hotar. Och i de rika länderna breder högerextrem
nationalism och invandrarfientlighet ut sig. Också i Sverige
har vi på senare tid bevittnat sådana tendenser.
Minskad arbetslöshet och inkomstutjämning stärker
demokratin. Vänsterpartiet lägger i en rad andra motioner
förslag med dessa syften.
Att ge invandrare rösträtt i riksdagsval är ett exempel på
en annan positiv åtgärd, vi tar upp den i separat motion. Det
är också nödvändigt att ge ökat stöd till antirasistiska
organisationer. Vänsterpartiet vill också stärka lagskyddet
för de homosexuella. Också dessa frågor tas upp i separata
motioner.
Europakonventionen i svensk rätt
I Sverige håller domstolarna fast vid den traditionella
ståndpunkten att internationella överenskommelser som
Sverige tillträtt, inte därigenom blir direkt tillämplig rätt i
Sverige. Detta gäller också överenskommelser som ingåtts
om skydd för de mänskliga rättigheterna.
Den europeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna ger den enskilde möjligheter att uppnå
resultat som inte kan nås med hjälp av bestämmelserna till
skydd för de grundläggande mänskliga rättigheterna i 2
Kap. regeringsformen. I vår egen lagstiftning har vi ett
ganska ineffektivt skydd för dessa rättigheter medan de har
ett betydligt starkare skydd på det internationella planet.
Ett exempel hade vi för ett par år sedan, då en felaktigt
utvisad palestinier fick skadestånd av svenska staten efter
en förlikning hos kommissionen för de mänskliga
rättigheterna i Strasbourg. Skadeståndet utgick på grund av
att Sverige kränkt konventionen. Det hade inte funnits
någon möjlighet att få skadestånd i svensk domstol.
Den officiella svenska uppfattningen att svensk rätt
överensstämmer med våra åtaganden enligt
konventionerna om mänskliga rättigheter har visat sig
felaktig. Tillämpningen av den europeiska konventionen
om mänskliga rättigheter ändras undan för undan genom
domstolens avgöranden, som är omöjliga att helt förutse.
I de flesta stater som tillträtt Europakonventionen är
den direkt tillämplig på intern rätt och måste tillämpas av
domstolar och myndigheter. Vi skulle också i Sverige på ett
enkelt sätt kunna stärka skyddet för de mänskliga
rättigheterna genom att inkorporera Europakonventionen i
vår interna lagstiftning. Det skulle få den effekten att den
enskilde kunde åberopa konventionen som svensk lag i
svenska domstolar.
Härigenom skulle behovet att processa i Strasbourg
minska, vilket också vore en stor fördel eftersom detta är
mycket besvärligt, dyrt och tidsödande. Ett mål i
Strasbourgdomstolen tar i genomsnitt sex år att handlägga
fram till att en dom föreligger. Genom den reform vi
föreslår skulle också människor med små inkomster och
liten processvana få ökad chans att hävda sin rätt.
Regeringen har givit direktiv till utredningen om
utvidgat skydd för grundläggande fri- och rättigheter att ta
ställning till om det är lämpligt och möjligt att införliva
Europakonventionen med svensk rätt i samband med ett
svenskt medlemskap i EG och i så fall lägga fram de förslag
som anses motiverade.
Det finns ingen anledning att koppla ihop denna fråga
om införlivande av Europakonventionen med ett svenskt
EG-medlemskap. Det finns inget skäl varför inte
konventionen skulle kunna göras direkt tillämplig i svensk
rätt. I flertalet andra länder som tillträtt konventionen är
den redan sedan länge tillämplig intern rätt i respektive
land.
Stärkt yttranderätt och meddelarskydd
Riksdagen uttalade i samband med behandlingen av
yttrandefrihetsgrundlagen förra året att det är angeläget att
öka insynen i det privata näringslivet och de stora
organisationerna. Man ansåg att det var en komplicerad
fråga vilken väg man skulle gå och att man inte hade förmått
föra fram frågan till beslut. Man uttalade också att frågan
borde ägnas ökad uppmärksamhet. (1990/91:KU21, s. 27)
En av de negativa konsekvenserna av en ökad
arbetslöshet är att människor blir räddare att öppet uttala
sin mening och att berätta om eventuella olagligheter eller
maktmissbruk. Detta gäller inte minst på de stora
massmediaföretagen, där dessutom koncentrationen till
färre och kapitalstarka ägare ytterligare förvärrar
situationen.
Nära samband med frågan om meddelarskyddet har
lagen om skydd för företagshemligheter. Vänsterpartiet är
nu lika kritiskt till denna ''munkavlelag'' som då den antogs.
Självklart finns ett legitimt behov av företagshemligheter.
Men lagen inskränker på ett orimligt sätt den anställdes rätt
att röja olika former av missförhållanden i företagen. Lagen
utgjorde också ett allvarligt hinder för
meddelarskyddskommittén i dess arbete på att förstärka och
utvidga meddelarskyddet.
Strejkrätten
Lagen om skydd för företagshemligheter bör omarbetas
grundligt för att tillgodose rimliga krav på rätt för de
anställda att röja missförhållanden i företagen. I anslutning
härtill bör reglerna om meddelarskydd ses över för att
åstadkomma ett utvidgat sådant skydd.
I regeringsformens 2 kap,
18
§ sägs att ''varje medborgare vilkens egendom tages i
anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande
skall tillförsäkras ersättning för förlusten enligt grunder som
bestämmes i lag''. Denna formulering ger enligt vår mening
ett fullt tillräckligt skydd för äganderätten till pengar och
fast egendom.
Den äganderätt som skulle behöva utökat stöd gäller
äganderätten till den egna arbetskraften. Regeringens
proposition 1989/90:95 om lönestopp innehöll förslag om
förbud mot fackliga stridsåtgärder i lönefrågor under en
tvåårsperiod. Som lagrådet konstaterade i sitt yttrande över
propositionen har skyddet i regeringsformen för rätten att
vidta fackliga stridsåtgärder avsiktligt och efter önskemål av
de fackliga centralorganisationerna getts en mycket
begränsad räckvidd och skulle inte ha hindrat
genomförande av den föreslagna lagstiftningen.
Varje inskränkning av strejkrätten innebär en viktig
begränsning av de arbetandes yttersta vapen för värnet av
sin värdighet och sitt fria liv och måste bli föremål för
djupgående diskussioner. Vänsterpartiet anser att rätten att
vidta fackliga stridsåtgärder är en grundläggande fri- och
rättighet av så fundamental betydelse för medborgarna att
den bör ges skydd efter mönster av 2 kap
12
§ regeringsformen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en jämnare fördelning av
samhällets ''politiska resurser'',
2. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om
införlivande av europeiska konventionen om mänskliga
rättigheter med svensk rätt,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till stärkt
grundlagsskydd i enlighet med vad som i motionen anförts
om meddelarfriheten,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny lag till
skydd för företagshemligheter i enlighet med vad i
motionen anförts om uppluckring av den ''munkavlelag''
som nu finns,1
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till stärkt
grundlagsskydd för strejkrätten enligt vad i motionen
anförts om rätten att vidta fackliga stridsåtgärder.
Stockholm den 25 januari 1992
Lars Werner (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Elisabeth Persson (v)
Björn Samuelson (v)
Annika Åhnberg (v)
Johan Lönnroth (v)
Berith Eriksson (v)