Från centerpartiet har vi under många år väckt motioner
om grundlagsändringar. Vi hänvisar i det följande vad gäller
mera utförliga motiveringar till dessa motioner, t ex motion
1989/90:K230.
I ett par utredningar, som regeringen nu beslutat tillsätta
har några av de krav som vi framställt tillgodosetts. Vi
noterar med tillfredsställelse att våra initiativ således i några
delar lett till initiativ från regeringen.
Det vi avser är dels en utredning, som får i uppgift att bl
a undersöka möjligheterna att bygga ut fri- och
rättighetsavsnittet med ett ökat skydd för t ex äganderätt
och näringsfrihet samt att vidga möjlighetrna att få
förvaltningsbeslut prövade i domstol, dels en utredning om
ett utökat inslag av personval i vårt valsystem. Vi har i våra
tidigare motioner utförligt motiverat våra förslag i dessa och
angränsande frågor och vi utgår ifrån att våra förslag
kommer att utgöra ett viktigt underlag för de nämnda
utredningarnas arbete. Vi avstår därför att i detta
sammanhang upprepa våra krav.
Vi har viss förståelse för, att regeringen ansett att några
frågor bör prioriteras för att möjliggöra att åtminstone
några grundlagsändringsförslag kan komma att bli underlag
för vilande beslut redan under den nu påbörjade
mandatperioden. Samtidigt anser vi att det är beklagligt, att
regeringen inte ansett sig kunna tillgodose våra förslag över
ett större område, genom att tillsätta en
författningsutredning med ett vidare perspektiv i enlighet
med vad vi tidigare föreslagit. Vi återkommer därför i
denna och i ett par andra motioner med förslag, som vi
tycker är angelägna och som bör tas upp till behandling.
Översyn av vissa grundlagsbestämmelser
Ett ledmotiv i våra tidigare motioner har varit, att vi
anser att grundlagen skall ha en sådan utformning, att vi kan
undgå tvister om innebörden av grundlagens regler. Det
bör, som vi har uttryckt det tidigare, vara viktigt att se till
att grundlagen inte förfaller, att den hålles fräsch.
Med detta avser vi, att när tvister uppstår i riksdagen
eller annorstädes -- till exempel genom tveksamhet från
lagrådets sida -- om grundlagens bestämmelser i anslutning
till konkreta lagförslag bör riksdagen inte nöja sig med ett
majoritetsbeslut som dekreterar vad som skall gälla.
Eftersom meningarna om grundlagsenligheten inför ett
sådant beslut varit delade, kvarstår inför framtiden frågan
om vad som verkligen skall anses gälla som obesvarad.
Detta är inte tillfredsställande. Dels kan det -- som skett i
åtminstone ett fall -- medföra att missnöjda medborgare går
vidare till europarådets domstol för medborgerliga
rättigheter med allt vad detta innebär, dels kan det ge
grogrund för uppfattningen, att grundlagsbestämmelsen
kan ge upphov till skilda tolkningar även fortsättningsvis.
Detta kan i sin tur medföra en ökad användning av den
s k lagprövningsrätten. Det kan också ge underlag för
kraven att inrätta en särskild författningsdomstol. I båda
fallen kan man säga att detta innebär ett konstaterande av
och ett accepterande av att man har en grundlag i förfall.
Politiskt oansvariga jurister kommer att avgöra vad som är
tillåtet för riksdagen.
Det medför -- som erfarenheten utomlands ger
rikhaltiga bevis för -- en politisering av rättsväsendet. Detta
är inte förenligt med den rättstradition vi har i vårt land och
som vi motionärer anser det angeläget att upprätthålla.
Denna tradition innebär att rättsväsendet skall vara skilt
från en politiska sfären. Denna tradition ser vi som en
särskild garanti för rättssäkerheten. Domstolarna skall
döma efter gällande lag och inte vara uppbundna vid
politiska preferenser. Vi har noterat, att regeringen i
direktiven för den ovan först nämnda utredningen angett --
om än i tveksamma ordalag -- att utredningen skall
undersöka behovet av en författningsdomstol. Vi har inte
motsatt oss att utredningen funderar även över denna fråga,
men vi utgår ifrån att resultatet av dessa funderingar inte
blir något förslag om författningsdomstol.
Den väg vi angett i tidigare motioner och som vi nu igen
rekommenderar är att regeringen medverkar till en översyn
av samtliga de passager i grundlagen som varit föremål för
tolkningstvister. Ambitionen bör givetvis vara att
oklarheterna undanröjs och att man kommer överens om en
lydelse av de omtvistade bestämmelserna, som är så
utformad att den inte kan ge upphov till nya
tolkningstvister. Vi har i tidigare motioner angett vilka
områden detta bör gälla. Ett utredningskrav på detta
område bör dock utformas generellt. Man bör helt enkelt ta
upp alla de fall, då grundlagsenligheten ifrågasatts och gå
igenom dessa fall. Svårare är det inte. Ur principiell
synpunkt är det dock mycket viktigt. Det som här anförts
bör ges regeringen till känna.
Folkomröstningsinstitutet
Folkomröstningar kan aldrig bli en ersättning för det
representativa systemet i en modern stat. Men de kan vara
ett värdefullt komplement. Det finns frågor som är av sådan
karaktär, att det är väl befogat att låta väljarna direkt i en
omröstning fälla avgörandet.
Vi har i tidigare motioner utförligt redovisat vår syn på
användningen av folkomröstningar och tillämpningen av de
regler som nu finns i vår grundlag. Vi hänvisar till dessa
redovisningar och nöjer oss här med att kortfattat motivera
vårt krav på översyn av gällande bestämmelser.
Grundlagen ger möjlighet till dels beslutande
folkomröstningar, dels rådgivande. Beslutande
folkomröstningar kan äga rum i grundlagsfrågor samt i
något fall i frågor som skall avgöras på samma sätt som
stiftande av grundlag. Vi har inga invändningar mot de
regler som gäller för beslutande folkomröstning.
De innebär i korthet, att riksdagen först tar ett beslut
som vilande vilket sedan kan gå till folkomröstning i
samband med nästa allmänna val. Det räcker med att en
tredjedel av ledamöterna i riksdagen är överens om att så
skall ske. I omröstningen har väljarna att säga ja eller nej
till det vilande förslaget. Vinner nej är det förkastat.
Rådgivande folkomröstningar beslutas av riksdagen
med enkel majoritet. Riksdagen bestämmer också vilka
alternativ som skall underställas de röstande. Efter
omröstningen tar riksdagen fritt ställning i den fråga som
omröstningen gällt. I realiteten blir dock
omröstningsresultatet bindande, åtminstone för en viss tid.
Tolkningen av omröstningsresultatet kan dock -- som
erfarenheten visar -- medföra stora svårigheter, när mer än
två alternativ förekommit i omröstningen. Vid oklara utslag
blir således en rådgivande folkomröstning av begränsat
värde.
Rådgivande folkomröstning har förekommit fyra gånger
i vårt land. Tre av dessa har ägt rum under efterkrigstiden,
den senaste, kärnkraftsomröstningen, 1980. I riksdagen
förekommer då och då nya krav på folkomröstningar. När
detta skrivs pågår en omfattande diskussion om en
kommande folkomröstning i frågan om anslutning till EG.
Folkomröstningar är således ett viktigt inslag i vårt politiska
liv och vi måste utgå ifrån att de kommer att användas även
framöver.
Detta gör det mycket angeläget, att
folkomröstningsinstitutet har en sådan utformning, att det
kan tillämpas på ett sätt som är meningsfullt och som väcker
tilltro hos allmänheten. Genomförandet av
kärnkraftsomröstningen 1980, de skilda tolkningar av
utfallet som fortfarande framförs och den nu pågående
debatten om hur och när en omröstning om anslutning till
EG skall äga rum visar hur viktigt detta är.
Vi har från centerpartiet upprepade gånger krävt, att de
erfarenheter som vunnits i vårt land och i andra länder
under efterkrigstiden skall sammanställas, utvärderas och
lägga till grund för nya regler om folkomröstning. Vi
vidhåller och upprepar detta krav.
Målsättningen bör vara att arbeta fram ett förslag, som
undanröjer de brister som nu finns i systemet med
rådgivande folkomröstningar. Det naturliga bör enligt vår
mening vara, att alla omröstningar är beslutande, vilket de
är i flertalet andra länder där omröstningar förekommer.
Det som ligger närmast till hands är att anknyta till de
regler som nu gäller för folkomröstningar i grundlagsfrågor.
Det innebär således, att riksdagen först fattar ett beslut men
att detta beslut på vissa villkor kan gå till folkomröstning.
Det är en uppenbar fördel att riksdagen först har att fatta
ett beslut i den fråga som väljarna skall rösta om. Partierna
har därmed tvingats att klart redovisa motiv och
ställningstaganden före omröstningen. Denna kommer
vidare alltid att gälla en konkret och avgränsad fråga. De
röstande har att säga ja eller nej till det beslut riksdagen
fattat. Några svårigheter att tolka omröstningsresultatet
uppkommer inte.
Vad gäller grundlagsfrågor kan, som ovan nämnts, en
tredjedel av riksdagens ledamöter bestämma, att ett vilande
förslag skall gå till omröstning.
Vilket minoritetsskydd, som bör byggas in i frågor av
annan karaktär kan behöva övervägas ytterligare. Vidare
bör övervägas om alla frågor skall kunna gå till
omröstning eller om en kvalificerad majoritet i vissa fall
skall kunna förhindra detta. Det finns nämligen ett antal
frågor under riksdagens domvärjo, där snabba beslut kan
vara av särskilt stort intresse ur allmän synpunkt. Till dessa
hör t ex vissa skattebeslut, som i ett givet konjunkturläge
kan påfordra stor skyndsamhet.
Vad som här sagts om reformering av
folkomröstningsinstitutet bör ges regeringen till känna.
Riksdagsupplösning och extra val
Regeringen kan mellan de ordinarie valen besluta om
riksdags- upplösning och extra val. Rätten att anordna
nyval, som termen tidigare löd, är ett fördemokratiskt
kungligt prerogativ, som fanns med i 1809 års författning
och som med vissa förändringar i 1974 års författning förts
över till regeringen.
Det finns vissa mindre restriktioner vad gäller
regeringens rättigheter härvidlag, bl a kan inte en
kvarsittande regering som lämnat in sin avskedsansökan
besluta om extra val. Men i stort sett kan regeringen besluta
om riksdagsupplösning och extra val av vilka skäl som helst
och när som helst under mandatperioden.
Att regeringar inte utnyttjat de här nämnda
befogenheterna på länge innebär inte att de saknar politisk
betydelse. Vid flera tillfällen har resonemang om och hot
om extra val dominerat den politiska debatten och påverkat
den politiska situationen. Så var det t ex vid
regeringsombildningen 1981 och i mycket hög grad vid
regeringskrisen vintern 1990.
Gemensamt för alla de tillfällen, då möjligheten av extra
val diskuterats, har varit, att den allmänna debatten i hög
grad kommit att handla om formfrågor och taktiska frågor
medan påträngande sakfrågor skjutits i bakgrunden och
lösningar fördröjts. All erfarenhet från andra länder visar
också att förväntningar om extra val skärper
motsättningarna och försvårar kompromisser. Partierna
intar positioner för att ha ett så gott utgångsläge som möjligt
inför det val som förutskickats. Regeringen kan lätt utnyttja
hotet om extra val för att förstärka sin ställning.
Ur principiell synpunkt är det en anakronism, att
regeringen har rätten att upplösa riksdagen och bestämma
om extra val. Regeringen är i allt underställd riksdagen,
som i sin tur är vald av folket. Regeringen bör inte ha
bestämmanderätt att skicka hem folkets valda
representanter. Den befogenheten stämmer illa med den
demokratiska tågordningen i övrigt i en parlamentarisk
demokrati.
I den mån möjligheten till riksdagsupplösning och beslut
om extra val skall finnas kvar bör således
bestämmanderätten ligga i riksdagen. De nuvarande
reglerna bör således ses över med det här angivna syftet.
Vad som här sagts bör ges regeringen till känna.
Fyraåriga mandatperioder och skilda valdagar
Vid genomförandet av enkammarriksdagen kortades
mandatperioderna ner från fyra till tre år och riksdagsvalen
och kommunalvalen förlades till samma dag.
Vi har från centerpartiet under en lång följd av år
förordat en återgång till fyraåriga mandatperioder och
skilda valdagar. Vi upprepar dessa krav.
Motiven har vi tidigare utförligt redovisat. Här vill vi
endast anföra följande:
Den gemensamma valdagen har medfört, att valen
nästan helt domineras av rikspolitiska frågor. De
kommunala valen kommer i skymundan. Varken
massmedierna eller allmänheten klarar av att bevaka eller
följa med i vad valen gäller i kommuner och landsting.
Dessa val blir de glömda valen. Det är högst beklagligt ur
demokratisynpunkt att det är på detta sätt. Huvudparten av
den offentliga verksamheten bedrivs numera i kommunal
regi. Hur denna verksamhet sköts bör således redan av
detta skäl vara av stort intresse för allmänheten.
Skilda valdagar skulle medverka till att de kommunala
frågorna på ett helt annat sätt än nu lyftes fram. Insynen och
därmed intresset och kunskapen skulle öka hos
allmänheten. Ansvarsutkrävandet skulle bli mera reellt.
Vi vill också i detta sammanhang erinra om, att vi i en
annan motion återupprepat våra krav på länsdemokrati, d v
s en annorlunda och vidgad regional självstyrelse. Detta
krav har fått allt högre angelägenhetsgrad och också mötts
av allt större resonans i olika delar av landet. De reformer
vi föreslår bör således genomföras. Med en vidgad regional
självstyrelse ökar också tyngden i förslaget om skilda
valdagar.
En övergång till skilda valdagar bör kombineras med en
förlängning av mandatperioderna för de valda
församlingarna. Den korta mandattiden bidrar till att
planeringen i såväl kommuner som på riksplanet riskerar att
bli allt för kortsiktig och den försvårar också uppgörelser
och kompromisser som på sakliga grunder skulle vara
motiverade och nyttiga.
Den ordning vi sammantaget förordar är således skilda
valdagar för kommunal- och riksdagsval, fyraåriga
mandatperioder och valen förlagda så att det blir två år
mellan allmänna val.
Det är givetvis viktigt att en reform av denna räckvidd
kan genomföras i betydande enighet mellan partierna.
Hittills har reformförslagen stupat på motstånd från främst
socialdemokratiskt håll.
Av olika uttalanden från ledande socialdemokrater att
döma, kan man dra den slutsatsen, att man inom
socialdemokratin nu är beredd till en omprövning av
tidigare ståndpunkter. Frågan bör således aktualiseras på
nytt. Detta bör ges regeringen till känna.
Förslagens förverkligande
Vi har i denna motion sammanfört krav på
grundlagsändringar av olika karaktär, omfång och
komplikationsgrad. En väg att förbereda ett förverkligande
kan vara att ge en sammanhållen parlamentarisk utredning
i uppgift att bereda samtliga förslag. Vi har dock inte velat
binda oss för detta. Det kan ur praktisk synpunkt vara mera
effektivt att dela på uppgifterna. I något fall -- t ex vad gäller
att göra den systematiska översyn av ur tolkningssynpunkt
omtvistade grundlagsparagrafer som vi inledningsvis tagit
upp i denna motion -- kan det vara lämpligt att genom
tilläggsdirektiv ge den sittande grundlagsutredning, som fått
vissa angränsande uppgifter, uppdraget att göra översynen.
Vi nöjer oss således, vad gäller förverkligandet av våra
förslag, med allmänna tillkännagivanden till regeringen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om allmän översyn av grundlagen,
folkomröstningar, regeringens upplösningsrätt,
beslutsformerna i regeringen samt fyraåriga
mandatperioder och skilda valdagar för kommunal- och
riksdagsval.
Stockholm den 21 januari 1992
Bertil Fiskesjö (c)
Bengt Kindbom (c)
Ingbritt Irhammar (c)
Stina Eliasson (c)
Anders Svärd (c)
Rosa Östh (c)
Birgitta Hambraeus (c)
Christina Linderholm (c)
Sven-Olof Petersson (c)