I motionen redogöres för kvinnomisshandel och det
sexualiserade våldet.
Slutligen framföres krav om skärpning av
besöksförbudslagen.
Kvinnomisshandel
Kvinnomisshandel är ett brott som i flertalet fall begås
inom hemmets väggar och sällan kommer till offentlig
kännedom. Det påpekas också i våldskommissionens
betänkande. Men där kallar man den här typen av
övergrepp ''familjevåld'', vilket onekligen för tanken till att
det är hela familjen som utövar våld mot varandra. Så är
som bekant inte fallet utan det är ett mansvåld riktat mot en
kvinna med vilken mannen har en sexuell relation eller
riktat mot barn. Samma felaktiga associationer får man då
begreppet ''lägenhetsbråk'' används. Båda dessa uttryck
bidrar till att ytterligare dölja verkligheten.
Ett annat sätt att dölja verkligheten är att använda
könsneutrala uttryck. I kapitel 6, där man talar om sexuella
övergrepp mot barn redogöres för vem som utför
sexualbrotten. Man använder begreppet ''personer'', alltså
en könsneutral formulering. Det är först i slutet av avsnittet
som det framgår att det handlar om barnets biologiska
förälder, adoptiv-, styv- eller fosterföräldrar eller sambo
med barnets förälder. I avsnittet 6.5.2 slås dock fast att ''det
enda man med säkerhet kan säga är att de flesta (förövare)
är män''. Om begreppet ''personer'' används tycks det som
om kön inte hade någon betydelse. Vi anser att man ska
synliggöra att detta också är ett brott som utövas av män.
Ett aktuellt exempel på det dolda sexualiserade våldet
ges i Skolöverstyrelsens nyligen genomförda
samlevnadsundersökning av 2 000
svenska skolbarn. 12 %
av flickorna och 4 %
av pojkarna hade utsatts för sexuella övergrepp.
Detta talar sitt tydliga språk om hur dold denna brottslighet
är i samhället. Det visar sig ofta senare i livet att otaliga
kvinnor med psykiska problem varit utsatta för sexuella
övergrepp i barndomen och det är särskilt vanligt bland de
kvinnor, som hamnar i prostitution.
Gärningsmannen
I betänkandet hävdas att gärningsmannen som gör sig
skyldig till övergrepp mot kvinnor ''ofta är en socialt utsatt
person med missbruksproblem och en svår psykologisk
bakgrund''. Detta stämmer inte med tolv års erfarenhet av
kvinnojoursarbete. De kommer ofta i kontakt med kvinnor,
som misshandlats av väletablerade män likaväl som offren
till de socialt utslagna. Att sprida uppfattningen att det är
de socialt utslagna som står för kvinnomisshandel är
ytterligare ett sätt att dölja verkligheten. Våldet mot
kvinnor och barn är ett uttryck för det kvinnoförakt som
finns på alla plan i samhället. Först när det erkänns som ett
könsförtryck kan åtgärder sättas in. Våldet mot kvinnor är
till största delen ett strukturellt problem. Det är fel att
stämpla förövaren som avvikare, socialt utslagen eller
alkoholist och som offer för en olycklig barndom. Den
diskriminering av kvinnor som samhället tillåter är
grogrunden.
Vi ansluter oss helt till den norska kvinnoforskaren Eva
Lundgrens teorier. Hon ser misshandeln som ett uttryck för
mannens önskan att genom kontroll, isolering och växling
mellan våld och värme utöva sin makt över kvinnan. Vi vet
också idag att det finns en koppling mellan våld och
mannens sexuella lust. Det har senast påvisats av professor
Johan Galtung vid den nyligen avslutade mansmässan i
Göteborg. Det är en obehaglig sanning som måste tagas
fram i ljuset.
Brottsoffret
I betänkandet framhålls att en av de grupper som löper
den största risken att bli offer för övergrepp är
ensamstående kvinnor med barn. Det får läsaren att dra
slutsatsen att en kvinna som lever utan en mans beskydd är
särskilt utsatt. Vi anser att problemet måste belysas från
flera håll.
Många av de ensamboende kvinnorna med barn har
sannolikt flyttat från misshandlande man. Han fortsätter att
trakassera henne. Kvinnan anser -- med all rätt -- att detta
är ett brott. En stor del av de cirka 20 000
kvinnor som på ett år tar kontakt med
kvinnojourerna är i just den situationen.
I offerundersökningar intervjuas kvinnan i sitt hem, där
också mannen kan vara närvarande. Det är troligt att hon
vid ett sådant tillfälle inte avslöjar att mannen utsätter
henne för övergrepp. Våldet kan också vara ett så
''normalt'' inslag i vardagslivet att kvinnan inte inser att det
är ett brott. Om de med män sammanboende kvinnorna
skulle ge adekvata svar i en offerundersökning kanske just
de skulle bli en särskild riskgrupp. Den farligaste platsen för
en kvinna är inte den mörka gatan utan den egna
sängkammaren. En tredjedel av våldsbrotten utövas mot
kvinnor av känd man inomhus.
Samhällets insatser för misshandlade kvinnor
I en forskningsrapport från 1990 (Amy Elman:
Oskyddad i det svenska välfärdssamhället) har 82 kvinnor,
som vid en viss tidpunkt var gäster i kvinnojourernas
lägenheter, tillfrågats om hur de bemötts av polis och
socialtjänst. Resultatet är nedslående. Dessa brottsoffer
upplever att myndigheterna endast motvilligt hjälper dem,
då de behöver stöd och skydd mot män, som misshandlar
dem. Rapporten bifogas ej.
Polisen är den myndighet kvinnorna lättast kommer i
kontakt med. Men det är vanligt att graden av skador
underskattas, kvinnans uppgifter blir ifrågasatta. Hon
måste övertyga polis och åklagare att hon utsatts för brott.
Endast 17 %
av poliserna hade föreslagit att mannen skulle
anhållas medan 31 %
av kvinnorna hade begärt detta. Vår erfarenhet är
också att anmälan om hot inte åtgärdas, kanske för att det
inte går att bevisa. Enligt vår mening är det då polisens
uppgift att säkra bevisen vid hot. Polisens och andra
gruppers uppfattning, att rädslan för att utsättas för
repressalier är större än det reella hotet, visar på
fördomsfullhet och dålig kunskap om problematiken.
Många av kvinnorna hade vänt sig till socialtjänsten. Det
var vanligt att socialsekreterare inte såg misshandeln som
ett brott. Det hade också hänt att socialsekreteraren ansett
att kvinnan skulle stanna hos mannen för barnens skull eller
att hon skulle stå ut i förhållandet, då det var svårt att skaffa
henne en ny bostad. Den bästa hjälpen hade kvinnorna fått
hos kvinnojouren.
I betänkandet framhålls vikten av att polisens och
socialtjänstens personal är lyhörda för kvinnans budskap.
Elmans utredning och jourkvinnornas erfarenheter från
samtal med misshandlade kvinnor talar tyvärr för att
tjänstemännen inte är lyhörda. De saknar alltför ofta
insikter i misshandelsproblematiken. I utredningen till
polis, jurist och socialarbetare saknas helt kurser som ger
eleverna kunskaper om de speciella problem som det
sexualiserade våldet innebär för brottsoffret. Det är
nödvändigt att det inrättas obligatoriska kurser i
grundutbildningen och i fortbildning för de yrkesgrupper,
som kommer i kontakt med det sexualiserade våldets offer.
Landstingsförbundets projekt ''Vården mot våld'' är en
början till ett seriöst försök att nå sjukvårdens personal.
Nästa steg måste även där vara att kunskaperna ges i
grundutbildningen.
Anmälan om hot tas inte på allvar
I kapitel 5 framkommer att det ligger i kommissionens
uppdrag att göra sig en bild av hur vanligt det är med hot,
trakasserier och våld i anslutning till polisutredning och
rättegång.
När det gäller övergrepp mot kvinnor finns en mycket
stor rädsla för repressalier. Rädslan finns innan kvinnan gör
anmälan hos polisen, den finns under rättegången och inte
minst är kvinnan rädd för vad som ska hända när domen har
fallit -- om det blir någon fällande dom.
Hennes fruktan är inte ogrundad när man vet att en
kvinna dödas var tionde dag i Sverige. Det hot kvinnorna
utsätts för är enligt vår mening mycket allvarligt. Fruktan
för ännu värre våld och för det egna livet kan vara så stort
att det hindrar kvinnan att lämna mannen.
Det rättssystem vi har tycks inte i alla former gälla
misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor. ''När det
gäller kvinnomisshandel gäller inte vanliga regler'' säger en
kvinna i Elmans rapport.
Målsägandebiträde
En misshandlad och våldtagen kvinna är den svagaste
målsägande som finns. Det är hon som anklagar mannen för
övergrepp. Bevisbördan vilar på henne. Hon blir ifrågasatt
och hon har dessutom hela tiden hotet om repressalier
hängande över sig.
Kvinnan behöver hjälp att klara sig genom den juridiska
processen alltifrån anmälan till rättegång. Hon behöver
hjälp med att få veta vilka frågor som kommer att ställas i
rättegången, hur det ser ut i en rättssal, hur rättegången går
till. Ett målsägandebiträde hjälper också kvinnan att begära
skadestånd. Reglerna för ersättning är både komplicerade
och detaljerade. Ett målsägandebiträde kan också upplysa
kvinnan att hon vid förhöret kan begära att mannen inte
skall vara närvarande. Många kvinnor upplever en stor
rädsla att i mannens närvaro berätta vad som hänt.
Vi ifrågasätter starkt hur lagen tillämpas vid misshandel
och annat sexuellt våld. Kvinnojourerna landet runt
berättar att de kvinnor de kommer i kontakt med mycket
sällan blir upplysta om rättigheten till målsägandebiträde.
Det är polisens skyldighet att informera, då det är viktigt att
målsägandebiträde kommer in i ett tidigt stadium.
Besöksförbud
Lagen om besöksförbud har utvidgats då den i sin
ursprungliga form inte tjänade sitt syfte. Men det finns
bland åklagarna en allmän motvilja mot att använda lagen.
Ett av skälen kan vara att den inte är tillämplig, om kvinnan
sammanbor med misshandlaren.
Även när det gäller rättigheten att få ett besöksförbud
utverkat, anser vi att det brister i information från
myndigheternas sida. Vi kräver att polisen och andra
myndigheter som får kontakt med en trakasserad kvinna
informerar henne om hennes rättigheter att begära
besöksförbud. Våra erfarenheter är att idag finns det stora
brister i detta.
Livvakter
Den aktuella statistiken i Stockholm visar att endast en
av de drygt 200 kvinnor som varje månad anmäler att de
misshandlats får polisskydd. Vi kräver att kvinnor som
hotas till livet ges livvaktsskydd.
Förlängd preskriptionstid för sexuella övergrepp
Drygt hälften av de barn som utsatts för sexuella
övergrepp har varit offer för brott vid upprepade tillfällen.
De försöker kanske tala om för vuxna och kamrater om
övergreppen men blir inte trodda. De vet också att
sexuallivet är ett ämne man inte talar om. Det kan gå många
år innan brottsoffret förmår göra anmälan.
ROKS har krävt att preskriptionstiden för alla former av
sexuella övergrepp ska upphävas alternativt förlängas till 25
år. Det är en viktig upprättelseprocess för flickan/kvinnan
att hon senare i livet kan anmäla övergreppet.
Kvinnojourernas brottsförebyggande arbete
Kvinnojourerna arbetar brottsförebyggande. På kort
sikt kan de ge kvinnan skydd och stöd, så att hon får ökade
möjligheter att bryta upp från ett misshandelsförhållande
och fortsatta övergrepp. På lång sikt arbetar jourerna med
information och påverkan, särskilt riktad mot yrkesgrupper
som möter misshandlade kvinnor och mot skolungdom i
grundskolan och gymnasieskolan. I Kopparbergs län pågår
ett treårigt regionalt informationsprojekt stött av landsting
och kommuner.
Ett annat förebyggande arbete är kampen mot
pornografin. Många misshandlade kvinnor som vi mött i
arbetet berättar om hur männen ser pornografivideo och
läser pornografitidningar. Det har lärt oss att se ett samband
mellan det sexualiserade våldet och pornografin. Pornografi
är dokumentationen och det synliga beviset på kvinnors
ojämställdhet. Vi kräver skärpt lagstiftning mot pornografi.
Våra kunskaper och erfarenheter måste få ökat
inflytande i kampen mot det sexualiserade våldet och för
ökat stöd till brottsoffren.
Besöksförbudslagen
Ineffektiv lag
Besöksförbudslagens tillkomst var ett steg framåt men
dess utformning var tyvärr tvivelaktig. Lagen blev inte så
effektiv som man rimligen kunde begära. Kritik framfördes
också nästan omedelbart av bl a undertecknad. Kraven på
lagändring tilltog alltmer och framfördes i riksdagen av
samtliga oppositionspartier. Lagen borde skärpas
framförallt vid överträdelser av ålagt besöksförbud. På
särskilt initiativ av justitieutskottet kom lagändring till
stånd.
Rättslig omväg
Lagändringens syfte var att skapa möjlighet att
omedelbart frihetsberöva den person som överträder ett
besöksförbud. För att nå detta mål valde riksdagen en
rättslig omväg. Man höjde maximistraffet från sex
månaders till ett års fängelse för att skapa möjlighet att
anhålla och häkta enligt allmänna regler i rättegångsbalken.
Därigenom blir resultatet otillfredsställande.
Frihetsberövande torde nämligen regelmässigt inte kunna
komma ifråga, eftersom straffet vid överträdelse av
besöksförbud i normalfallet blir böter. Härigenom kvarstår
den rättsliga ineffektivitet som lagändringen skulle bota.
Rätt modell
En mera effektiv besöksförbudslag uppnås bäst på en
mera direkt väg. Till denna lag bör fogas en extra paragraf
av följande innehåll:''Den som bryter mot ett besöksförbud
skall omedelbart anhållas eller häktas, om det ej är
uppenbart att skäl därtill ej förekommer.'' Resultatet blir då
att frihetsberövande kan ske i normalfallet. Denna modell
bygger då på en rättsteknik som står i samklang med
rättsinstitutet reseförbud, där överträdelse får motsvarande
konsekvenser enligt gällande regler. Sammanblandning
med reglerna om s k halvobligatorisk häktning borde
rimligen heller inte kunna ske.
Moderniserad kvinnofrid
Med den nu föreslagna förbättringen skulle
besöksförbudslagen inte längre behöva karaktäriseras som
''tandlös'' utan istället kunna bli ett verksamt bidrag till en
moderniserad kvinnofrid i vårt land.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att resurser för livvakter till
hotade kvinnor omgående ställs till förfogande,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förlängd
preskriptionstid för sexualbrott,
3. att riksdagen beslutar att 24
§ lagen om (1988:688) besöksförbud ges följande
lydelse:
Den som bryter mot ett besöksförbud döms för
överträdelse av besöksförbud till fängelse i högst ett år.
I ringa fall skall dömas till fängelse i högst sex månader.
I grova fall skall dömas till fängelse i högst två år.
4. att riksdagen beslutar att införa följande paragraf i
lagen om besökförbud:
Den som bryter mot ett besöksförbud skall omedelbart
anhållas eller häktas, om det ej är uppenbart att skäl därtill
ej förekommer.
Stockholm den 24 januari 1992
Ian Wachtmeister (nyd)
Sten Söderberg (nyd)
John Bouvin (nyd)
Peter Kling (nyd)