I denna motion redovisas socialdemokraternas förslag
till inriktning av kriminalpolitiken. En fortsättning förordas
av den långsiktiga och konsekventa politik som
socialdemokraterna bedrivit i regeringsställning. En
minskad nyrekrytering av brottslingar har skett och
brottsutvecklingen har hejdats. Kriminalpolitiken skall
även framöver bygga på en humanistisk grundsyn och
respekten för människors lika värde. De åtgärder som
vidtas skall grundas på kunskap och beprövad erfarenhet.
En ökad satsning bör ske på brottsförebyggande arbete.
Brottsoffren bör ges ett utökat stöd och kriminalvården ett
förbättrat innehåll. En fortsatt satsning bör ske på
alternativa påföljder. En prioritering förordas av kampen
mot vålds- och narkotikabrottsligheten och den ekonomiska
kriminaliteten. Vidare föreslås ökade insatser mot
brottslighet med rasistiska och invandrarfientliga inslag.
I särskilda motioner redovisar socialdemokraterna
förslag om domstolsväsendet och rättegångsordningen,
vissa nämndemannafrågor, kriminalvården och åtgärder
mot den ekonomiska brottsligheten.
Allmänna utgångspunkter
Kriminalpolitikens huvuduppgift är att förebygga och
motverka brott. För att vi skall nå målet, ett samhälle där
alla människor känner trygghet till liv, hälsa, integritet och
personlig egendom fordras en helhetssyn på
kriminalpolitiken.
Socialdemokraterna strävar efter ett mera rättvist och
jämlikt samhälle. Genom detta arbete som sker på
samhällslivets alla områden minskar riskerna för social
utslagning och brottslighet.
En stor del av brottsligheten betingas av ekonomiska och
sociala faktorer. Orättvisor, främlingskap, rasism och
otrygghet måste därför motverkas.
För att nå framgång i det brottsbekämpande arbetet är
det viktigt att slå vakt om det generella välfärdssamhället.
All erfarenhet visar att stora sociala klyftor, hög
arbetslöshet och förslummade bostadsområden föder våld
och annan kriminalitet.
Det är socialdemokraternas uppfattning att familje- och
skolpolitik, arbetsmarknads- och socialpolitik,
rättsväsendets utformning och funktion i stort liksom den
ekonomiska strukturen och människosynen i samhället har
väl så stor betydelse för brottsutvecklingen som
straffsystemet. Överhuvudtaget gäller att insatserna för ett
solidariskt samhälle, med större rättvisa i fråga om
inkomster, bostäder, utbildning, arbetsmiljö och kultur, är
mer ägnade att förebygga de risker för social
missanpassning som i sin tur ofta utgör grogrunden för
kriminalitet.
I detta perspektiv är det helt klart att den omläggning av
samhällspolitiken som regeringen inlett allvarligt äventyrar
möjligheterna till ett effektivt brottsförhindrande arbete.
Ökande klyftor, kraftigt stegrande arbetslöshet och
tilltagande utslagning skapar en grogrund för ökad
brottslighet.
Barn och ungdom måste stå i centrum för det
brottsförebyggande arbetet. I första hand är det självfallet
föräldrarnas ansvar att fostra barn till solidaritet och lära
dem acceptera de regler som krävs för den mänskliga
samlevnaden. Därför måste familjepolitiken utformas på
ett sätt som underlättar för föräldrarna att ta detta ansvar.
Barnomsorgen och skolan har här viktiga uppgifter. Stödet
till de ungdomar som tidigt riskerar att hamna utanför
måste förstärkas. Som kommer att utvecklas närmare i det
följande anser socialdemokraterna att en kraftfull satsning
måste ske på det brottsförebyggande området. Arbete med
att stödja lokalt brottsförebyggande verksamhet måste nå
ut på bredden regionalt och lokalt och ges en större
betydelse än för närvarande i polisens och andra
samhällsorgans arbete.
Vid sidan om den allmänna samhällspolitiken har
givetvis också utformningen av straffsystemet och dess
tillämpning betydelse för brottsbekämpningen. Hög
upptäcktsrisk och snabbhet i det rättsliga förfarandet har
särskilt stor betydelse för att brottsbekämpningen skall vara
effektiv. Särskilt gäller detta ungdomsbrottsligheten.
Det är socialdemokraternas uppfattning att
fängelsestraff bör undvikas så långt möjligt. Fängelse är en
mycket ingripande påföljd för den enskilda och en dyr
sådan för samhället. En ökad användning av frihetsstraff är
generellt sett inget verksamt medel när det gäller att
bekämpa kriminaliteten. Det visar en omfattande
kriminologisk forskning.
Fängelsestraffets syfte är att avskräcka människor från
att begå brott. Den avskräckande effekten ligger framförallt
i hotet att bli berövad friheten. Vid verkställigheten av
straffpåföljden skall kriminalvården även fortsättningsvis
bygga på grundsynen om humanitet. Att ge de dömda
möjligheter att leva ett normalt liv i samhället är, vid sidan
av att verkställa straffen, kriminalvårdens viktigaste
uppgift.
Det är viktigt att arbetet med att utveckla alternativ till
fängelsestraffet fortsätter. Socialdemokraterna är positiva
till en utbyggnad av samhällstjänsten till att omfatta hela
landet.
De människor som blir utsatta för brott måste få
tillräckligt stöd och hjälp. En fortsatt utveckling av det
brottsofferprogram som socialdemokraterna initierade
måste ske.
Prioriteringar
Sedan lång tid har vålds- och narkotikabrottsligheten
samt den ekonomiska kriminaliteten varit prioriterade
områden i det direkta brottsbekämpande arbetet.
Under senare år har en rad åtgärder vidtagits för att
motverka våldsbrottsligheten och hindra dess verkningar.
Insatserna har omfattat förebyggande åtgärder,
straffskärpningar, förbättringar av det rättsliga förfarandet
och ett bättre stöd till brottsoffren. En av samhällets absolut
viktigaste uppgifter är att upprätthålla respekten och
garantera tryggheten för människors liv och hälsa.
Våldsbrottsligheten måste därför också framöver ha hög
prioritet i det brottsbekämpande arbetet.
Ökade insatser måste ske mot narkotikabrottsligheten.
Målet är ett narkotikafritt samhälle. Särskild
uppmärksamhet måste ägnas åt sådana varningssignaler
som lokalt förändrade förhållanden och introduktion av nya
preparat. Åtgärder måste vidtas i syfte att förhindra att
Sverige blir ett transitland för narkotika.
Socialdemokraterna konstaterar att regeringen
medvetet prioriterat ner kampen mot den ekonomiska
kriminaliteten. Detta framgår direkt av
budgetpropositionen. Mot bakgrund av justitieutskottets
uttalanden våren 1991 och de mycket stora värden som står
på spel är detta anmärkningsvärt. Den ekonomiska
brottsligheten drabbar oss alla; den enskilde medborgaren
och den skötsamme företagaren. Det marknadsekonomiska
systemet och vår miljö skadas direkt av denna brottslighet.
Det är socialdemokraternas uppfattning att en kraftfull
satsning under de närmaste åren bör ske på bekämpandet
av den ekonomiska kriminaliteten och att denna även
fortsättningsvis bör tillhöra de prioriterade områdena.
En kraftig ökning har skett av den brottslighet som har
sin grund i främlingsfientlighet och rasism. Under de
senaste tre åren har det var tredje vecka förekommit någon
form av attentat eller sabotage mot flyktingförläggningar.
Vid sidan om ökad upplysning, förebyggande åtgärder och
skärpt lagstiftning måste polisen och rättsväsendet i övrigt
kraftigt öka insatserna mot denna typ av brottslighet.
Ökade resurser måste avsättas för spaning och utredning av
brott med främlingsfientlig och rasistisk bakgrund.
I det direkta brottsbekämpande arbetet bör således
våldsoch narkotikabrottsligheten samt den ekonomiska
kriminaliteten prioriteras. Härutöver bör ökad
uppmärksamhet också riktas mot brott med
främlingsfientlig och rasistisk bakgrund.
Brottsutvecklingen och det kriminalpolitiska
reformarbetet
Brottsutvecklingen
I alla industrialiserade länder har den anmälda
brottsligheten ökat kraftigt de senaste 40 åren. Forskarna är
ense om att den viktigaste orsaken till detta är den minskade
sociala kontrollen och att brottstillfällena blivit så många
fler.
I Sverige finns nu tecken på att vi är på väg att bryta
utvecklingen. Under 196O-talet ökade brottsligheten med
ca 70 %
medan ökningstakten under 1980-talet var nere i 20 %.
För 1991 talar mycket att den totala registrerade
brottsligheten kommer att minska. Enligt kriminologisk
vetenskap har nyrekryteringen av brottslingar aldrig varit
lägre än nu. Samstämmiga rapporter från fältet visar vidare
att antalet narkomaner och prostituerade påtagligt minskat
under 1980-talet. Andelen ungdomar i åldern 15-17 år som
döms för grova brott har halverats sedan mitten av 1970-
talet. Även i gruppen 18-24 år kan en minskning noteras.
När det gäller våldet visar SCBs undersökningar att
antalet människor som uppger sig blivit utsatta för våld eller
hot om våld varit konstant sedan undersökningarna
inleddes 1978. Ingenting i dessa undersökningar visar heller
att våldet skulle ha blivit grövre.
Här följer några exempel på resultaten av de senaste
årens kriminalpolitiska arbete:andelen ungdomar i
åldern 15-17 år som döms för grova brott har halverats
sedan mitten på 1970-talet.andelen ungdomar i årskurs 9
som uppger att de prövat narkotika har sjunkit från cirka 15 %
i början av 1970-talet till ca 3 %
i dag.andelen värnpliktsinskrivna som uppger att
de prövat narkotika har sjunkit från närmare 20 %
vid mitten av 1970-talet till ca 5 %
i dag.antalet polisanmälda brott har nu börjat
minskaandelen människor som uppger sig ha blivit
utsatta för våld har varit oförändrad de senaste 15 åren.
Brottsligheten är emellertid fortfarande oacceptabelt
hög. Den drabbar enskilda människor hårt och skapar
otrygghet och bristande förtroende för rättssamhället. Det
krävs ett målmedvetet, långsiktigt och konsekvent
kriminalpolitiskt arbete för att ytterligare pressa tillbaka
brottsligheten.
Det kriminalpolitiska reformarbetet
Det kriminalpolitiska reformarbetet bör enligt
socialdemokraternas uppfattning inriktas på följande
områden.satsning på brottsförebyggande arbete.ett
reformerat straff- och påföljdssystem med utvecklandet av
alternativ till frihetsstraffet.en human kriminalvård med
förbättrat innehåll.utökat stöd till brottsoffren.
snabbare och tydligare reaktioner för unga
lagöverträdare.effektivare polisiära arbetsmetoder.ett
rättsväsende med hög rättssäkerhet, korta
handläggningstider och välutbildad personal.
Brottsförebyggande arbete
Brottsligheten är ett allvarligt samhällsproblem som
fordrar en rad åtgärder på såväl kort som lång sikt.
Grundläggande för möjligheterna att nedbringa
brottsligheten är ett aktivt och offensivt brottsförebyggande
arbete.
Möjligheterna att motverka brottslighet och social
utslagning hänger nära samman med vår förmåga att bygga
ett samhälle som präglas av solidaritet, omtanke och
ansvarstagande människor emellan. Särskilt viktigt är det
att skapa goda förhållanden för barn och ungdomar att växa
upp i och finna en plats i samhället. Det är således genom
breda sociala insatser och attitydpåverkan som avgörande
framsteg mot brottsligheten står att vinna. Därför är det
också med betydande oro vi socialdemokrater ser på
regeringens allmänna politik. Ökande klyftor, social
utslagning och tilltagande arbetslöshet skapar en grogrund
för ökande brottslighet. Nedrustningen av skolan är en
annan faktor som kan få allvarliga konsekvenser.
Men det är naturligtvis inte enbart genom breda
samhällspolitska insatser som brottsligheten kan
förebyggas. Det är också av stor betydelse att de mer
direkta brottsförebyggande insatserna utvecklas.
Lokalt brottsförebyggande arbete
Den socialdemokratiska regeringen tillsatte 1991 en
arbetsgrupp med uppgift att främja och utveckla det
brottsförebyggande arbetet. Som ett led i detta har
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) stött bildandet av lokala
brottsförebyggande organ på ett antal orter i landet. Syftet
är att fånga upp det engagemang som finns lokalt och få till
stånd ett brett brottsförebyggande arbete. En utvecklad
samverkan mellan polisen, skolan och socialtjänsten måste
ske. I de lokala brottsförebyggande organens
verksamhet är det också betydelsefullt att samverkan sker
med andra förvaltningar, folkrörelser och föreningar.
Erfarenheten visar att det går att uppnå goda resultat
med en mer utvecklad lokal samverkan mot brottsligheten.
I exempelvis Linköping har man genom sådant arbete
lyckats halvera bostadsinbrotten och i Fisksätra utanför
Stockholm har man fått ner brottsligheten med 20-25 %. En
preliminär utvärdering av projekten med lokala
brottsförebyggande organ skall lämnas under 1992 och en
slutredovisning ske 1994.
Socialdemokraterna anser att verksamheten är av så
stor betydelse att BRÅ redan efter den preliminära
utvärderingen bör ges ett generellt uppdrag att hjälpa till att
bygga upp lokala brottsförebyggande organ i landets
kommuner bl.a. i samverkan med föreningar och
folkrörelser. Redan efter den preliminära utvärderingen
bör det finnas tillräckliga erfarenheter för att detta skall
vara möjligt. Regeringen bör i sin budgetberedning inför
kommande budgetår beakta detta vid behandlingen av
anslagen till BRÅ.
BRÅ:s forsknings- och utvecklingsarbete
Brottsförebyggande rådet har en central roll i det
brottsförebyggande arbetet. Genom forskning,
utvecklingsarbete och information skall BRÅ främja
brottsförebyggande insatser. BRÅ har också en viktig
funktion när det gäller att samordna olika myndigheters
arbete inom det kriminalpolitiska området. Inom BRÅ
bedrivs ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete av
hög kvalité. Det är av stor vikt att BRÅ:s verksamhet kan
bedrivas under tillfredsställande förhållanden och med
erforderliga resurser. Som justitieutskottet de senaste två
åren enhälligt framhållit skulle inrättandet av professurer
vid BRÅ ha stor betydelse för forskningen och
rekryteringen av forskare till rådet.
Regeringen har emellertid i sitt budgetförslag inte
beaktat vad justitieutskottet uttalat. Istället aviserar
regeringen en översyn av hela den kriminologiska och
kriminalpolitiska forskningen i landet inför 1993 års
forskningsproposition. En samordning förespråkas. Den
aviserade översynen får, enligt socialdemokraternas
uppfattning, inte leda till att BRÅ:s resurser för forskning
och utveckling utarmas. BRÅ:s ställning måste värnas.
Riksdagen bör nu ta ställning för inrättandet av
professurer vid BRÅ och ge regeringen i uppdrag att
återkomma med förslag om detta i 1993 års
forskningspolitiska motion. Riksdagen bör också ge
regeringen till känna vad som anförts om BRÅ:s resurser
för forskning och utveckling.
Illegala vapen
I det brottsförebyggande arbetet ingår också åtgärder
med syfte att försvåra och förhindra brottsligheten. Det
gäller exempelvis åtgärder för säkrare lås i bostäder och
bilar. En fråga av stor betydelse är möjligheterna att
begränsa tillgången på illegala vapen. Rikskriminalen
redovisade nyligen statistik över vapenstölderna i landet
sedan 1972. Under perioden fram till 1990 stals över 17 000
skjutvapen, drygt 800 skarpladdade stridsvagnsminor och
mer än 500 handgranater. Av skjutvapnen har 4 000 kommit
tillrätta. Merparten av vapnen tillgrips i bostäder men också
stölder i försvarets anläggningar är vanliga och gäller då
oftast grövre skjutvapen och sprängmedel.
Det har blivit allt vanligare att vapen används vid brott.
Därför har också lagstiftningen under senare år skärpts i en
rad avseenden. Knivförbud har införts och
vapenlagstiftningen har förändrats i riktning mot skärpt
kontroll av vapen och ammunition som förvaras i hemmen.
Problemen är dock så allvarliga att den nya
vapenlagstiftningen noga måste följas upp i syfte att utröna
i vad mån den är tillräcklig för att minska förekomsten av
illegala vapen.
Stölderna ur militära förråd är omfattande. Militära
vapen, sprängämnen och ammunition förvaras i obevakade
förråd som saknar inbrottslarm och ofta är försedda med
lättforcerade dörrar. Med hänsyn till de särskilda risker
som är förknippade med dessa vapen och sprängämnen
måste skyndsamma åtgärder vidtas i syfte att förhindra
stölder ur militära förråd. Också frågan om behovet av
en ökad kontroll av de vapen som finns i
hemvärnsorganisationen bör övervägas.
Straff- och påföljdssystemet
Fängelsestraffet
En grundläggande tanke i modern kriminalpolitik är att
minska användningen av fängelsestraff. Detta är också en
av de övergripande målsättningarna med den
socialdemokratiska kriminalpolitiken.
Om denna inriktning har det tidigare rått stor politisk
enighet. Den moderate justitieministern Håkan Winberg
uttalade således i budgetprop. 1980/81 följande om
fängelsestraffkommitténs arbete: ''För egen del fäster jag
stora förhoppningar vid att utredningsarbetet skall leda
fram till en minskad användning av de för den enskilde
nedbrytande och för samhället kostbara frihetsstraffen.''
Att ingen blir bättre av att berövas sin frihet genom
fängelsestraff är oomtvistat. Fängelsestraffet motverkar sitt
syfte genom att de dömda vid frigivningen ofta är sämre
ställda både ifråga om att få arbete och bostad och om
möjligheten att överhuvudtaget kunna anpassa sig till ett
normalt liv. Fängelsestraffet medverkar dessutom till att de
intagna bygger upp eller förstärker en kriminell identitet
och mycket talar för att fängelsestraffet i sig leder till ökade
återfall i brott.
Det finns ingen vetenskaplig undersökning som visar att
en utvidgad användning av fängelsestraffet varaktigt lett till
en lägre brottsnivå. Denna insikt har lett till att
utvecklingen internationellt nu är att minska användandet
av fängelsestraff.
Med hänsyn till den allmänna laglydnaden måste
fängelsestraffet finnas kvar. Användningen bör dock vara
begränsad till de allvarligare brotten.
Fängelsestraffets avskräckande funktion ligger i att den
dömde berövas friheten. Att därutöver göra straffet onödigt
obehagligt eller plågsammare än vad säkerhetsskäl och
liknande kräver är skadligt och det motverkar dessutom
målet att minska brottsligheten.
Alternativa påföljder
Med hänsyn till de nackdelar som således är förenade
med fängelsestraffet måste arbetet med att utveckla
alternativa påföljder fortsätta. Arbetet bör inriktas på att
finna sådana alternativ till fängelse som är effektivare och
som i högre utsträckning tar sikte på att reparera den skada
som vållats genom brottet och som påverkar brottslingen så
att denne inte återfaller i brott. Socialdemokraterna ser
det som positivt att regeringen fullföljer den
socialdemokratiska regeringens intentioner att utvidga
samhällstjänsten till att omfatta hela landet. Också
kontraktsvården bör ges ett bredare användningsområde.
Det gäller även användningen av böter, villkorlig dom och
skyddstillsyn i förening med särskilda föreskrifter. Detta
kräver en väl fungerande frivård. Övervakningsinstitutet
måste ges ett konkret brottsförebyggande innehåll.
Villkorlig frigivning
Det råder bred politisk enighet om att
halvtidsfrigivningen bör avskaffas och ersättas med en
annan form av villkorlig frigivning. Socialdemokraterna
förordar en övergång till obligatorisk frigivning efter 2/3 av
den avtjänade tiden. För att inte denna reform skall leda till
generellt sett längre anstaltstider bör den kombineras med
andra åtgärder.
Utan andra åtgärder skulle nämligen ett genomförande
av 2/3-frigivning leda till ett behov av kraftigt ökat antal
fängelseplatser. Det ökade behovet kan uppskattas till ca
950 platser vid obligatorisk 2/3-frigivning. Om regeringens
förslag med 2/3-frigivning efter särskild prövning kommer
att genomföras torde behovet av nya platser uppgå till minst
1100. Investeringskostnaden för 950 nya platser kan
beräknas till ca 1 500 milj.kr. och den årliga driftskostnaden
till ca 340 milj.kr. Detta är enligt socialdemokraternas
uppfattning inte ekonomiskt försvarbart eller
kriminalpolitiskt motiverat.
Socialdemokraterna föreslår att förändringen av den
villkorliga frigivningen kombineras med en utvidgning av
samhällstjänsten till hela landet, ökad användning av
kontraktsvård, tillämpning av villkorlig frigivning även vid
kortare frihetsstraff samt genomförande av någon form av
frigivningspermissioner.
Översyn av den straffrättsliga lagstiftningen
Ett omfattande utrednings- och reformarbete har
bedrivits på straffrättens område under 80-talet.
Brottsbalken har i flera avseende förändrats såväl
avseenden gärningsbeskrivningar som straffsatser.
Specialstraffrätten har fått ökad betydelse under de senaste
åren. Här skall bara erinras om trafikbrottslagen,
narkotikastrafflagen och skattebrottslagen. Strafflagarnas
utformning måste ständigt anpassas till nya förhållanden.
Kriminalpolitiken i stort får inte kännetecknas av
ryckighet och kortsiktiga hänsyn. Detta är ett uttryck för
vår syn på rättsäkerheten. Socialdemokraterna menar
att den samlade straffrättsliga lagstiftningen nu är mogen
för översyn. I det arbetet bör strafflagarnas systematik
och förhållande till varandra övervägas. Även enskilda
gärningsbeskrivningar i framförallt brottsbalken bör ses
över. Särskilt bör prövas om specialstraffrättsliga lagar skall
föras in i brottsbalken. Det bör ankomma på regeringen att
finna de lämpliga formerna för en sådan strafflagsöversyn.
En human kriminalvård
Kriminalvårdsanstalterna
De som döms till fängelsestraff är i stor utsträckning
socialt handikappade. De har som regel haft svåra
hemförhållanden, de är dåligt utbildade, har ofta
missbruksproblem och svårigheter med arbete och bostad.
Mer än hälften av dem som döms till fängelse är arbetslösa,
70 % av rattfylleristerna har betydande alkoholproblem,
mer än 40 % av de intagna är narkotikamissbrukare.
Utbildning utöver folk- och grundskola är mycket ovanlig.
För många av de intagna gäller att de inte ens avslutat
grundskolan. Mer än hälften har tidigare
fängelseerfarenhet.
Oavsett möjligheterna att inom kriminalvårdens ram
komma tillrätta med dessa problem, måste verkställigheten
utformas med hänsyn till att de dömda ofta har allvarliga
sociala, fysiska och psykiska problem. Det är ett
rättfärdighetskrav att de som redan har det svårt inte i
onödan utsätts för ytterligare lidande och obehag. Tvärtom
måste dessa människor ges stöd och hjälp till ett normalt liv.
Vid verkställigheten av fängelsestraff bör de principer
tillämpas som lades fast genom kriminalvårdsreformen
1974. Det innebär att de intagna enligt den s.k.
närhetsprincipen i största möjliga utsträckning skall avtjäna
sina straff på lokalanstalt i närheten av hemorten. Avsikten
är att de intagna på så sätt skall kunna upprätthålla
kontakter med anhöriga och få den service inför och efter
frigivningen som hemkommunens myndigheter kan
erbjuda. En annan princip som låg till grund för
kriminalvårdsreformen var normaliseringsprincipen. Den
innebär att kriminalvårdens klienter skall ha samma rätt till
samhällets stöd, hjälp och service som andra medborgare.
Regeringen har nu aviserat en översyn av
kriminalvårdslagstiftningen och också i anslutning härtill
ifrågasatt närhetsprincipen. Socialdemokraterna menar
att de grundläggande principerna för 1974 års
kriminalvårdsreform alltjämt står sig och att dessa bör tjäna
som vägledning för den översyn som nu skall göras av
lagstiftningen.
Permissioner
En fråga som uppmärksammats mycket i den offentliga
debatten är rymningar och missbruk av permissioner. Det
skedde utifrån några mycket uppmärksammade fall. Detta
föranledde den socialdemokratiska regeringen att vidta en
rad åtgärder för att höja säkerheten särskilt vid
specialavdelningarna. Det bör vara en självklar princip att
man inte skall kunna rymma från sådana avdelningar. Det
kan även framöver finnas behov av att fortlöpande vidta
åtgärder för att höja säkerheten vid anstalterna.
Antalet rymningar har dock totalt sett minskat kraftigt
de senaste åren. Under den socialdemokratiska
regeringsperioden halverades antalet rymningar. Också
antalet misskötta permissioner minskade. Av över 33 000
permissioner under en niomånadersperiod missköttes 3 % i
någon form. 1989 ändrades reglerna för och tillämpningen
av permissionsbestämmelserna i avsikt att motverka
misskötsamhet. Den ändringen ledde till att andelen
permissioner som missbrukades minskade med 20 procent.
Det är angeläget att understryka att permissioner är en
mycket viktig del i arbetet med att förbereda frigivningen.
En alltför sträng lagstiftning och tillämpning kan leda till
stor oro på anstalterna och ökar risken för rymningar och
annan misskötsamhet. Permissioner är nödvändiga för att
ge de dömda en chans att klara sig efter fängelsevistelsen.
Att kunna behålla sociala kontakter utanför fängelset
samt kunna söka arbete och bostad är mycket väsentligt för
att minska risken för återfall i brott. Någon allmän
skärpning av restriktionerna vid kriminalvårdsanstalterna
får därför inte ske.
Vård och behandling
Ett särskilt problem är narkotikan på våra anstalter. En
självklar inriktning är att göra anstalterna narkotikafria.
Differentieringen är viktig för att nå detta mål. Detta kräver
att det alltid finns tillgång till platser på anstalter och
avdelningar med olika inriktning. En alltför hög beläggning
på anstalterna försvårar möjligheterna till differentiering.
Det arbete som inletts med att utarbeta lokala
handlingsprogram bör fortsätta.
För att de intagna skall kunna anpassa sig till ett normalt
liv efter frigivning är det mycket viktigt att ökade satsningar
görs på grundutbildning, yrkesutbildning och social träning.
Vård- och behandlingsinsatserna måste byggas ut och en
ökad medverkan bör ske av myndigheter och organisationer
utanför kriminalvården redan under
verkställighetstiden.
Frivården
Frivården spelar en betydelsefull roll inom
kriminalvården. Frivården skall medverka till att den
dömde inte återfaller i brott och att hans anpassning i
samhället i övrigt främjas. Många av frivårdsklienterna är
arbetslösa. Det gäller inte minst de villkorligt frigivna.
Även bostadssituationen är mycket svår. Arbete och bostad
är de grundläggande förutsättningarna för en normal
tillvaro efter anstaltstiden. Det är därför nödvändigt att
insatserna för frivårdens klienter ökar så att därmed
möjligheterna för dem att erhålla arbete och bostad
förbättras.
Frivården är i stort behov av kvalificerade övervakare
och ökade insatser bör därför göras för rekrytering och
utbildning av övervakare. Här har bl.a. fackliga
organisationer, idrottsrörelsen och andra ideella
organisationers engagemang stor betydelse.
I en särskild motion om anslag till kriminalvården
föreslår socialdemokraterna att ytterligare medel tillförs
kriminalvården för behandling och stödåtgärder,
rekrytering och utbildning av övervakare samt
personalutbildning.
Brottsoffren
Brottsofferprogrammet
Den socialdemokratiska regeringen inledde år 1986 en
ambitiös satsning på att förstärka brottsoffrens ställning.
Detta tog sig uttryck i 1988 års särskilda
brottsofferprogram. En rad åtgärder har därefter vidtagits.
Direkta lagändringar med inriktning på att stärka
brottsoffrens ställning har genomförts. I andra avseenden
har en översyn av reglerna påbörjats. En omfattande
satsning har skett på att förbättra informationen till
brottsoffer om deras rättigheter och möjligheter att erhålla
stöd. Vidare har utbildningen av dem som inom
rättsväsendet arbetar med dessa frågor förbättrats
väsentligt. Nya metoder för samverkan mellan berörda
rättsliga och andra instanser har utvecklats för att på ett
effektivt sätt tillgodose brottsoffrens behov. Brottsoffer-
och kvinnojourernas verksamhet har stötts på olika sätt.
Det är glädjande att regeringen nu avser att gå vidare
med det arbete som inleddes av den socialdemokratiska
regeringen. Detta inte minst med tanke på att de som utsätts
för brott i stor utsträckning tillhör den grupp som riskerar
att drabbas hårt av regeringens politik på andra områden.
Risken för att drabbas av brottslighet är betydligt större för
människor som vistas i miljöer där utslagning är vanligt
förekommande.
Polisens roll
Polisens roll när det gäller stödet till brottsoffren kan inte
underskattas. Oftast är det polisen som den brottsdrabbade
först kommer i kontakt med. Polisen har den viktiga och
många gånger svåra uppgiften att informera om formerna
för det fortsatta rättsliga förfarandet, om den drabbades
rättigheter och möjligheter att erhålla hjälp i olika
avseenden liksom hur man bär sig åt för att få exempelvis
ersättning för de skador som brottet givit upphov till.
Många gånger är det också polisen som i praktiken får svara
för samordningen av brottsofferstödet genom att förmedla
kontakter med brottsofferjourer, kvinnojourer, sociala
myndigheter etc. För att polisen skall kunna fullgöra dessa
uppgifter krävs inte bara personella resurser utan också
utbildning och väl fungerande administrativa rutiner. På
många håll utför polisen detta arbete på ett
tillfredsställande sätt men på sina håll föreligger påtagliga
brister. Enligt vår uppfattning är det viktigt att de
enskilda poliserna har erforderlig utbildning och att det
finns väl utarbetade rutiner för denna verksamhet.
Våldet mot kvinnor
Vi socialdemokrater vill betona vikten av att arbetet med
att motverka våld mot kvinnor fortsätter. En rad
förbättringar av lagstiftningen i syfte att förstärka skyddet
har genomförts. Men detta arbete kan inte bedrivas enbart
med rättsliga medel. Av stor betydelse är det
utvecklingsarbete av samarbetsformerna i frågor som rör
våld mot kvinnor som påbörjades av den
socialdemokratiska regeringen. Inte minst viktigt är att ta
fasta på den isolering och rädsla som de drabbade
kvinnorna ofta upplever och som försvårar för dem att ta
det skydd som samhället erbjuder i anspråk.
Regeringen föreslår i årets budget att 10 miljoner avsätts
för försöksverksamhet med livvaktsskydd för hotade
kvinnor. Socialdemokraterna biträder förslaget men vill
samtidigt fästa uppmärksamheten på att förslaget lämnar en
rad frågor obesvarade inte minst ur integritetssynpunkt. Vi
vill också betona vikten av att man söker andra lösningar
som mer tar sikte på att lösa den bakomliggande konflikt
som ofta utgör orsaker till att kvinnor är hotade. Vi vill
också stryka under betydelsen av en aktiv opinionsbildning
och upplysning. Många av de framgångar som hittills har
uppnåtts kan nämligen bero på att kunskapen och
medvetandet om kvinnovåldet har ökat, vilket har lett till
att de drabbade i högre grad har kontaktat rättsväsendet
eller andra som erbjuder hjälp och stöd. Här har
kvinnojourerna otvivelaktigt haft en stor betydelse.
Unga lagöverträdare
Numera är det självklart att också samhället har ett
ansvar för ungdomars uppväxtförhållanden. Barn och
ungdomar som gjort sig skyldiga till brott tillhör ofta den
grupp som har störst behov av stöd och hjälp. Samtidigt är
det viktigt att även gentemot de unga upprätthålla och
hävda de grundläggande värden som skyddas av de
straffrättsliga reglerna. Samhället måste reagera snabbt och
konsekvent när ungdomar begår brott.
Den socialdemokratiska regeringen vidtog under de
senaste åren en rad åtgärder inriktade på ungdomar. Nya
regler tillkom som förbättrade möjligheterna till ett snabbt
och effektivt ingripande mot unga lagöverträdare.
Möjligheter infördes för såväl polis som domstolar att
ålägga ungdomar att reparera och återställa det de har ställt
till med. Förbud infördes mot att bära kniv på allmän plats
och mot försäljning av s.k. gatustridsvapen m.m.
Det finns tecken som tyder på att utvecklingen bland
ungdomarna är positiv. Andelen som begår grova brott har
minskat kraftigt och andelen som prövar narkotika har
sjunkit drastiskt. De stora problemen återfinns hos ett
ganska litet antal ungdomar som kommer att kräva
avsevärda resurser och mycket arbete för att ges
förutsättningar att leva ett normalt liv.
Det finns emellertid enligt socialdemokraternas
uppfattning fortfarande en rad brister i den nuvarande
lagstiftningen. Det var bakgrunden till att den
socialdemokratiska regeringen tillsatte
ungdomsbrottskommittén. Kommittén har i uppdrag att göra
en samlad utvärdering av socialtjänstreformens betydelse
för behandlingen av unga lagöverträdare och i samband
med detta förutsättningslöst överväga om den nuvarande
arbetsfördelningen mellan socialtjänsten och rättsväsendet
är väl avvägd och om samarbetet mellan myndigheterna kan
förbättras. Kommittén skall också överväga vissa förslag
som våldskommissionen fört fram, bl.a. förslag om utvidgat
stöd för och skydd av ungdomar som riskerar att utvecklas
ogynnsamt, om jour- och ungdomsdomstolar och om utökat
samarbete mellan myndigheter och föräldrar.
Ungdomsbrottsligheten har ofta sin grund i psykiska och
sociala problem. De problemen löses inte genom rättsliga
insatser utan kräver andra åtgärder, som vård och
behandling. Ett fängelsestraff kan därför direkt motverka
syftet att ge den unge förutsättningar för ett laglydigt liv.
Det är också bakgrunden till principen om att ungdomar
under 18 år som begår brott skall falla under socialtjänstens
ansvar och inte under kriminalvårdens. Enligt
socialdemokraternas uppfattning bör den principen också
gälla fortsättningsvis.
Därför reagerar socialdemokraterna starkt mot de
planer som justitieministern fört fram om att återinföra
ungdomsfängelser och tillskapa veckoslutsfängelser för
ungdomar.
Detta innebär inte att socialdemokraterna anser att de
nuvarande förhållandena inom ungdomsvården är
tillfredsställande. De brister som varit rådande inom
ungdomsvården har också lett till att riksdagen beslutat om
att låta staten återta ansvaret för de särskilda
ungdomshemmen. Med ett statligt huvudmannaskap och en
central intagning är det lättare att få överblick över
ungdomshemmen, differentiera vården och planera intaget
på ett ändamålsenligt sätt.
Polisen
Polisens verksamhet syftar till att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet samt ge allmänheten skydd och annan
hjälp. I kampen mot brottsligheten har polisen en central
roll.
Polisen har också varit föremål för en rad reformer
under 1980-talet. Dessa har tagit sikte på att ge de lokala
polismyndigheterna större befogenheter att själva besluta
om sin verksamhet och att stärka lekmannainflytandet.
Målen har varit decentralisering, synlighet, service och
effektivitet.
1980-talets polisreformer har haft stor betydelse och
polisväsendet har i allt väsentligt förmått omsätta beslut och
mål i praktisk handling. Men det innebär inte att
förändringsarbetet får avstanna. Polisväsendet är en stor
och i många avseenden fortsatt tungrodd organisation.
1990-talet ställer nya krav på polisväsendet.
Resursfrågorna inom polisväsendet tilldrar sig stor
uppmärksamhet. Den personalbrist som fortfarande finns
framförallt i Stockholm kommer, efter den ökning av
utbildningen som skett under senare år, att vara avhjälpt i
mitten på 90-talet. Större kraft måste nu läggas ner på att
åstadkomma en administrativ rationalisering inom
polisväsendet. Uppgifter som inte kräver direkt polisiär
kompetens bör i större utsträckning överföras till
administrativ personal.
En fortsatt decentralisering inom polisväsendet bör ske.
Det nya budgetsystemet skapar förutsättningar för detta.
Enligt socialdemokraternas uppfattning kan det finnas skäl
att se över polisdistriktsindelningen i syfte att skapa
förutsättningar för en ytterligare decentralisering från
central till regional och lokal nivå. Decentraliseringen
medför att rikspolisstyrelsen måste få en betydelsefull roll
när det gäller att följa upp och utvärdera på vilket sätt
statsmakternas beslut om exempelvis prioriteringsfrågor
omsätts i praktiskt polisarbete.
Det direkta polisarbetet bör inriktas på en ökad
synlighet. Sverige har i förhållande till många andra länder
en stor andel kriminalpoliser. Det bör enligt
socialdemokraternas uppfattning finnas mycket att vinna i
en omorientering av polismansfunktionen till en mer
allround polis. Kriminalpolisuppgifter bör föras över till
ordningspolisen och kriminalavdelningarnas arbete
renodlas till förmån för bekämpandet av mer svårutredda
brott. En prioritering av kvarters- och
områdespolisverksamhet bör ske.
Större resurser och engagemang måste läggas ner på det
brottsförebyggande arbetet. Det är ett arbete som måste
bedrivas kontinuerligt och i bred samverkan med skola,
socialtjänst, andra myndigheter samt föreningar och
folkrörelser. Polisen har också viktiga uppgifter i arbetet
med att ge hjälp och stöd till brottsoffer.
Polispersonalen utsätts ofta i sitt arbete för stora
påfrestningar. En väl utvecklad personalpolitik har
avgörande betydelse för polisens möjligheter att utföra ett
bra arbete. Frågor som rör utbildning, arbetsmiljö och
arbetsledning måste ges hög prioritet inom polisväsendet.
I en motion om den ekonomiska brottsligheten föreslår
socialdemokraterna bl.a. ökade resurser till polisens EKO-
brottsbekämpning och styrmedel för att garantera en
prioritering av denna brottsbekämpning.
Rättsväsendet
Domstolsväsendet
Det svenska domstolsväsendet och den svenska
rättegångsordningen har allmänt sätt ett välförtjänt gott
anseende. En välutbildad och skicklig personal fullgör sina
arbetsuppgifter på ett sätt som svarar mot högt ställda krav.
Arbetssituationen vid domstolarna har under senare år
varit ansträngd. Domstolsväsendet har liksom andra
offentliga organ ställts inför den svåra uppgiften att hantera
en växande arbetsbörda med begränsade resurser.
Svårigheter har också funnits att rekrytera och behålla
personal. Även om åtgärder vidtagits under senare år i syfte
att göra domarbanan mer attraktiv så är problemen ännu
långt ifrån lösta.
Domstolarnas svårigheter kan inte mötas enbart genom
personalförstärkningar. Grundläggande frågor om
domstolarnas framtida arbetsuppgifter och organisation
måste övervägas. Målet måste vara ett kvalitativt
högtstående domstolsväsende med fortsatt starkt
lekmannainflytande och god lokal förankring. Domstolarna
skall i princip endast ägna sig åt sådana frågor som kräver
domstolsprövning. En renodling av domarollen gör att
verksamheten vid domstolarna blir effektivare. Ett sätt att
åstadkomma denna renodling är att domstolarna förbehålls
uppgifter som är rättskipning i egentlig mening. Ett annat
sätt är att fortsätta med det påbörjade arbetet med att
delegera ärenden från juristpersonal till annan
domstolspersonal.
Det är denna inriktning som enligt socialdemokraternas
uppfattning bör vara vägledande för de närmaste årens
reformarbete. Domstolsutredningen har också haft detta
som utgångspunkt för sitt arbete.
I en särskild motion till innevarande riksmöte har
socialdemokraterna utvecklat sin syn på domstolsväsendet
och processrätten. I en motion om nämndemannafrågor
redovisar socialdemokraterna sin syn på
ersättningsfrågorna till nämndemännen och föreslår ökad
satsning på information.
Åklagarväsendet
Åklagarväsendet har haft likartade problem som
domstolarna. Arbetsbördan har ökat och det har varit svårt
att rekrytera och behålla jurister. Personalsituationen är för
närvarande någorlunda tillfredsställande.
Den socialdemokratiska regeringen tillsatte en särskild
utredning med uppgift att se över åklagarväsendet och
reglerna om förundersökning. I utredningens uppdrag ingår
att överväga möjligheterna att ytterligare renodla
åklagarnas arbetsuppgifter, bl.a. genom att överföra
uppgifter till annan personal och andra myndigheter. Ett
effektivare förundersökningsförfarande, en utvidgad
användning av ordningsbot och strafföreläggande samt
avkriminalisering av vissa brott är andra frågor som
utredningen skall behandla. Socialdemokraterna är positiva
till en sådan utveckling.
I en motion om den ekonomiska brottsligheten föreslår
socialdemokraterna ökade anslag till
åklagarmyndigheterna för utbildningsinsatser.
Rättshjälpen
Ett huvudsyfte med rättshjälpsreformen 1973 var att
rättshjälp skall ges i en sådan utsträckning att ingen av
ekonomiska skäl skall vara förhindrad att ta tillvara sina
rättsliga intressen. Redan kort efter ikraftträdandet stod det
klart att reformen medförde betydligt större kostnader än
beräknat.
Under 1980-talet vidtogs en rad åtgärder i syfte att
minska statens kostnader för rättshjälp. 1988 gjordes vissa
inskränkningar i rätten att erhålla rättshjälp samtidigt som
inkomstgränsen höjdes och rättshjälpsavgiften sänktes.
Även efter 1988 års förändringar har kostnaderna för
rättshjälpen stigit. Riksrevisionsverket har fått i uppgift att
analysera kostnadsutvecklingen när det gäller rättshjälpen
samt göra en utvärdering av hur rättshjälpens syfte att
förbättra den enskildes möjligheter att få tillgång till
juridisk hjälp i rättsliga frågor uppfylls.
Regeringen aviserar i budgetpropositionen förslag i syfte
att begränsa statens kostnader för rättshjälpen. Det gäller i
första hand en sänkning av inkomstgränsen för rättshjälp
och en höjning av rättshjälpsavgifterna.
Socialdemokraterna ställer sig i och för sig inte avvisande
till åtgärder som syftar till att begränsa kostnaderna.
Förslag som innebär att det grundläggande syftet bakom
rättshjälpsreformen äventyras kan emellertid inte
accepteras. Rättshjälpssystemet måste även framöver vara
utformat så att ingen av ekonomiska skäl skall vara
förhindrad att ta tillvara sina rättsliga intressen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om prioriteringen av åtgärder mot
vålds- och narkotikabrottsligheten samt den ekonomiska
kriminaliteten i det brottsbekämpande arbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade insatser mot brottslighet
med invandrarfientliga och rasistiska inslag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvecklandet av samverkan
mellan myndigheterna i det lokala brottsförebyggande
arbetet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bildandet av lokala
brottsförebyggande organ och brottsförebyggande rådets
(BRÅ:s) medverkan i detta arbete,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättandet av professurer vid
BRÅ,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om BRÅ:s resurser för forskning och
utveckling,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvärdering av
vapenlagstiftningen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder i syfte att förhindra
stölder ur militära förråd,1
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användningen av fängelsestraff,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvecklandet av alternativa
påföljder till fängelsestraff,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökad användning av böter,
villkorlig dom och skyddstillsyn i förening med särskilda
föreskrifter,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den villkorliga frigivningen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en samlad översyn av den
straffrättsliga lagstiftningen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de principer som bör vara
vägledande för översynen av 1974 års kriminalvårdsreform,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om reglerna för permission från
kriminalvårdsanstalt,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om differentiering inom
kriminalvården,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vård- och behandlingsinsatserna
inom kriminalvården,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade insatser inom frivården,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning och administrativa
rutiner vid polisen för hjälp och stöd åt brottsoffer,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fördelningen av ansvaret mellan
socialtjänsten och kriminalvården för ungdomar som begår
brott,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ungdomsfängelse och
veckoslutsfängelse,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt decentralisering inom
polisväsendet,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rikspolisstyrelsens uppgifter
avseende uppföljning och utvärdering av statsmakternas
beslut i prioriteringsfrågor,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om polismansfunktionen,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om personalpolitiken inom
polisväsendet,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om renodling av domarrollen,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt delegering av
arbetsuppgifter inom domstolsväsendet,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökad användning av ordningsbot
och strafföreläggande samt avkriminalisering av brott,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rättshjälpens utformning.
Stockholm den 27 januari 1992
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Odd Engström (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Mona Sahlin (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)