I motionen föreslås en kraftig satsning på att bekämpa
den ekonomiska brottsligheten. Polisen skall åläggas att
prioritera ekobrottsbekämpningen även i fortsättningen.
Det konstateras att den ekonomiska brottsligheten inte
bara drabbar samhället utan att de stora förlorarna är
enskilda personer och inte minst de seriösa näringsidkarna.
50 milj.kr. extra satsas på utbildning, på att förstärka
kronofogdemyndigheternas specialindrivningsenheter och
på att anställa ytterligare utredare hos polisen. De tjänster
som polisen får föreslås i väsentligt ökad utsträckning
besättas med personal som har ekonomisk och juridisk
utbildning och inte som tidigare endast med personer som
har traditionell polisbakgrund. Även de tjänster som
polisen tidigare fått för ekobrottsutredningar skall besättas.
Ett nytt styrsystem måste tas fram som gör det möjligt för
statsmakterna centralt att se till att ekobrotten prioriteras
hos polisen och att anslagna medel används till den
verksamheten.
I motionen ställs också krav på en rad lagändringar för
att komma åt ekonomisk brottslighet. Åtgärder för att
förbättra samarbetet mellan de inblandade myndigheterna
föreslås också.
Regeringens åtgärder att inte längre prioritera
ekobrottsbekämpningen, att dra tillbaka uppdraget till
aktiebolagskommittén att föreslå regler för
ansvarsgenombrott, dvs. personligt betalningsansvar i vissa
situationer i aktiebolag, samt förslaget att ta bort de fackliga
organisationernas möjlighet att lägga veto mot att en
arbetsgivare anlitar en icke seriös entreprenör kritiseras
hårt, liksom den aviserade nedläggningen av
konkursutredningen.
Bakgrund
Den ekonomiska brottsligheten började
uppmärksammas alltmer i Sverige vid mitten av 1970-talet.
Ett intensivt arbete påbörjades då med att försöka komma
åt denna typ av brottslighet. Detta arbete fortgick under
flera år och intensifierades efter den socialdemokratiska
regeringens tillträde 1982 då bl.a. ekokommissionen
tillsattes.
Under en följd av år har den ekonomiska brottsligheten
av regeringen angetts som ett av tre områden som polisen
skall prioritera i sin verksamhet. I budgetpropostionen sägs
numera ingenting om att den ekonomiska brottsligheten
skall prioriteras. Detta är en medveten förändring och
nedrustning av kampen mot den ekonomiska
brottsligheten.
Bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten
handhas av polis, åklagare, kronofogdemyndigheter,
skattemyndigheter och tull. För att nå goda resultat är det
av yttersta vikt att dessa myndigheter samverkar på ett
effektivt sätt. Det är också viktigt att det finns resurser att
utreda brotten så tidigt som möjligt innan
skadeverkningarna har blivit för stora och då det
fortfarande finns pengar kvar som kronofogden kan komma
åt. Även domstolarna måste ha resurser och kompetens för
denna typ av mål.
Det står klart att bekämpningen av den ekonomiska
brottsligheten brottas med svåra problem, vilket också ett
enigt justitieutskott konstaterade våren 1991. Särskilt
polisen har de senaste åren fått stora balanser av ärenden.
Den socialdemokratiska regeringen tog under vintern 1991
initiativ till att dessa frågor kartlades genom
Brottsförebyggande rådets (BRÅs) försorg och gav därefter
ett uppdrag till riksåklagaren (RÅ) och rikspolisstyrelsen
(RPS) att komma med förslag på vad som borde göras för
att förbättra situationen på både lång och kort sikt.
Redovisningen av detta uppdrag har nyligen skett.
Den ökade internationaliseringen kommer att ställa nya
krav på myndigheterna och på lagstiftningen. När kapital
kan flyttas fritt mellan länderna kommer samarbetet mellan
myndigheterna i olika länder att behöva förstärkas
avsevärt.
Bland de första åtgärderna som den borgerliga
regeringen nu vidtagit är att dra tillbaka det uppdrag som
lämnats till aktiebolagskommittén att komma med förslag
till regler för ansvarsgenombrott i aktiebolag. Sådana regler
innebär att de som står bakom ett aktiebolag i vissa
situationer av uppenbart missbruk av aktiebolagsformen
kan göras personligen betalningsansvariga för aktiebolagets
skulder. Liknande regler finns i många andra länder och har
i viss utsträckning även tillämpats av högsta domstolen i
Sverige. Det vore dock mycket värdefullt om
förutsättningarna för ansvarsgenombrott preciserades och i
viss mån utsträcktes när det gäller kvalificerat missbruk av
aktiebolag.
Regeringen har vidare i direktiv till den nyligen tillsatta
utredningen om arbetsrätten angivit att den möjlighet en
facklig organisation har idag att sätta stopp för oseriösa
företag tas bort. Genom denna bestämmelse i
medbestämmandelagen har i många fall fackliga
organisationer kunnat förhindra att företag som
systematiskt bryter mot lagar och avtal fått nya uppdrag.
Detta anser regeringen uppenbarligen är olyckligt och vill
därför ta bort bestämmelsen med förtur. Vi menar att det är
uppseendeväckande att regeringen på detta sätt vill
underlätta för oseriösa företag, som i många fall har stora
skulder hos kronofogdemyndigheten, att få nya uppdrag.
Prioritera bekämpningen av ekobrottsligheten
Den ekonomiska brottsligheten i Sverige omsätter tiotals
miljarder per år. Exakt hur stor omfattning den har är
omöjligt att ange. Endast en mycket liten del kommer till
myndigheternas kännedom. Kännetecknande för de fall
som anmäls är misstänkt redan från början. De
branschstudier som genomförts av BRÅ visar att det i flera
av de undersökta branscherna förekommer misstanke om
ekonomisk brottslighet i närmare hälften av de granskade
företagen. Detta är alarmerande siffror.
Den ekonomiska brottsligheten orsakar stora
skadeverkningar för såväl samhället som för enskilda
medborgare. Särskilt allvarligt är att det på sikt finns risk
för att den allmänna samhällsmoralen undergrävs av denna
brottslighet. Om människor upplever att vissa personer kan
undandra sig att bidra till att finansiera vår gemensamma
sektor, så finns det en uppenbar risk att skattefiffel och
svartarbete sprider sig. Det uppfattas då som moraliskt
närmast oantastligt att åsidosätta samhällets lagar och
normer. På sikt kan detta leda till en utveckling liknande
den vi kan se exempel på i vissa länder där kriminella
grupper i organiserade former tillskansat sig ett stort
inflytande i samhällslivet. Situationen är redan så allvarlig
att det finns skattemyndigheter och konkursförvaltare som
uppger att de inte ens anser det mödan värt att anmäla
misstanke om ekonomisk brottslighet, därför att ärendena
ändå bara blir liggande hos polisen utan åtgärd eller
preskriberas.
Vissa typer av ekonomiska brott utgör ett hot mot vår
gemensamma miljö. Exempel på detta är företag som
dumpar giftiga ämnen eller som systematiskt överträder de
gränsvärden för utsläpp som gäller.
Ekobrottsligheten utgör också ett hot mot en sund
marknadsekonomi. Konkurrensen snedvrids så att seriösa
företagare får mycket svårt att klara sig. Det blir inte de
bästa och mest livskraftiga företagen med de skickligaste
företagsledningarna och medarbetarna som växer och blir
stora på marknaden, utan de som fuskar mest. Denna
utveckling har redan gått ganska långt i vissa branscher. Det
är stötande att de som anmäls för ekonomisk brottslighet
kan fortsätta sin verksamhet utan att myndigheterna
ingriper, medan de som följer lagstiftningen slås ut från
marknaden.
Det är dock inte bara samhället som drabbas av den
ekonomiska brottsligheten. Vi vill betona att det i stor
utsträckning är enskilda personer och småföretag som
drabbas hårt av denna brottslighet. BRÅ har i en
undersökning från 1985 konstaterat att det då förelåg
brottsmisstanke i 75 %
av företagskonkurserna. De stora förlorarna i dessa
konkurser är enskilda personer och företag. Det är därvid
att märka att skulderna i företagskonkurser 1983 var 6,9
miljarder kr. och att av dessa utgjorde 5,6 miljarder skulder
till enskilda och endast 1,3 miljarder kr. skulder till det
allmänna. Den explosionsartade ökningen av antalet
konkurser vi sett de senaste åren har naturligtvis drivit upp
beloppen avsevärt.
Ekonomisk brottslighet leder också i många fall till
arbetslöshet. Genom konkurser har under de tio första
månaderna 1991 ca 50 000
personer blivit arbetslösa. I en stor andel av dessa
konkurser förekommer med all sannolikhet ekonomisk
brottslighet.
En ytterligare allvarlig följd av ekobrottsligheten är att
det blir svårare att genomföra en rättvis fördelningspolitik.
Hederliga medborgare får betala högre skatter och avgifter
än vad som annars hade varit nödvändigt. Ekobrottslingar
som har små taxerade inkomster drar nytta av
inkomstprövade bidrag och förmåner. Människor upplever
inte samhället som rättvist. Detta är ett hot mot vårt
solidariska värfärdssamhälle.
Det nu sagda innebär att det är en grov missuppfattning
av justitieministern när hon enligt massmedierna och i
riksdagen påstår att den ekonomiska brottsligheten inte ska
prioriteras eftersom den inte drabbar enskilda. Som bl.a.
RÅ och RPS anför i sin nyligen avlämnade rapport drabbas
enskilda ofta mycket hårt både direkt och indirekt av denna
brottslighets skadeverkningar.
Till detta kommer att det med all sannolikhet är direkt
lönsamt för samhället att satsa resurser på
ekobrottsbekämpning. Samhällets resurser ökar dels
genom att man får in skatter och avgifter i de fall man
avslöjar brottslighet, dels genom att den allmänpreventiva
effekten av att öka riskerna för upptäckt vid denna typ av
brottslighet är avsevärd.
Vi socialdemokrater anser att den ekonomiska
brottsligheten måste prioriteras även i framtiden på grund
av de allvarliga skadeverkningar som denna brottslighet har
för såväl enskilda som för samhället i stort. Regeringen bör
därvid överväga hur denna prioritering skall kunna
säkerställas med beaktande av att särskilda styrmedel
behövs för att säkerställa statsmakternas prioritering av
bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten. Detta är
särskilt viktigt eftersom även ekobrottsbekämpningen vid
andra myndigheter mer eller mindre kan lamslås av att
polisen inte satsar tillräckliga resurser. Vid utformningen av
detta styrsystem bör därför beaktas att det skapas balans
mellan vad de olika inblandade myndigheterna satsar på
ekobrottsbekämpning. Garantier måste också skapas för att
de som arbetar med den verksamheten inte annat än i
yttersta undantagsfall utnyttjas för andra arbetsuppgifter
med hänsyn till de svåra följder detta får för arbetet i stora
ekobrottsutredningar.
Som anges i det följande bör framför allt polisen få
utökade resurser totalt sett för att bekämpa denna typ av
verksamhet.
Problembeskrivning
Problemen kan delas upp i organisatoriska problem och
lagstiftningsproblem. Enligt vår uppfattning är det de
organisatoriska problemen i vid bemärkelse som utgör det
största problemet. Vissa delar av lagstiftningen behöver
också ses över. Naturligtvis finns det också ett samband
mellan vilka resurser samhället satsar på denna
brottsbekämpning och resultatet. Vi menar att ytterligare
resurser bör tillföras denna verksamhet, vilket underlättas
av att den i huvudsak finansierar sig självt.
Att utreda ekonomisk brottslighet ställer stora krav på
adekvat utbildning och personlig kompetens hos berörd
personal. Ingen annan typ av brottslighet kräver så mycket
kunskaper i bolagsrätt, konkursrätt, redovisning och
skattelagstiftning. Även goda kunskaper i ADB är numera
nödvändiga. Denna brottslighet kännetecknas också av att
metoderna för att genomföra brotten hela tiden förändras
och utvecklas. Den mer sofistikerade delen av den
ekonomiska brottsligheten omger sig med kvalificerade
rådgivare som det kräver stor sakkunskap för att kunna
hävda sig emot. Det är därför av utomordentlig vikt att
myndigheterna får möjlighet att rekrytera, utöka och
behålla kompetent personal som behärskar dessa
kvalificerade juridiska och ekonomiska frågor. Även ur den
aspekten att utredningarna ofta är mycket omfattande och
tar lång tid, är det angeläget att man får behålla personalen
under en längre tid och att denna inte används för andra
arbetsuppgifter.
Polisen
Det är uppenbart att man framför allt inom polisen haft
stora svårigheter att utbilda och behålla kompetent
personal. Enligt vår mening synes rekrytering och
karriärgång hos polisen inte främja ett effektivt utnyttjande
av kompetent personal. De utredare man rekryterar har
normalt traditionell polisbakgrund och saknar oftast
ekonomisk utbildning. För att bli en duktig
ekobrottsutredare fordras dessutom att man har erfarenhet
av dessa typer av utredningar. Det är därför olyckligt att
karriärsystemet inom polisen synes vara sådant att
kompetent personal måste söka andra tjänster för att
komma vidare och erhålla högre lön.
Vi menar att problemen inom polisen endast delvis kan
avhjälpas med ytterligare resurser. Därutöver krävs att
polisen i ökad utsträckning rekryterar personal med
adekvat ekonomisk och juridisk utbildning som får ges en
särskilt anpassad polisutbildning. Det måste också vara
möjligt att utforma karriärsystem och annat så att
personalen stannar under en längre tid.
RÅs och RPS rapport är på många sätt förtjänstfull och
lämnar flera goda förslag till förändringar av organisation
och författningar. När det gäller en förändrad rekrytering
hos polisen av ekobrottsutredare menar vi dock att
rapporten är alldeles för försiktig. Man konstaterar bara att
den utveckling som långsamt inletts på detta område bör
fortsätta. I den delen krävs därför förnyade initiativ från
regeringens sida.
Med hänsyn till de stora balanser av ärenden som finns
hos polisen, särskilt i storstadsområdena, menar vi också att
rikspolisstyrelsen bör få medel till de ytterligare tjänster
man begärt. Det innebär att ekoroteln vid rikskriminalen
skulle få ett tillskott på fyra polistjänster och två ekonomer,
att ekoroteln i Stockholm får tio polistjänster och fem
tjänster som ekonomer, ekoroteln i Göteborg får åtta
polistjänster och fyra ekonomer samt att ekoroteln i Malmö
får sex polistjänster och tre ekonomer ytterligare.
Rikspolisstyrelsen har också begärt medel för att inrätta
en finanspolis vid rikspolisstyrelsen vars huvudsakliga
uppgift skulle vara att bedriva spaning för att uppdaga brott
i samband med tvättning av svarta pengar. RPS har begärt
medel för åtta polismanstjänster och sex ekonomtjänster
vilket bör beviljas. Dessutom bör medel beviljas till
utbildning och till anlitande av dataexpertis i enlighet med
vad rikspolisstyrelsen begärt.
En förutsättning för att det skall vara meningsfullt att
anslå dessa extra resurser är dock att regeringen utformar
ett styrsystem som garanterar att resurserna satsas på
ekobrottsbekämpning. I samband med detta måste också
garantier skapas för att polisen tillsätter de tjänster som
man redan tidigare erhållit för denna verksamhet.
Statsmakterna har tidigare anslagit medel för ca 300
polismanstjänster för ekobrottsbekämpning. Totalt finns
enligt organisationstablån ca 330 polismanstjänster för
denna verksamhet varav bara ca 230 är tillsatta. Detta är
helt oacceptabelt även med hänsyn tagen till att det
fortfarande finns en viss polisbrist.
Viktigt är också att rekryteringen till samtliga nya
tjänster sker på det sätt som redogjorts för ovan, dvs. att
även personer med annan än traditionell polisbakgrund
anställs. Detta kommer att ställa krav på att dessa personer
erhåller en viss polisutbildning. Troligen kommer också
lönenivån att behöva justeras upp för denna kategori högt
kvalificerade utredare. Detta har vi tagit hänsyn till när vi
föreslår att ytterligare medel bör tillföras RPS.
Med hänsyn till den, framför allt i storstäderna,
katastrofala situationen inom polisens
ekobrottsbekämpande verksamhet, föreslår vi att
rikspolisstyrelsen får totalt 45 milj.kr. utöver vad regeringen
föreslagit. Medlen skall användas till dels de nya tjänster
man begärt till ekorotlarna, dels till att bygga upp en s.k.
finanspolis, dels till utbildning av gamla och nya utredare,
dels till att kunna anlita extern expertis i vissa fall och dels
till åtgärder för att rekrytera, utbilda och behålla de nya
grupper av utredare med kvalificerade kunskaper i framför
allt ekonomi, skatterätt och datafrågor som vi föreslår man
bör rekrytera.
Samarbetet mellan myndigheterna
Samarbetet mellan myndigheterna fungerar redan i dag
bra på många orter. På vissa orter finns det dock problem.
Den omständigheten att polisen inte förmått avdela
kompetent personal i tillräcklig omfattning har i flera fall
lett till att det arbete som nedlagts hos andra myndigheter,
framför allt hos skattemyndigheterna, inte lett till något
resultat. En förutsättning för ett effektivt arbete är att
samtliga inblandade myndigheter kan arbeta med samma
ärenden ungefär samtidigt. Så sker ofta inte i dag. Detta är
ett slöseri med resurser som vi inte har råd med.
Vår uppfattning är vidare att myndigheternas samlade
kompetens skulle kunna utnyttjas bättre än i dag. I vissa fall
utförs ett dubbelarbete hos polis och skattemyndigheter,
vilket naturligtvis inte är effektivt.
En förutsättning för att effektivisera utredningarna är att
personal från de olika myndigheterna får arbeta nära
tillsammans. De som praktiskt arbetar med dessa frågor
anser att nära personkontakter är utomordentligt viktiga.
Det förslag om fasta arbetsteam som framförs i RÅ-RPS-
rapporten är därför något som bör tas tillvara och utvecklas
ytterligare. Vid flera tillfällen har också större
ekobrottsutredningar bedrivits i projektform med ett
mycket nära samarbete mellan berörda myndigheter. Det
gäller exempelvis de utredningar som gjorts i samband med
stora skalbolagshärvor. Detta har i flera fall visat sig vara ett
utmärkt sätt att arbeta. De erfarenheter man där gjort bör
tas tillvara och utvecklas.
Vi vill betona att ekobrottsutredningarna, enligt vår
uppfattning, i många avseenden skiljer sig från andra
brottsutredningar bl.a. genom att de förutsätter
specialistkunskaper vad gäller ekonomiska och juridiska
frågor, ofta är mycket omfattande och förutsätter ett nära
samarbete mellan flera myndigheter. Därför är det, som
också anförs i RP-RPS-rapporten, mycket angeläget att
resurser satsas på metodutveckling när det gäller
ekobrottsutredning. Även utländska erfarenheter kan vara
av intresse och bör därför inhämtas på lämpligt sätt.
Framför allt åklagare, men även domare har också ett
behov av förbättrad utbildning i dessa frågor. För att kunna
förstå och tillgodogöra sig ett omfattande ekonomiskt
material krävs kunskaper i ekonomi och redovisning som
normalt inte ingår i dessa personalkategoriers
grundutbildning. Förutom en grundläggande utbildning
krävs att resurser finns för vidareutbildning inom detta
område. Detta är särskilt viktigt eftersom brotten och
förutsättningarna för dessa hela tiden förändras genom den
ekonomiska och lagstiftningsmässiga utvecklingen. När det
gäller åklagarna, som ju leder utredningarna, är det
väsentligt att dessa har en god utbildning i
utredningsmetodik vad gäller ekomål. Vi menar därför att
medel måste säkerställas för att klara av de
utbildningsbehov som föreligger på detta område. Vi anser
att riksåklagaren skall erhålla de medel man begärt för
ekobrottsutbildning, 1,5 milj.kr.
Den ekonomiska brottsligheten är koncentrerad till
storstäderna. Särskilt situationen i Stockholm är
alarmerande. Vi delar därför den uppfattning som framförs
i RÅ-RPS-rapporten att situationen där kräver särskilda
insatser. För att arbeta av balanserna bör övervägas om det
är möjligt att i ökad utsträckning anlita externa resurser för
att nå snabba resultat.
Lagstiftningen
Flera olika lagstiftningskomplex har betydelse när det
gäller ekobrott. Brottsbalken, skattebrottslagen och annan
strafflagstiftning måste naturligtvis vara utformade så att de
även i praktiken går att tillämpa på de förfaranden man
velat strafflägga. Men även den associationsrättsliga
lagstiftningen, konkurslagen och inte minst
skatteförfattningarna skall vara utformade så att de
motverkar och försvårar ekobrottslighet. Den kunskap om
ekobrott som finns hos den som praktiskt arbetar med
sådan brottslighet måste därför i ökad utsträckning tas
tillvara vid utformningen av sådan lagstiftning. Detta kan
lämpligen ske genom att personer med sådan erfarenhet får
delta som experter i utredningar eller genom att de på annat
lämpligt sätt bereds tillfälle att yttra sig.
En allvarlig lucka i aktiebolagslagen är att det i dag är
mycket lätt att se till att ett aktiebolag inte har någon som
är behörig att företräda bolaget. Genom att underlåta att
anmäla styrelse och firmatecknare till
registreringsmyndigheten gör man det närmast omöjligt att
försätta bolaget i konkurs eller att på annat sätt komma åt
bolagets tillgångar. Strax före likvidationsförhandlingen i
tingsrätten kan man anmäla en styrelse, varvid
likvidationsärendet avskrivs. Nästa dag avgår styrelsen och
bolaget är på nytt omöjligt att nå. Genom att
likvidationsförfarandet tar några månader kan man
därigenom hålla sig undan fordringsägare och myndigheter
under lång tid. Detta är helt oacceptabelt. En
associationsform där företrädarna saknar personligt
betalningsansvar måste alltid ha någon som är behörig att
företräda bolaget. Ett minimikrav är att det åtminstone
finns en möjlighet att delge bolaget betalningsanmaningar,
konkursansökningar och andra handlingar.
Med hänvisning till ovanstående anser vi det mycket
angeläget att regeringen snarast tar intitiativ till att
undanröja dessa svagheter i lagstiftningen. Att det skapas
en möjlighet att alltid kunna delge aktiebolag bör därvid
behandlas med största skyndsamhet.
Det är också av vikt att det arbete med att se över
aktiebolagslagen som den socialdemokratiska regeringen
påbörjade genom att tillsätta aktiebolagskommittén
fortsätter och prioriteras. Vi tänker då närmast på frågorna
om att höja gränsen för minsta tillåtna aktiekapital och att
se över reglerna om låneförbud och olovlig vinstutdelning.
Även skyddet för aktiekapitalet behöver enligt vår
uppfattning ses över och likvidationsförfarandet måste
snabbas upp väsentligt. Kommittén bör åter få i uppgift att
komma med förslag till lagstiftning om ansvarsgenombrott i
aktiebolag i enlighet med de tilläggsdirektiv som den
socialdemokratiska regeringen beslutade om. Samtliga
dessa frågor måste, enligt vår uppfattning, få en snar
lösning.
Den socialdemokratiska regeringen tillsatte
konkursutredningen som bl.a. skulle se över vad som kunde
göras för att minska antalet konkurser. Utredningen skulle
också beakta ekobrottssynpunkterna i samband med
konkurser. Som nämnts förekommer olika slag av
ekonomisk brottslighet i en mycket stor del av konkurserna.
Regeringen har nu aviserat att man avser att lägga ned
denna utredning. Detta är ytterligare ett tecken på hur
regeringen medvetet underlåter att vidta åtgärder för att
komma åt denna brottslighet.
Vi anser att det vore mycket värdefullt om
konkursutredningen fick arbeta vidare med sitt uppdrag.
Frågor som därvid borde utredas är exempelvis att i vissa
fall anlita konkursförvaltarna för utvidgade
utredningsinsatser och att effektivisera
tillsynsmyndigheternas verksamhet. Dessa bör ges en mer
aktiv roll än vad de har för närvarande. Det förslag som
RÅ-RPS-rapporten framställt om att konkursförvaltare och
åklagare skulle kunna utnyttja vissa externa revisorer
gemensamt bör genomföras.
Det missbruk av den statliga lönegarantin som
förekommer måste också motverkas. Det är inte rimligt att
staten i praktiken betalar alla kostnader för personal under
flera månader när rörelsen fortsätter. Vid den översyn av
dessa regler som nu är på gång är det dock viktigt att inte
försämra den sociala trygghet som det innebär att
arbetstagare vars arbetsgivare går i konkurs kan få ut lön
m.m. genom lönegarantin. Det faktum att några få
missbrukar systemet får inte tas till intäkt för att inskränka
alla löntagares sociala trygghet. Regeländringarna skall
därför ta sikte endast på missbrukssituationerna.
Förslaget i RÅ-RPS-rapporten att låta kungöra beslut
om näringsförbud anser vi är välgrundat och bör därför
genomföras. Vidare bör ett centralt konkursregister med
uppgifter bl.a. om konkursgäldenärer och vilka som stått
bakom de bolag som försatts i konkurs upprättas.
I RÅ-RPS-rapporten föreslås att hela skattebrottslagen
bör ses över. Vi ställer oss bakom detta krav. Särskilt bör
övervägas att göra om skattebrottet från ett effektbrott till
ett farebrott för att därigenom snabba upp förfarandet. Det
är inte heller rimligt att det ibland kan löna sig att helt
underlåta att ge in en deklaration.
Även reglerna om kvittning bör ändras så att utrymmet
för att på ett otillbörligt sätt försvåra och förhala
skattebrottsutredningar minskas väsentligt. Med kvittning
avses att den misstänkte för att fria sig åberopar att han
upptagit en annan inkomst för högt eller att han underlåtit
att dra av vissa kostnader. Dessa förfaranden skulle enligt
den skattskyldige eliminera resultatet av den upptäckta
felaktigheten. Om påståendet inte är helt orimligt måste
åklagaren bevisa att påståendet är felaktigt, vilket kan vålla
mycket stora svårigheter, särskilt när sådana invändningar
framställs på ett sent stadium under processen.
Slutligen anser vi att det förslag som skisseras i RÅ-RPS-
rapporten om att gäldenären på heder och samvete skall
intyga att den förteckning över bokföringen som
konkursförvaltaren upprättat är korrekt och fullständig bör
utredas närmare. I vart fall bör den i utredningen påtalade
svagheten med att gäldenären mycket sent under
utredningen kan komma med påståenden om nytt
bokföringsmaterial åtgärdas på lämpligt sätt.
Kronofogdemyndigheterna
Vi vill betona betydelsen av att
kronofogdemyndigheternas specialindrivningsenheter
prioriteras och får tillräckliga resurser. Dessa enheter
sysslar med de allra svåraste indrivningsfallen och har byggt
upp en stor kunskap och en personkännedom som är ytterst
värdefull. I exempelvis skalbolagshärvorna har man på så
sätt kunnat säkra åtskilliga hundratals miljoner kronor i
tillgångar. Eftersom ekobrottsligheten omsätter mycket
stora belopp är det synnerligen angeläget att se till att
kronofogdemyndigheterna kan lägga beslag på vinsterna.
Detta är, enligt vår uppfattning, minst lika effektivt som
själva straffet för att minska ekobrottsligheten. Därmed
kommer man nämligen åt själva drivkraften i
brottsligheten.
Specialindrivningsenheterna har alltsedan de skapades
arbetat under hård arbetsbelastning. Den verksamhet som
bedrivs där är ytterst värdefull. Vi föreslår därför att
ytterligare 3,5 milj.kr. satsas på att förstärka
specialindrivningsenheterna. Medlen bör användas till
utbildning och till personalförstärkningar.
Avslutande synpunkter
Vi socialdemokrater anser det synnerligen angeläget att
kraftfulla åtgärder vidtas mot den ekonomiska
brottsligheten. Det är av stor vikt för trovärdigheten hos
samhällets brottsbekämpande verksamhet att anmälningar
om sådan brottslighet inte blir liggande utan åtgärd.
Ambitionen på kort sikt måste naturligtvis i första hand
vara att utreda och lagföra de anmälningar som redan nu
inkommit och inkommer om brottsmisstanke. På sikt bör
dock målsättningen vara att bedriva en mer aktiv spaning
efter denna typ av brottslighet. Därigenom skulle man öka
risken för upptäckt och dessutom på ett tidigare stadium
kunna sätta stopp för sådan verksamhet.
Statliga myndigheter är i dag överens om att polisen är
den svagaste länken i myndighetskedjan. Våra förslag nu tar
därför i stor utsträckning sikte på att förbättra arbetsläget
där. Det är också därför som polisen erhåller så stor del av
de nya resurser som vi anser måste satsas. Vi är dock väl
medvetna om att när polisen får upp arbetstempot så
kommer det på sikt att behövas förstärkningar även hos de
andra inblandade myndigheterna. Målsättningen måste
hela tiden vara att det skapas balans i arbetsläget mellan
myndigheterna så att resurserna tas till vara på effektivaste
sätt. Skulle arbetsläget hos framför allt åklagarna försämras
så att balanser uppstår kan detta motivera särskilda
satsningar i framtiden. Det gäller också domstolarna som
naturligtvis kommer att få en ökad belastning om polisen
hinner utreda fler ärenden. Delvis kan detta dock
motverkas genom att utredningarna blir av bättre kvalitet
när utredarna blir skickligare och kan utreda brotten på ett
tidigare stadium.
Även skattemyndigheternas ekorevisionsenheter bör på
sikt förstärkas. I nuvarande arbetsläge, när polisen inte
hinner utreda det man redan anmäler från
skattemyndigheterna, bör dock denna satsning anstå tills
polisen kommit ikapp.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit anvisar
45 milj.kr. till rikspolisstyrelsen för ekobrottsbekämpning,
att användas på det sätt som redogörs för i motionen,
2. att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit anvisar
3,5 milj.kr. till kronofogdemyndigheternas
specialindrivningsenheter,1
3. att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit anvisar
1,5 milj.kr. till riksåklagaren för utbildning av
ekobrottsåklagare,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att polisen även fortsättningsvis
skall åläggas att prioritera bekämpningen av den
ekonomiska brottsligheten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att finna ett styrmedel
så att polisen följer denna prioritering,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en förändrad rekrytering av
ekobrottsutredare hos polisen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att utveckla
samarbetet mellan myndigheterna och vikten av nära
personliga kontakter mellan olika myndighetsföreträdare,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av en ökad satsning på
metodutveckling,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av utbildning för
åklagare och domare,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att snarast åtgärda
situationen i Stockholm,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att alltid kunna delge
ett aktiebolag och om att alltid kunna finna någon som är
behörig att företräda ett aktiebolag,1
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av andra ändringar av
aktiebolagslagen,1
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att låta konkursutredningen
slutföra sitt arbete samt om åtgärder för att effektivare
utreda misstanke om ekobrottslighet i samband med
konkurs,1
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn i vissa fall av
lönegarantireglerna,1
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kungöra beslut om
näringsförbud och om att upprätta ett centralt
konkursregister,1
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
skattebrottslagen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att begränsa
möjligheten att sent under utredningen komma med nya
uppgifter om bokföringen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att prioritera
verksamheten vid kronofogdemyndigheternas
specialindrivningsenheter,1
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att behålla möjligheten för de
fackliga organisationerna att lägga veto mot att arbetsgivare
anlitar oseriösa entreprenörer.2
Stockholm den 27 januari 1992
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Odd Engström (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Mona Sahlin (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
1 Yrkandena 2, 11--15, 18 hänvisade till LU
2 Yrkande 19 hänvisat till AU
1* Riksdagen 1991/92. 3 saml. Nr Ju831--832