På många orter i Sverige förekommer i stor utsträckning
otillåten gatuförsäljning av smycken, hårprodukter, kläder,
tavlor, leksaker m m. Verksamheten har tidvis antagit
sådana proportioner att framkomligheten på vissa gator och
platser påtagligt försämrats. Bland annat gäller detta
Drottninggatan i Stockholm.
Från brottssynpunkt är detta naturligtvis en mindre
allvarlig företeelse. Ur polisiär resurssynpunkt är det
emellertid ett besvärande problem. Erfarenheterna visar
nämligen att man genom återkommande polisingripanden
och bötfällande av försäljarna endast obetydligt stör
verksamheten och åsamkar försäljarna en tämligen
överkomlig ''driftskostnad''. Effekterna står knappast i
proportion till den resursinsats som krävs från polis- och
åklagarhåll.
Utöver rena ordningssynpunkter tillkommer, eftersom
gatuförsäljningen inte belastas med lokalhyror, skatter etc,
inslaget av otillbörlig konkurrens med kringliggande
butiker i de fall där ett likartat sortiment saluförs. Dessutom
innefattar gatuförsäljningen inte sällan varumärkesintrång
genom försäljning av plagierade märkesprodukter, med de
särskilda svårigheter som försäljningssättet medför för
varumärkesinnehavarna att genom rättsliga åtgärder
ingripa mot intrången.
Enligt min mening skulle man på ett enkelt och effektivt
sätt kunna komma till rätta med verksamheten om det
genom lagstiftningsåtgärder infördes en möjlighet att
ingripa med beslag och förverkande av gatuförsäljarnas
varulager. En förverkanderegel i allmänna ordningsstadgan
skulle sannolikt medföra att man snabbt kunde begränsa
eller helt få bort gatuförsäljningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om viss gatuförsäljning.