Det mest uppmärksammade rättsfallet i Sverige under år
1991 gällde två män som friades från ett mord i Lindome.
Den ene av de mordåtalade fick senare skadestånd. De
åtalade frikändes för mord, eftersom ingen kunnat bindas
direkt. Bevisligen har någon av dem utfört mordet, men de
har skyllt på varandra.
I denna motion vill jag belysa två av de frågor som ställts
i Lindomefallet. Motionen utmynnar i ett förslag till ändring
av andra stycket i 4 § gällande skadestånd.
De uppmärksammade domarna gäller fall där rätten, på
grund av de båda åtalades motstridiga uppgifter och
bevisningens otillräcklighet i övrigt, endast funnit styrkt att
antingen den ene eller den andre eller båda utfört mordet.
Tillräckliga bevis har alltså saknats för att avgöra vilket av
de tre alternativen som är det rätta.
Det förtjänar i detta sammanhang framhållas att det
enligt svensk rätt är åklagaren som har bevisbördan för
åtalet. Den åtalade behöver alltså inte bevisa sin oskuld för
att frias -- det är tillräckligt för en friande dom att åklagaren
inte har förmått styrka sin talan. Att åklagaren har
bevisbördan för åtalet, något som i den rättsfilosofiska
debatten har ansetts vara av utomordentlig vikt för
medborgarnas rättssäkerhet, är en av grundpelarna i den
svenska brottmålsprocessen.
Utländsk rätt
Riksdagens utredningstjänst har vänt sig till sina
motsvarigheter i de övriga nordiska länderna samt
Storbritannien och Tyskland med en förfrågan om vilka
rättsregler som gäller där. Av svaren framgår att respektive
länders domstolar skulle frikänna de åtalade i ett mål av
jämförbar beskaffenhet som det i Sverige omdiskuterade
fallet.
Rättspraxis synes alltså vara enhetlig. I svaren pekas
bl.a. på åklagarens bevisbörda och att det i tveksamma fall
är bättre att fria en skyldig än att fälla en oskyldig.
I USA är rättsläget delvis ett annat. I ett relativt stort
antal delstater finns en lagregel av innebörd att den som
deltar i ett allvarligt brott -- exempelvis rån -- med påföljd
att brottsoffret avlider, skall dömas såväl för mord som för
det, i detta sammanhang, mindre allvarliga brottet (i
exemplet alltså för rånet). Det är därvid tillräckligt att
rekvisiten för det mindre allvarliga brottet är uppfyllda.
Något uppsåt att döda krävs alltså inte.
Syftet med lagregeln är att avskräcka från oavsiktligt och
oaktsamt dödande. Vissa av de aktuella delstaterna
kompletterar lagregeln med exempelvis krav på att det
underliggande brottet skall vara av mer eller mindre farlig
beskaffenhet.
Förenta staternas högsta domstol har i ett
uppmärksammat rättsfall prövat den aktuella lagregeln.
Domstolen dömde de åtalade till döden för bl.a. mord på
den grunden att de deltagit i de underliggande brotten (hela
åtalet gällde mord, väpnat rån, kidnappning och bilstöld)
och visad hänsynslös likgiltighet för människoliv.
Huruvida de också deltagit i morden för vilka de dömdes
och som utfördes i samband med de underliggande brotten,
eller om morden utförts av två andra män, som dödades vid
gripandet, blev aldrig klarlagt.
Den berörda amerikanska rättsregeln innebär i princip
att den/de åtalade döms för ett brott därför att han/de begått
ett annat brott. Frågan om han/de begått förstnämnda brott
kräver alltså i den delen inte någon bevisning av åklagaren
eller prövning av rätten.
Ett införande av den amerikanska rättsregeln i svensk
rätt skulle därför i första hand medföra ett avsteg från
principen om åklagarens bevisbörda i brottmål.
Så långt referatet av den amerikanska rättsskipningen.
Vad man frågar sig är om det i Sverige går att utforma en
rättsregel som vilar på svenska principer men ändå medger
fällande dom i fall som det i Lindome.
Det som kanske mest upprört den svenska allmänheten
är att en av de båda mordåtalade tillerkändes skadestånd
och annan ersättning av justitiekanslern.
Ändring av lagen om ersättning vid frihetsinskränkning
En av de åtalade i Lindomemålet yrkade ersättning
enligt lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning.
Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är 4 §
nämnda lag, vari ersättningsrätten i viss mån begränsas. Där
föreskrivs emellertid i andra stycket sista punkten att
ersättning dock inte får ''vägras eller sättas ned på den
grund att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan
är klarlagd''.
I lagens förarbeten, prop 1974:97 s. 65, uttalas att denna
regel motiveras av den allmänt erkända grundsatsen att den
som inte kunnat överbevisas om brott skall betraktas som
oskyldig.
Stadgandet att ersättning inte får vägras eller sättas ned
på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att
skuldfrågan är klarlagd infördes alltså i rättssäkerhetens
intresse. Det är givet att lagstiftaren detta till trots kan ta
bort denna regel. Frågan om ersättning skall vägras eller
sättas ned skulle då kunna avgöras efter en mer skönsmässig
bedömning. Andra stycket i 4 § skulle därvid få följande
lydelse:
Ersättning kan vägras eller sättas ned i den mån det i
annat fall med hänsyn till omständigheterna är oskäligt att
ersättning utgår.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheten att vidta ändringar i
lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning.