Brottsbekämpning måste vara en central uppgift för
rättsväsendet men också för andra myndigheter. Till de
grundläggande målen hör tryggheten för liv, hälsa,
integritet och personlig egendom. Av särskild betydelse är
att utveckla insatserna för att motverka våld och stödja
brottsoffer. Kampen mot narkotikan och den ekonomiska
brottsligheten står också i förgrunden.
Den socialdemokratiska regeringen angav också sedan
1982 tre högprioriterade områden i kampen mot
brottsligheten i Sverige. Det gällde våldsbrotten,
narkotikabrotten och de ekonomiska brotten. I den
regeringsförklaring som avgavs av den nytillträdande
borgerliga regeringen i oktober 1991 nämns överhuvudtaget
ingenting om ekonomisk brottslighet. Denna
nedprioritering av ekonomisk brottslighet är synnerligen
olycklig och kommer, om intentionerna fullföljs, med
visshet att få mycket negativa konsekvenser.
Andelen poliser som är verksamma inom ekorotlarna
uppgår bara till ungefär hälften av det antal som arbetar
med narkotika- och våldsbrott. De två sistnämnda
brottsområdena tillförs fortfarande en ökande andel av
personalresurserna medan andelen minskar för ekobrotten.
Såväl åklagare som polisens ekorotlar har framfört kritik
mot de otillräckliga resurserna. Resursbristen leder till
försämrad brottsspaning, försenade eller uteblivna
brottsutredningar samt preskriberade brott. Bara de allra
grövsta brotten, i den mån de avslöjas, och de mest
obetydliga förseelserna (som inte kräver så mycket
utredningsarbete) blir föremål för ingripanden och rättsliga
åtgärder.
Enbart under loppet av några år har andelen anmälda
brott som går vidare till domstol minskat med 60%. Och det
finns flera andra företeelser som tyder på att samhället
sänkt ambitionsnivån vad gäller bekämpningen av
ekonomiska brott. Så t.ex. dömdes 1983 1.148 personer i
Sverige för skattebrott. 1989 hade antalet dömda för
skattebedrägerier minskat till 388 personer. Och detta trots
att denna typ av brottslighet i själva verket ökat väsentligt.
Slutsatsen är närmast självklar. Risken för upptäckt är
försvinnande liten, och om brottet ändå uppdagas är risken
för dom och straff inte särskilt stor.
Också utvecklingen av antalet konkurser talar sitt
tydliga språk. De har ökat från 6.400 1988 till hela 11.400
1990. Tillsynsmyndigheten för konkurser i Stockholm
konstaterar en ökning av antalet konkurser från september
1990 till september 1991 med över 100 procent. Och bakom
konkurserna döljer sig i många fall avancerad ekonomisk
brottslighet.
Under 80-talets första år gick samhället till bred offensiv
mot den ekonomiska brottsligheten. Det skedde bl.a.
genom tillsättandet av den s.k. EKO-kommissionen som
lade fram en rad konkreta förslag till åtgärder för att
begränsa förekomsten av sådan brottslighet. Bl.a. avlivade
kommissionen effektivt myten att ekonomisk brottslighet
var en företeelse som bara drabbade en anonym stat. I
själva verket är det ju ytterst skattebetalarna som drabbas
av det det skattebortfall som ekonomisk brottslighet ger
upphov till. Den ekonomiska brottsligheten har ökat
mycket kraftigt under de senaste tio åren och beräknas
kosta samhället (och därmed skattebetalarna) någonstans
mellan 30 och 60 miljarder kronor. Det innebär alltså att
varje enskild skattebetalare varje år blir bestulen på mellan
5.000 och 10.000 kronor.
Ekobrottsligheten leder till en kraftig omfördelning i
ekonomin. Och även om inga exakta siffror på dess totala
ekonomiska omfattning kan anges, råder det knappast
längre någon tvekan om att ekonomisk brottslighet har en
långt större negativ verkan på samhällsekonomin än någon
annan typ av kriminalitet.
Till detta ska läggas att tusentals hederliga enskilda
företagare drabbas av snedvriden konkurrens när deras
ohederliga konkurrenter arbetar under andra och för dem
gynnsammare ekonomiska förutsättningar.
Ett flertal undersökningar inom bl.a.
brottsförebyggande rådet (BRÅ) har visat att resultaten av
åtgärderna mot ekobrottslighet är mycket begränsade och
att de fåtaliga lagskärpningarna egentligen haft en
förhållandevis liten tillämpning.
I dag räknar man med att ett av tio anmälda ekobrott
klaras upp. Nio av tio åtgärdas inte eller preskriberas på
grund av framför allt bristande polisiära resurser. Den
obotfärdige ekobrottslingen har sålunda alla chanser att
klara sig från både polisutredning och straff.
Vid behandling av motioner om åtgärder mot
ekonomisk brottslighet under fjolårets riksmöte instämde
justitieutskottet (1990/91:JuU23) i motionärernas krav på
intensifierade insatser mot ekonomiska brott. I ett
tillkännagivande över motionerna till regeringen angavs
också att åtgärder mot ekonomisk brottslighet skulle ges
hög prioritet. Därefter har den ekonomiska brottsligheten
ytterligare ökat i omfattning utan att riksdagsbeslutets
intentioner i något avseende uppfyllts. Rikspolisstyrelsen
och RÅ har också med rätta i en rapport nyligen påtalat den
passivitet som statsmakterna visar mot ekonomisk
brottslighet och krävt en rad kraftåtgärder för att skärpa
kampen mot ekonomiska brott. Rps och RÅ vill bl.a.
inrätta en särskild finanspolisstyrka, något som redan finns i
flera EG-länder. Styrkan skall bestå av 15 personer och lyda
under rikskriminalen. Tanken är att finanspolisen skall
koncentrera sig på snabba, kvalificerade bedrägerier.
Utbildade ekonomer skall ingå i finanspolisstyrkan och
även kunna knytas till ekorotlarna. Man vill också inrätta
kommissioner avsedda att sättas in som en kraftsamling vid
särskilt komplicerade ekobrottshärvor. Genom
kommissionerna ökar möjligheterna att följa hur svarta
pengar ''tvättas'' och sedan sätts i omlopp i näringslivets
gråzoner. I Rps och RÅ:s rapport föreslås också en rad
lagändringar för att myndigheterna lättare ska kunna
bekämpa ekobrotten. Sålunda vill man bl.a. strama upp
aktiebolagslagen så att det inte skall bli möjligt att förhala
konkurser. I dag kan ett företag som varken har styrelse
eller lämnat årsredovisning vara ''herrelöst'' i två år innan
patentoch registreringsverket griper in. I denna brist i
lagstiftningen ligger en del av förklaringen till de senaste
årens skalbolagshärvor.
För skattebetalarna är insatserna mot ekonomisk
brottslighet lönsamma. Hittills har myndigheterna lyckats
indriva mellan 600 och 700 miljoner kronor från olika
skalbolag.
Det föreligger således utan tvekan starka skäl att på
allvar skärpa uppmärksamheten och öka insatserna mot
ekonomisk brottslighet. De av Rps och RÅ föreslagna
åtgärderna bör tillsammans med av EKO-kommissionen
och BRÅ tidigare redovisade förslag kunna utgöra en bra
grund för en bred offensiv mot den ekonomiska
brottsligheten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökade insatser mot
den ekonomiska brottsligheten.
Stockholm den 27 januari 1992
Bengt Silfverstrand (s)
Bo Nilsson (s)