Sedan 1950-talet har kriminalpolitiken, som präglats av
socialdemokraternas långa maktinnehav, allt mer tagit
intryck av vård- och behandlingsideologin. Huvudtanken
har varit att lagöverträdarna skall hjälpas till att bli bättre
människor genom stöd, vård och behandling i olika former
i stället för att straffas.
Det kriminalpolitiska systemet intresserar sig alltjämt
betydligt mer för att hjälpa brottslingen än för att hjälpa
hans offer. Detta har lett till att systemet förlorat
trovärdighet. Det har också lett till att samhällsskyddet
blivit eftersatt på ett betänkligt sätt. Slutligen har det lett
till att många brottsoffer känner sig helt utlämnade. Många
upplever det som djupt orättvist när de ser de omsorger som
deras plågoandar omfattas med och kan jämföra det med
det svala intresset för deras egna problem. Experterna talar
om ''sekundär traumatisering'' -- det är det trauma som
uppstår till följd av inadekvata reaktioner från omgivningen
efter det att någon har blivit utsatt för ett kriminellt
övergrepp.
Under 1980-talet har det visserligen skett vissa
förbättringar med avseende på brottsoffrens situation. Bl a
kan (främst) kvinnor som hotas och trakasseras av sina f d
partners begära att åklagaren utfärdar ett besöksförbud för
mannen. Överträdelse av besöksförbudet kan medföra
böter eller fängelse upp till ett år. Vidare öppnar lagen
(1988:609) om målsägandebiträde vissa möjligheter för det
brottsoffer som behöver stöd och hjälp inför och under
brottmålsrättegången att få sådan hjälp. Målsägandebiträde
förordnas främst i mål som rör sexualbrott och andra grövre
våldsbrott.
Symptomatiskt nog har de mest betydelsefulla insatserna
för brottsoffer gjorts på ideell väg, nämligen genom den
verksamhet som bedrivs av kvinnojourerna och
brottsofferjourerna. Privata initiativ på det här området har
visat sig överlägsna allt vad man hittills lyckats åstadkomma
i offentlig regi. Förutom det ovärderliga stöd de ger till
offren har de också bidragit till att synliggöra offrens
lidanden och till att skapa debatt.
I årets budgetproposition aviserar regeringen visserligen
ökade anslag till kvinnojourernas och brottsofferjourernas
riksförbund. Detta är mycket positivt och överensstämmer
med vad Moderata Samlingspartiet länge har krävt. Men
faktum kvarstår att det finns en betydande obalans i
systemet om man jämför de resurser som man från
samhällets sida satsar på brottsoffren jämfört med vad man
lägger på brottslingarna. Enligt våldskommissionens
beräkningar (Våld och brottsoffer, SOU 1990:92) betalar
staten ca 3 miljarder kr per år för att straffa och vårda
lagöverträdare medan summan som avsätts till brottsoffren
är mindre än 20 miljoner kr.
Med nuvarande bekymmersamma samhällsekonomiska
läge är det svårt att se hur man inom överskådlig tid skall
kunna få bättre hyfs på den av våldskommissionen
beskrivna ekvationen om insatserna på sedvanligt sätt skall
ske över statsbudgeten. Regeringen bör därför överväga
andra möjliga alternativ.
Alternativet är att låta brottslingarna själva finansiera
insatserna för offren för sin framfart. Från
miljövårdsområdet kan man låna ''pollutor pays-principle''.
Utöver de mer påtagliga följderna av brott -- fysiska
skador och ekonomiska förluster -- vet vi numera att många
brottsoffer drabbas av psykiska krisreaktioner av mer eller
mindre djupgående slag. Det kan vara sömnsvårigheter,
oro, rastlöshet, nervositet, koncentrationssvårigheter,
depression och önskan att isolera sig. Särskilt kvinnor som
blivit utsatta för våldtäkt -- den mest oerhörda kränkningen
av den personliga integriteten -- drabbas ofta av ett psykiskt
lidande som blir helt invalidiserande. För många brottsoffer
ebbar besvären ut av sig själva. Andra drabbas av ett så
svårt psykiskt trauma att de behöver professionell
behandling. Kriscentra för brottsoffer finns sedan några år
i Stockholm, Göteborg och Malmö, där offer erbjuds
psykologisk hjälp för att bearbeta de emotionella problem
som brottet har aktualiserat. Terapeutisk behandling mot
krissymptom, som kan behöva pågå i flera år, är kostsam.
En central brottsofferfond bör inrättas i Sverige
för att göra det möjligt för brottsoffer att få ekonomisk
hjälp för krisbearbetning. Brottsoffer bör därvid tolkas i vid
bemärkelse. Det är t ex viktigt att uppmärksamma
familjevåldets barn, både för att de skall få en mindre
ångestfylld uppväxt och för att öka deras utsikter till ett
vuxenliv utan våld.
Till undvikande av ny byråkrati synes det lämpligt att
knyta brottsofferfonden till brottsskadenämnden, som ju
har närliggande uppgifter. Verksamheten bör finansieras
genom att varje brottsling, oavsett påföljd i övrigt, vid varje
brottstillfälle åläggs att betala ett visst belopp till fonden.
Undantag bör göras för dem som endast gjort sig skyldiga
till smärre trafik- eller ordningsförseelser.
Ett system som det här föreslagna tillämpas nu i Belgien
och övervägs i ytterligare några europeiska länder.
Hur stor avgiften till brottsofferfonden bör vara är en
fråga som måste bli föremål för närmare överväganden. Om
man skulle ta ut en avgift på 500 kr, vilket inte framstår som
oskäligt, skulle fonden efter en tid förfoga över så stora
tillgångar att ändamålet med den kan utökas i förhållande
till vad som ovan föreslagits. Det skulle då bli möjligt att
vidtaga angelägna åtgärder mot kvinnomisshandel.
En man som slår och en man som våldtar fortsätter i
allmänhet med detta om han inte får kvalificerad
behandling mot sitt destruktiva beteende. Det finns numera
behandlingsmodeller som visat sig ge goda resultat.
Problemet är att sådan behandling mer sällan ryms inom
kriminalvårdens ram, varken ekonomiskt eller tidsmässigt.
Hos brottsofferfonden skulle kommuner, kvinnojourer,
brottsofferjourer och Bris kunna söka anslag för riktade
insatser mot kvinnomisshandel. Ett aktuellt exempel är det
anslag på 21,5 milj kr som Riksorganisationen för
kvinnojourer i Sverige (ROKS) nyligen har begärt för det
angelägna ändamålet att etablera och driva en
våldtäktsklinik.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av en central
brottsofferfond.
Stockholm den 22 januari 1992
Christel Anderberg (m)
Inger René (m)
Birgitta Wistrand (m)
Liselotte Wågö (m)