Åtal för kvinnomisshandel blir allt vanligare mål i våra domstolar. Kvinnomisshandel har förekommit i alla tider och har i de flesta fall skett inom hemmets väggar. Kvinnans beroendeställning har medfört att hon varken vågat eller kunnat åtala mannen vid misshandel. Den allra svåraste situationen för kvinnan är ändå att åse när mannen misshandlar barnen.
Kvinnornas ställning har stärkts väsentligt under senare år. Genom bättre utbildning, egna inkomster och en förändrad lagstiftning har självständigheten gentemot mannen och jämställdheten med mannen gjort kvinnorna mera självständiga.
Trots dessa förbättringar finns det fortfarande kvinnor som far illa och som lever i otrygga förhållanden. Inrättandet av kvinnojourer och rätten till juridiskt biträde i samband med förhör och rättegång har lett till att fler kvinnor vågar gå till domstol vid sexuella övergrepp och misshandel.
Fortfarande förekommer det dock att kvinnor återtar anmälan om misshandel på grund av repressalier från mannen.
I en uppmärksammad tingsrättsdom stod en man åtalad för kvinnomisshandel. Han ådömdes villkorlig dom, bl a på grund av annan kulturell och etnisk bakgrund.
Domen upprörde många människor och står i strid med det allmänna rättsmedvetandet, samtidigt som domen ger en felaktig signal till omgivningen. För misshandel av kvinnor och barn finns inga förmildrande omständigheter. Begreppet att inför lagen är vi alla lika måste gälla.
Erfarenheterna visar att det är helt nödvändigt med en straffskärpning och en strängare rättstillämpning för bl.a. misshandel av kvinnor och barn. Villkorlig dom skall i princip inte kunna utdömas vid kvinnomisshandel.
En annan viktig del i skyddet för bl.a. misshandlade kvinnor är att kvinnan delges tid för permission, frisläppande och vid rymning när mannen är intagen på kriminalvårdsanstalt. Delgivandet bör ske genom personligt besök av representant från polisen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till höjt straff och skärpt rättstillämpning vid misshandel bl.a. av kvinnor, i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bl.a. kvinnors rätt till information om permissioner, tid för frisläppande och vid rymning när mannen är intagen på kriminalvårdsanstalt.
Stockholm den 23 januari 1992 Margareta Gard (m)