I motionen redogöres rent allmänt till en början för de
problem och det behov av hjälp som behövs efter ett
kriminellt övergrepp.
Därefter redogöres för 1972 års skadeståndslag och de
förändringar av denna som föreslås i denna motion.
Allmänt
Det är viktigt att vi politiker och andra beslutsfattare
samt en samlad brottsofferrörelse arbetar för att
kriminalitetens offer behandlas med minst samma omtanke
och hänsyn som man visar kriminalitetens utövare.
Denna motion är i första hand avsedd som stöd för de av
kriminalitet direkt drabbade. Avsikten här är att förklara
och normalisera reaktioner som uppträder hos den som
drabbas. Detta utgör motionens psykologiska del.
Samtidigt är det viktigt att förmedla de rättigheter som
tillkommer ett brottsoffer, en ambition som kan sägas
utgöra motionens praktiska del.
I den omfattande forskning som idag föreligger om
brottsoffrens behov och reaktioner pekar många
undersökningar och gjorda praktiska erfarenheter på en så
kallad sekundär traumatisering. Det vill säga ett trauma
som uppstår till följd av att omgivningen reagerar på ett för
offret negativt sätt efter det att det kriminella övergreppet
ägt rum. Det är därför viktigt att människor i offrets
omgivning, oavsett i vilken relation vederbörande står till
offret, blir medvetna om hur han eller hon genom sitt
beteende kan komma att underlätta eller försvåra ett
återgående till ett tidigare normalt liv.
En målgrupp för motionen utgörs av våra beslutsfattare.
Dessa har inte enbart möjlighet att underlätta brottsoffrens
situation, utan har även till uppgift att aktivt arbeta för att
kriminella övergrepp inte inträffar eller återupprepas. I en
avslutande idékatalog pekas på möjliga åtgärder.
Kriminaliteten är en utmaning som berör oss alla
antingen vi har drabbats direkt eller indirekt. Vi får alla
betala ett pris för dess existens.
I mitt arbete bland kriminalitetens offer har jag funnit
det vara av stort värde att låta offren bli medvetna om vilka
reaktioner som kan komma att uppstå då man råkat ut för
något plötsligt, oväntat och skrämmande -- att bli medveten
om att reaktionerna inte på något sätt är onaturliga.
Eftersom vi inte når alla drabbade och eftersom ett av
psykets försvar utgörs av förnekande av hur vi mår kan
motionen medverka till en ökad kunskap om vad som
faktiskt sker då man råkar ut för en akut kris. Att inte
bearbeta sin sorg kan medföra att psykisk energi binds upp
till att hålla sorgen på avstånd -- förnekande -- vilket kan
medföra att en lägre psykisk energinivå står till vårt
förfogande i det dagliga livet. Konsekvensen kan bli en
sämre livskvalitet.
Ett kriminellt övergrepp drabbar inte enbart de direkt
berörda. Barn och övriga anförvanter, arbetskamrater och
vänner kan ofta bli berörda i större eller mindre omfattning.
Motionens syfte är också att ge hjälp till dem som blir
indirekt drabbade för att underlätta deras situation.
Slutligen syftar motionen till att låta alla dem som i sitt
dagliga arbete kommer i kontakt med brottsoffer inse
behovet av att brottsofferkunskap i framtiden borde ingå i
grund- och fortbildningen för respektive yrkeskategori.
Brottsoffer
Psykiska reaktioner
De har ingen skuld i att de har drabbats av ett kriminellt
övergrepp. Trots detta krävs i skadeståndslagen aktsamhet
från den skadelidandes sida, som skall kunna bevisas ifall
skadestånd skall kunna utlämnas.
Många människor som har drabbats av kriminella
övergrepp upplever skuldkänslor till följd av det inträffade.
Skuldkänslan i sig har en negativ inverkan på ett redan
instabilt psykiskt tillstånd. Det är viktigt att bli medveten
om varför upplevelsen av skuld inträffar. Denna skuld
förstärkes av skadeståndslagens utformning och domstolens
sätt att i enlighet därmed agera.
En människa som har drabbats av en plötsligt oväntad
negativ händelse har ett starkt psykiskt behov av att så
snabbt det är möjligt få kontroll över framtida händelser.
Detta i kombination med att söka en förklaring till det
inträffade leder många gånger fram till att skuldbelägga sig
själv: ''Om jag inte hade...'' ''Om jag istället...''.
Således kan man befria sig från skuldupplevelsen genom
att uttala följande inledande mening:
''I en rättsstat har varje medborgare rätt att lämna sin
bostad och återfinna densamma i samma skick som då man
lämnade bostaden. I en rättsstat har varje medborgare rätt
att vandra på gator och torg, att exempelvis besöka sina
anförvanter på kyrkogården utan att riskera
personangrepp. I en rättsstat har varje medborgare rätt...''
Detta kan ej verifieras med stöd av skadeståndslagen.
Att bli föremål för ett kriminellt övergrepp är således
inte den drabbades fel utan ett nederlag för rättsstaten.
När ett kriminellt övergrepp har inträffat kan följande
emotionella tillstånd inträffa.känsla av övergivenhet
svårigheter med koncentration samt att tänka klart
overklighetskänslasvårighet med att förstå och tolka
informationförvirringstillståndblandade känslor av
gråt, vrede och även allmän upprymdhetbehov av
isoleringotrygghetskänslorallmän panikkänslaökad
misstänksamhetbehov av närhet och omtanke.
Ovanstående utgör enbart exempel på några av
reaktionerna som återfinns hos brottsoffer. Reaktionerna är
naturliga och inte onormala. Varje individ är unik med en
egen psykologisk bakgrund. Hos vissa individer återfinns
enbart några av de här ovan angivna exemplen medan hos
andra kan en mångfald reaktioner uppträda. Styrkan i
reaktioner avgörs dessutom av ytterligare tre aspekter:
om man har en tidigare obearbetad kris har man troligtvis
mindre kraft för att bearbeta den nya krisen. Dessutom kan
den gamla krisen återuppstå i den nya situationen --
kriserna förstärker varandra.hur vi upplever en plötsligt
och oväntad negativ händelse påverkas av vår nuvarande
totala livssituation.ett kriminellt övergrepp kan ha en
symbolisk innebörd.
Den som, innan det kriminella övergreppet ägt rum, är
utsatt för psykisk stress i en eller annan form har redan en
del av sin psykiska energi uppbunden, vilket medför att
mindre psykiska resurser finns tillgängliga för att kunna
tackla den nyuppkomna situationen.
En kvinna uppfostrad med en negativ självbild kan i
samband med en misshandel uppleva den yttersta
bekräftelsen på att hon är värdelös. Således symboliserar i
detta fall övergreppet det egna nollvärdet.
Sammanfattningsvis reagerar vi på en kriminell handling
med utgångspunkt från vår nuvarande och tidigare
livssituation.
Merparten av kriminalitetens offer drabbas lyckligtvis ej
av kroppsskador. I de fall detta förekommer fördjupas och
förlängs vanligtvis det psykiska traumat.
Fysiska reaktioner
Samspelet mellan kropp och själ är väl dokumenterat
även om mycken forskning återstår. Psykiska reaktioner till
följd av ett kriminellt övergrepp kan således gestaltas i
fysiska reaktioner. Som exempel kan härvid anges
följandefysisk svaghetförlamningskänslatryck över
bröstetandningssvårigheterhjärtklappning
aptitlöshetodiffusa smärtupplevelser
sömnsvårighetergråtattacker
Både psykiska och fysiska reaktioner återfinns vanligtvis
hos offren mer eller mindre uttalat. Dessa reaktioner kan i
sin tur komma att medföra ett förändrat beteende.
Beteendeförändringar
Det beteende som kan uppstå hos offret känns många
gånger helt främmande. Lugnet och den känslomässiga
balansen har ersatts av lynnighet och ett växlande mellan
överdrivna skratt och gråtattacker. Tidigare nyanserade
bedömningar av andra människor kan komma att ersättas
med kategoriska uttalanden. Engagemang ersätts med
ointresse etc. -- ytterligare ett handikapp i domstolen!
Att beteendet förändras är en konsekvens av den
traumatiska upplevelsen samt att psykiska resurser
strömmar över från att hålla våra invanda beteenden på
plats till att upprätthålla psykets försvar.
Psykiska försvarsmekanismer
En krisreaktion följer vanligtvis ett visst bestämt
mönster:chockfasreaktionsfasbearbetningsfas
nyorienteringsfas
Tiden omedelbart efter det att den kriminella händelsen
inträffat benämns chockfas och kan, beroende på styrkan av
det inträffade, pågå under någon eller några timmar upp till
något eller några dygn. Olika människor reagerar olika.
Som exempel kan nämnas upprepade gråtattacker,
tomhetskänsla, panik samt overklighetskänslor.
Reaktionsfasen innebär att psyket utnyttjar olika försvar
för att skydda sig mot den traumatiska händelsens totala
innebörd. Förnekande, intellektualisering och
undanträngande av upplevelser utgör exempel på hur
psyket söker lindra smärtan i den inträffade händelsen.
Priset vi får betala för att hålla vår sorg, smärta, vrede m m
under kontroll via våra psykiska försvar är att mindre
psykisk kraft återstår för att upprätthålla alla de aktiviteter
som ingår i vårt dagliga liv.
För många människor som har blivit utsatta för
kriminella övergrepp och bearbetat det inträffade brukar
dock två förändringar ha inträtt. Grundtryggheten har
förändrats och man har utvecklat en större misstänksamhet
mot människor i sin omgivning.
Behov av hjälp
Även om kriser och krisreaktioner följer vissa allmänna
lagar är varje individ unik i sin tolkning av den händelse som
drabbar vederbörande. Behovet av hjälp från omgivningen
varierar således.
Den terapeutiska hjälpen bör sökas när maninte
längre själv behärskar sina känslomässiga upplevelser
upplever att man förändrat sitt beteendenär omgivningen
omtalar att man på ett påtagligt sätt förändrats.
Hjälpen kan sökas inom den allmänna sjukvården, den
sektoriserade psykiatrin eller bland privatpraktiserande
terapeuter.
En speciellt utsatt grupp utgörs av misshandlade kvinnor
(hustrumisshandel). Även om hon inte tror på att hon kan
få hjälp har samhället en klart uttalad skyldighet att hjälpa
henne och därmed förhindra fortsatt misshandel.
Hustrumisshandel faller numera under allmänt åtal. Hon
kan dessutom skyddas genom beslut om besöksförbud.
Detta innebär att gärningsmannen kan dömas till upp till ett
års fängelse om han på något sätt kontaktar henne.
I vissa fall har hon rätt att få reda på när gärningsmannen
har permission och beräknas friges från anstalt. Kontakten
sker med Kriminalvårdsstyrelsen i Norrköping för närmare
upplysningar.
En man som slår behöver professionell hjälp att lösa upp
sitt inre drama. Han har ingen möjlighet att göra detta
genom att stanna kvar som offer i ett destruktivt
förhållande. I värsta fall gäller det kvinnans liv.
Åtgärder efter det att ett kriminellt övergrepp inträffat
Ett kriminellt övergrepp innehåller inte enbart
emotionella störningar utan medför även praktiska problem
som i sin tur kan förstärka den emotionella pålagringen.
Som exempel kan anges att stöld av minnessaker eller
inbrott i hemmet skapar stor sorg och otrygghet.
Den som drabbas av ett brott och ej har psykisk kraft att
själv vidtaga praktiska åtgärder bör få hjälp att
polisanmäla händelsentillse att erhålla en kopia på
polisanmälananmäla skadan till sitt försäkringsbolag
anmäla eventuella skadeståndsanspråk till
åklagarmyndigheten innan brottmålet aktualiseras i
tingsrättenvid personskada yrka ersättning för sveda och
värk, lyte och men, kostnader m mutnyttja sin rätt till
stödperson under rättegångenpröva huruvida den
drabbade äger rätt att erhålla juridisk hjälp--
målsägarbiträde utan kostnadvid behov aktualisera
rättshjälp eller rättskydd från din försäkringom det i
rätten tilldömts ett skadestånd, tillse att den drabbade
erhåller kopia på domen med stämpel angivande att domen
har vunnit laga kraftundersöka om försäkringsbolaget
betalar ut skadeståndet. Om så inte är fallet kontakta
kronofogdemyndigheten för bevakning och indrivning av
skadeståndetom den drabbade inte erhåller skadeståndet
via försäkringsbolaget eller kronofogden, vända sig till
Brottsskadenämnden i Stockholm.
Hjälpinstanser
Om den drabbade behöver hjälp med praktiska frågor i
samband med ett kriminellt övergrepp så har denne rätt till
kostnadsfri rådgivning frånpolismyndighetensitt
försäkringsbolagsocialtjänsten med hänvisning till
socialtjänstlagens 6§, den så kallade biståndsparagrafeni
förekommande fall lokal Brottsofferjour.
Mot ersättning kan den drabbade även vända sig till
advokat.
Den rättsliga processen
Ett brott anges med utgångspunkt från den
rättsuppfattning som är rådande i samhället vid en viss
tidpunkt. Förutsättningarna för att ingripa mot misstänkta
gärningsmän, att väcka åtal, att föra en brottmålsprocess etc
är noggrant reglerat i rättegångsbalken. Ett brottsoffer
känner sig många gånger främmande och något osäker inför
vad som kommer att hända med hans/ hennes speciella
ärende. Det är viktigt att man upplever sig ha kontroll över
vad som händer för att om möjligt kunna påverka
händelseförloppet. Följande påpekanden kan underlätta
kontakten med rättsapparaten.
Den närmaste familjen
Att en nära anförvant make/maka, far/mor, son/dotter
drabbas av ett kriminellt övergrepp kan, beroende på
brottets art, utgöra ett allvarligt trauma för den drabbades
familj. Rädslan, ångesten och vreden kan således återfinnas
hos en större grupp i den drabbades närhet. Den vrede som
familjen känner mot gärningsmannen kan omvandlas till
förebråelser som riktas mot den drabbade. -- ''Du borde ha
undvikit...'' Då vi har svårt att acceptera att var och en av
oss är ett presumtivt brottsoffer, tror vi att den drabbade på
något sätt, genom sitt uppträdande, har medverkat till det
inträffade. Detta förstärks av intentionerna i
skadeståndslagen. På så sätt skapar vi en förklaring till det
inträffade och tror att risken för att vi själva skall råka i
samma situation blir mindre. Vårt psykiska försvar har
därmed också spelat oss ett spratt.
Arbetskamrater och vänner
Beroende på hur offrets totala livssituation gestaltar sig
kommer det kriminella övergreppets effekter att påverka
individen i större eller mindre utsträckning. För att mildra
upplevelsen av det inträffade använder offret sig av så
kallade försvarsmekanismer. Detta kräver dock psykisk
energi, vilket kan medföra att offret blir lågpresterande
under en längre eller kortare tid. Intresset för det dagliga
arbetet och vännerna kan minska, vilket av arbetskamrater
kan upplevas såsom besvärande och för vännerna direkt
störande.
Myndigheter och stödpersoner
Ett allmänt råd till alla dem som genom sin
tjänsteutövning kommer i kontakt med brottsoffer är att
behandla kriminalitetens offer med respekt och beakta den
situation som föreligger. Den aggressivitet som
omgivningen emellanåt drabbas av utgår från den av
brottsoffret upplevda traumatiska händelsen.
Ett brottsoffer har behov avatt få sitt lidande eller
problem accepteratatt få kontinuerlig information om
ärendets handläggningatt så snart det är möjligt få sitt
ärende avslutat.
Olika funktionärer har olika uppgifter i den totala
verklighet den brottsdrabbade möter efter det att gärningen
ägt rum.
Kriminalitetens utövare representerar de destruktiva
krafter som är verksamma i samhället. Mötet med
polispersonal utgör en kritisk punkt hur brottsoffret i
framtiden kommer att hantera den uppkomna situationen.
Mötet med polisen utgör således början på en
upprättelseprocess, där man knyter förhoppningar om att
det goda samhället har resurser att hantera de kriminella
krafterna. Det är därför olyckligt om polispersonal saknar
tid och intresse för brottsoffrets berättelse, upplyser den
drabbade att resurser saknas för en effektiv
brottsbestämning eller att bristen på resurser troligtvis
kommer att medföra att det aktuella brottet ej kommer att
kunna beivras. Att erhålla denna upplysning, hur sann den
än må vara, är ur ett psykologiskt perspektiv klart negativt.
Under förundersökningsfasen är det viktigt att
förhörsledaren håller offret väl informerat om den fortsatta
utvecklingen. Om ärendet avskrivs är det än viktigare att
redovisa på vilka grunder så sker. Då åklagare har beslutat
om att väcka åtal vore det önskvärt att åklagaren
sammanträffar med målsägaren för att behandla
målsägarens skadeståndskrav. Åklagaren bör också inför
kommande rättegång presentera uppläggningen av vad som
kommer att ske i rättssalen med en redovisning för de
inblandade parternas skilda roller. Dessutom är det speciellt
viktigt att redovisa innebörden och konsekvensen av rättens
eventuella beslut om att låta den misstänkte genomgå en
stor rättspsykiatrisk utredning. Domstolens tjänstemän bör
tillse att domstolslokalerna är så utformade att de möjliggör
för de brottsdrabbade att under förhandlingsuppehåll få
vistas i lokaler som är avskilda från den misstänkte och
dennes släktingar och vänner. Denna ambition bör även
omfatta de vittnen som har kallats för att styrka
målsägarens berättelse.
Under rättegången bör rättens ordförande vara
observant på målsägandens eventuella behov av pauser. Det
kan finnas skäl för att låta målsäganden avge sin berättelse
i frånvaro av den misstänkte. Förhandlingarna bör föras
under sådana former som inte kan anses kränkande för den
drabbade. Många offer anser att rättegången till vissa delar
var värre än själva det kriminella övergreppet.
I kontakten med socialtjänsten bör en generös prövning
ske i de fall behovet av trygghetslarm eller färdtjänst begärs
av offret. Ett kriminellt övergrepp är ett nederlag för
rättssamhället och ett offer bör så långt det är möjligt hållas
skadeslöst.
Försäkringsbolagens handläggare är en för brottsoffrets
rehabilitering mycket viktig grupp. En snabb och effektiv
inledande skadereglering underlättar brottsoffrets
återkomst till det kvalitativa liv vederbörande levde innan
övergreppet inträffade. Att meddela en svårt ryggskadad
kvinna vars skador uppkommit då hon hoppat ut genom
fönstret för att undkomma en svår misshandel att det ej
föreligger adekvat kausalitet mellan gärningsmannens
uppsåt och uppkomna skador underlättar ej situationen för
den drabbade. Detta synsätt har inget stöd i
skadeståndslagen.
I de fall frivilliga medarbetare engageras via lokala
Brottsofferjourer är det viktigt att dessa jourer erbjuder
stödpersonerna utbildning och handledning, som klargör
gränsdragningen mellan praktiska och terapeutiska
insatser. Förutsättningar och begränsningar i vad som avser
arbetet bland kriminalitetens offer måste tydligt klargöras.
Under förutsättning att sjukvårdspersonal är observanta
och beredda att påbörja en dialog med den skadade, där
skadans uppkomstbetingelser är oklara, kan många gånger
ett pågående kriminellt övergrepp avbrytas. Exempelvis
faller numera hustrumisshandel under allmänt åtal. Det är
således av stor vikt att sjukvården utvecklar en väl
fungerande praxis i vad som avser den typ av skador som
här åsyftas och att samtlig sjukvårdspersonal är väl
förtrogna med gällande rutiner och förhållningssätt. Att
låta hustrumisshandlaren exempelvis närvara i
undersökningsrummet, och förklara de skador som hustrun
uppvisar, förhindrar helt uppenbart kvinnan från att kunna
i förtroende berätta om en brutal verklighet. Vi som arbetar
med brottsoffer får aldrig försvåra eller förlänga ett
brottsoffers lidande med hänvisning till sekretess och
rutiner. Vi måste inse att kriminella övergrepp är en realitet
som existerar i samtliga samhällsklasser och vars utövare är
människor inom skilda sociala grupperingar.
Beslutsfattare
Som politiker har vi det yttersta ansvaret för att
garantera de enskilda medborgarnas rätt till trygghet till
person och egendom. En alltmer ökad kriminalitet utgör i
förlängningen dessutom ett hot mot det öppna
demokratiska samhället. Människor som drabbats av brott
har rätt att erhålla all den kvalitativa och kvantitativa hjälp
de behöver för att kunna återgå i ett normalt liv.
Hjälp och stöd till brottsoffer handlar inte enbart om den
direkta hjälpen som tidigare här har redovisats. Det handlar
även om brottsförebyggande insatser samt att utveckla
sådana behandlingsåtgärder som antas kunna förhindra
återfall bland kända gärningsmän.
Även om kriminalpolitik som tidigare påpekats ytterst
handlar om insatser inom ett antal olika samhällssektorer,
exempelvis familjepolitik, existerar kriminalpolitik som ett
avgränsat politiskt intresseområde som borde ges samma
dignitet som exempelvis arbetsmarknadsfrågor,
utbildningsfrågor etc. Vi kräver att en funktion som
Brottsofferombudsman tillskapas med uppgift att
lagstiftningsvägen och på andra sätt föra offrens talan.
Det är viktigt att vi politiker och andra beslutsfattare
samt en samlad brottsofferrörelse arbetar för att
kriminalitetens offer behandlas med minst samma omtanke
och hänsyn som man visar kriminalitetens utövare.
Detta kan bl a ske genom att i skolutbildningen införa
momentet brottsofferkunskap. Genom att förlägga en
praktikperiod till en närbelägen brottsofferjour skapas
dessutom ytterligare förståelse för brottsoffrens situation.
Med hänvisning till vad som ovan anförts sammanfattas
motionskravet i denna del enligt följande (återkommer
under motionskrav).Regeringen bör snarast inrätta en
befattning som brottsofferombudsman.Regeringen bör
förordna om att Rikspolisstyrelsen tillser att det på varje
polisstation i landet finns särskild personal för adekvat
omhändertagande av brottsoffren och att särskild
utbildning anordnas vid polishögskolan för detta
ändamål.Att rätten till juridiskt biträde utökas till att
avse även före åklagar- eller domstolsinträde i brottmål.
Således skall även polismyndighet medges rätten att
förordna/utse målsägandebiträde till brottsoffer som
svårligen kan föra sin egen talan. Detta torde avse
anmälningsstadiet t ex vid våldtäkt som för många är den
besvärligaste delen i hela processen.
Förslag om översyn av 1972 års skadeståndslag
Under den s k Lidbomska eran tillkom 1972 års
skadeståndslag. Denna lag får idag anses vara ett hafsverk
tillkommen under en tid då samhällets ''alla'' normer skulle
ifrågasättas. Tanken om individualpreventionen som den
enda vägledande rättsnormen slog undan benen helt på alla
''gamla hederliga'' begrepp om rättssamhällets skyldigheter
att värna medborgarna mot förbrytare av alla slag.
Den allmänpreventiva synen på rättsskipning ansågs
förlegad och en akademisk analys ''in absurdum'' ansågs
behöva föreligga vid varje sanktion från samhället gentemot
en brottsling. Man kan, om man så vill, säga att 70-talet var
det årtionde då ''rättsstaten'' föll samman i Sverige. ''Alla''
lagar skulle ändras! Den nya expropriationslagen 1972 var
det så bråttom med att förfarandereglerna kom ut först ett
år senare!
Skadeståndsrättens dominerande grundsats som den tar
sig uttryck i 1972 års skadeståndslag är den s k culparegeln.
Den tar sikte på person- och sakskada och innebär att
skadestånd endast skall utgå om skadegöraren handlat med
dolus (avsikt) eller culpa (vårdslöshet). Vid casus
(olyckshändelse, våda) går skadegöraren däremot fri enligt
culparegeln.
Enligt äldre rätt på området inträdde skadeståndsansvar
för skadegöraren så snart ett yttre samband mellan handling
och skada förelåg, d v s ett ''kausalitetsansvar''. Ser vi
historiskt på utvecklingen av skadeståndsrätt och straffrätt
har terminologin långt ifrån varit enhetlig eller konsekvent.
I denna motion åsyftas dock med culpabedömning
bedömningen av den grad av aktsamhet som medför
skadeståndsskyldighet.
Den klassiska uppfattningen, åtminstone före 1972 års
skadeståndslag, var att skadeståndsgrundande oaktsamhet
bestod i underlåtenhet att iakttaga den grad av aktsamhet
som kännetecknar ''en god familjefar''. ''Moderna profeter''
har emellertid ''dissekerat'' denna tes och skadeståndsrätten
i sin helhet i dess minsta beståndsdelar och kommit fram till
att en sådan rättsgrundsats eller tidigare klara och enkla
rättsprinciper inom skadeståndsrätt och straffrätt ej passade
in i ett samhälle där varje norm kunde ifrågasättas!
Det skadeståndsrättsliga kravet på aktsamhet anges
numera med minst fyra faktorer: risken för skada, den
sannolika skadans storlek, möjligheterna att förekomma
skada och den handlandes möjligheter att inse risken för
skada. Domstolen gör sedan, utifrån den ''fria
bevisprövningen'' och med den ''fria bevisvärderingen'' av
bl a dessa faktorer en helhetsbedömning av situationen och
väger de olika omständigheterna mot varandra. Domstolen
avgör sedan om dessa omständigheter krävde ett annat
handlande än det som förekommit. Denna omfattande
procedur med ''hårklyverier'' och akademiska analyser av
olika bedömningsgrunder har, som undertecknad ser det,
kraftigt försämrat den skadelidandes möjligheter till
skadeståndsersättning och att få rätt i ett brottmål.
Till skillnad från äldre rätt då ''kausalitetsansvar'' förelåg
med obligatorisk ersättningsskyldighet för den
skadegörande har nu hela bevisbördan för att oaktsamhet
föreligger i den skadegörandes handlande förts över på den
skadelidande.
Hand i hand med denna utveckling har
ansvarsförsäkringssystemet utvecklats, vilket innebär att
skadegöraren om denne, trots det omfattande beviskravet
för den skadelidande, skulle ådömas skadeståndsskyldighet
för person- eller sakskada detta i de allra flesta fall inte
drabbar skadegöraren utan dennes försäkringsgivare.
Bättre incitament för sin speciella mission kan knappast
någon våldsverkare eller skadegörare begära!
Mot bakgrund av den alltmer tilltagande grova
brottsligheten i landet och främst då vad gäller
personskadefallen där det till synes ''endast'' är brottslingen
som samhället tycks vurma för, är det med stigande oro som
många medborgare idag frågar sig om rättssamhället
kapitulerat! Juridiska ''hårklyverier'' och akademiska
analyser av ''allt som är självklart'' har enligt den allmänna
rättsuppfattningen ersatt ''vanlig rättskipning'' baserad på
sunt förnuft! Oavsett vad som sägs i ''vackra deklarationer''
från statsmakterna om att även brottsoffrens situation skall
beaktas, så visar verkligheten att det långt ifrån är så. Det
är ''alltid'' brottslingens väl som framhålls!
Mot bakgrund av det ovan anförda framföres härmed att
skadeståndslagen blir föremål för en genomgripande
översyn och där grundsatsen blir den att bevisbördan förs
dit den hör hemma, hos skadegöraren!
Den allmänpreventiva rättsuppfattningen måste åter få
komma till heders i svensk lagstiftning!
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att en
genomgripande översyn av nuvarande skadeståndslag görs
i enlighet med vad i motionen anförts,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att brottsoffren i alla
sammanhang ges den största uppmärksamheten och att
vården skall gälla brottsoffren, icke brottslingarna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att brottsoffren omedelbart får
den mänskliga och praktiska assistans som är en
nödvändighet för att kunna återvända till livet efter dådet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att brottsoffren tidigare får
juridisk hjälp och att denna kan utverkas av
polismyndigheten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en befattning som
brottsofferombudsman instiftas,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skadeståndslagen ändras så
att det klart framgår att bevisbördan ej åligger
brottsoffren,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skadeståndslagen ändras så
att brottsoffren får kraftigt höjd ekonomisk ersättning,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att vikten av brottsförebyggande
åtgärder betonas även ur brottsoffrens synpunkt.
Stockholm den 23 januari 1992
Sten Söderberg (nyd)