Med våldsbrott avses i motionen mord och dråp samt
grov och annan misshandel enligt 3 kap i BrB
(brottsbalken). Till dessa räknas även försök och
förberedelser.
Sammanfattning
Antalet anmälda våldsbrott var år 1990 knappt 41.000,
och det är en ökning med 2,5% sedan år 1989. Större delen
utgöres av misshandelsbrott utomhus. Den anmälda
våldsbrottsligheten utgör bara en del av samtliga våldsbrott
i samhället. De flesta våldsbrott som leder till dödlig utgång
kommer till polisens kännedom och hamnar i statistiken.
I Sverige är de flesta våldsbeteenden olagliga. Det är
endast vissa yrkesgrupper (t ex polis) som under vissa
omständigheter har laglig rätt att använda våld. Ibland är
det också lagligt att ta till våld för att försvara sig mot
angrepp (den s k nödvärnsrätten). Inom olika sporter
accepteras också vissa handlingar som i andra sammanhang
skulle betraktas såsom brott.
Omständigheter vid våldsbrott
Våldsbrott är en blandad samling händelser. Män
misshandlar sina kvinnor, fotbollssupportrar attackerar
varandra, människor överfalls av obekanta på gatan,
besökare av nöjeslokaler råkar i bråk. En viktig skiljelinje
går mellan dem som utspelas i det privata respektive det
som utspelas på allmän plats.
Tre huvudgrupper av våld är: våld inom familjen,
lägenhetsbråk med våld och våld på allmän plats. 80% av
de polisanmälda brotten går att hänföra till någon av dessa
kategorier.
Våld på allmän plats
Drygt hälften av de polisanmälda våldsbrotten utspelas
på gator och torg, i eller kring nöjeslokalen samt på
allmänna kommunikationer.
Rena överfall utgör en mindre del av det totala
gatuvåldet men har desto allvarligare konsekvenser.
Gärningsmännen är ofta påverkade av alkohol eller
andra berusningsmedel och många av dem är inte
främmande för att ta till våld.
Offren
Enligt SCBs offerundersökningar utsätts under 1 år runt
tre procent av den svenska befolkningen över 15 år för
något slags våld.
Gärningsmännen
Gärningsmännen i det polisanmälda våldet är till stor del
tidigare brottsbelastade, dessutom är många missbrukare av
olika slag.
Bland de personer som gör sig skyldiga till upprepade
våldsbrott utanför familjen är de flesta sådana som är aktiva
i en rad olika brottstyper. Våldet ingår således som en del
av ett mönster av allmän brottslighet, där tillgreppsbrotten
dominerar.
Allmänna krav på åtgärder
Missbruket av narkotika och alkohol i allt lägre åldrar
bidrar med största säkerhet till en ökad våldsbrottslighet. Vi
anser att missbruket skulle bekämpas mer effektivt.
Tullens och polisens narkotikabekämpning är varken
tillräcklig eller effektiv beroende på att man saknar såväl
teknik som personella resurser. Vi kräver att resurser
tillskapas.
Polisens nuvarande organisation, med en stor central
byråkrati som tar resurser, kan också med rätta ifrågasättas.
Vårt krav är att polisutbildad personal används operativt
och inte till byråkrati. En del av säkerhetssektionen
(SÄPO) torde med fördel kunna användas i kampen mot
narkotikabrotten som riskerar att bli den största
samhällsfaran. Internationella karteller fäster sina blickar
på Sverige såsom konsumentland, och såsom transitland.
Narkotikan leder till sociala tragedier för dem som
fastnar i missbruk, ävensom för deras familjer.
Missbruket är en synnerligen viktig drivkraft för den
omfattande brottsligheten i vårt land.
Den socialdemokratiska regeringen eftersatte viktiga
insatser mot brottsligheten.
Strafflagstiftningen
Vi ställer högre krav på strafflagstiftningens klarhet.
Straffbestämmelserna och deras utformning är frågor som
är av grundläggande betydelse för varje rättsstat. Det är när
det bestäms vad som skall vara straffbart och hur stränga
straff som skall kunna följa på olika brott som de
grundläggande kriminalpolitiska prioriteringarna görs. Det
är en viktig uppgift för oss att anpassa strafflagstiftningen
till nutida värderingar.Vi vill ställa högre krav på
strafflagstiftningens klarhet, tydlighet och konsekvens än
andra.Vi vill ha skärpt lagstiftning mot grova
våldsbrott.Vi vill ha strängare regler för ringa
narkotikabrott.Vi vill ha strängare regler för
återfallsförbrytare.
Påföljdssystemet
Debatten om det straffrättsliga påföljdssystemet har
under valrörelsen dominerats av en fråga -- den
villkorliga frigivningen.
År 1983 ändrades reglerna om villkorlig frigivning på så
sätt att obligatorisk halvtidsfrigivning infördes.
Regeringen avser att under 1992 lägga fram förslag som
i princip innebär en återgång till den reglering som gällde
innan halvtidsreformen genomfördes 1983. Vi är ej nöjda
därmed utan kräver följande:Fakultativ frigivning, dock
ej innan tre fjärdedelar av den utmätta strafftiden avtjänats
i anstalt.
Kriminalvården
Arbetet inom kriminalvården skall bestå i att verkställa
fängelsestraffen och ansvara för en effektiv
övervakning av skyddstillsynsdömda och villkorligt frigivna
samt svara för verksamheten vid landets häkten.
Innehållet i en anstaltsvistelse skall vara så bra som
möjligt. Den intagne skall förberedas och motiveras på ett
sätt som underlättar hans övergång till ett liv i frihet.
Avståndet till hemorten bör inte vara längre än att det går
att upprätthålla kontakter med anhöriga kamrater,
arbetsgivare, skolor och sociala myndigheter.
Narkotikaproblemen på anstalterna är idag så stora att
de hotar verksamheten inom kriminalvården.
Det har funnits så mycket narkotika på vissa anstalter att
narkotikahundarna blivit utslagna (överdoser) och fått
ersättas.Vi kräver en utvärdering av hela
kriminalvården.Vi anser att dagens anstalter ej håller
måttet. En helt ny typ av anstalter måste framtagas.
Frågan om ''fångar i hemmet'' måste också utredas. I USA
valde 1991 15 000 fångar att ha en elektronisk boja runt
foten. Erfarenheterna synes goda.
Våldsbrott skall leda till fängelse
Det finns vidare anledning att ändra på brottsbalkens
regler gällande rättens val av påföljd. En ändring är
motiverad bland annat mot bakgrund av ett avgörande i
högsta domstolen.
I rättsfallet NJA 1990 sidan 84 II var det fråga om en helt
oprovocerad misshandel på en restaurang.
Gärningsmannen, som var kraftigt berusad, utdelade ett
flertal knytnävsslag mot en person han inte kände.
Angreppet fortsatte även sedan offret fallit på golvet. En
majoritet i HD fann, främst med hänsyn till
gärningsmannens personliga förhållanden, att straffet inte
skulle bli fängelse utan villkorlig dom jämte böter.
Domen har kritiserats av våldskommissionen i dess
slutbetänkande Våld och brottsoffer (SOU 1990:92).
Kommissionen konstaterar att den typ av misshandel som
var aktuell i målet har blivit alltmer utbredd. Vidare är den
typiske gärningsmannen -- liksom gärningsmannen i det
nämnda rättsfallet -- ofta spritpåverkad, tidigare straffad för
företrädesvis förmögenhetsbrott och har en viss
alkoholproblematik eller annan social problematik.
Misshandel som inte är av bagatellartad natur bör enligt vår
syn normalt medföra fängelse.
Straffsystemet måste uppfattas som rättvist av
medborgarna. Häri ligger att gärningar som av allmänheten
uppfattas som svåra brott också måste bedömas som sådana
av lagstiftare och domstolar och följas av
frihetsberövanden. En alltför slapp straffrättskipning får
konsekvenser inte bara för de kriminellas brottsbenägenhet
utan även för gemene mans repekt för rättssystemet och
vilja att engagera sig i kampen mot våldet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
ökade krav ställs på strafflagstiftningens klarhet, tydlighet
och konsekvens,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
straffen för grova våldsbrott skärps,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
straffen skärps även för ringa narkotikabrott,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
strängare straff lagstiftas för återfallsförbrytare,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att hela
kriminalvården utvärderas och kriminalvårdsreformen
omarbetas,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att man
utreder i avsikt att få fram en helt ny typ av
fångvårdsanstalter,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
frågan om fångar i hemmet också utreds,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att 3
kap. 5 och 6 §§ brottsbalken ändras enligt vad som i
motionen anförts.
Stockholm den 23 januari 1992
Ian Wachtmeister (nyd)
Sten Söderberg (nyd)