Kvinnomisshandeln står för en tredjedel av allt
samhälleligt våld. Varje dag misshandlas 40 kvinnor i
Sverige. Den mesta misshandeln sker i hemmet av make,
sambo eller nära bekant. Samhället ger förhållandevis lite
stöd till kvinnor i denna situation.
För närvarande betalar staten cirka 3 miljarder kronor
per år för att straffa och vårda lagöverträdare. De summor
som avsätts till brottsoffren utgör sammantaget mindre än
20 milj.
kronor. För varje krona som man satsar på
brottsoffren lägger man ett par hundra kronor på
gärningsmännen. En sådan fördelning kan ej accepteras.
Mycket återstår alltså att göra.
Nästan all forskning har kommit att handla om
gärningsmännen, och den inriktningen finns i allt väsentligt
kvar ännu idag. Kriminologin är starkt
gärningsmannaorienterad. Samhället och de enskilda
brottsoffren skall skyddas genom att man ser till att
brottslingarna inte begår brott. Någon hjälp till brottsoffren
utöver detta erbjuder man inte.
Ett av de förslag som lagts fram på senare tid är att
misshandlade och hotade kvinnor skall få livvaktsskydd. I
vissa fall kan den möjlighet till livvaktsskydd som redan
gällande rätt ger utrymme för vara användbar och en
utvidgning kan möjligen i något fall vara lämplig. Som regel
måste dock en sådan insats avvisas. I de fall där man
vanligen tillämpar livvaktsskydd, t.ex. för kända personer
som utsatts för hot, är hotbilden ofta diffus; man vet sällan
exakt vem som hotar eller om hoten kan komma att sättas i
verket. Vid kvinnomisshandel vet man nästan alltid vem
som hotar. Oftast har gärningsmannen redan misshandlat
sitt offer. Det borde vara rimligare att den som utövar våld
eller hot ställs under övervakning och inte offret. Vid grova
misshandelsbrott och/eller där hoten bedöms som särskilt
allvarliga kan någon form av begränsad rörelsefrihet för den
hotande övervägas.
Kvinnojourernas riksorganisation, ROKS, har föreslagit
vad man kallar ''kommunarrest'' med anmälningsplikt för
gärningsmännen. Det bör utredas på vilket sätt en sådan
inskränkt rörelsefrihet för personer som genom våld och hot
om våld kraftigt begränsar såväl frihet som livskvalitet för
andra människor kan utformas.
En annan möjlighet kan vara att ge män besöksförbud
även i sitt eget hem. Det ter sig av många skäl som mer
naturligt att begränsa männens frihet än att begränsa
kvinnans. Kostnaden för att bevaka man eller kvinna måste
ju vara lika.
Ett alternativ till olika former av bevakning kan vara att
den utsatta kvinnan får tillgång till ett larm som är kopplat
till larmcentral eller polis.
Att kvinnors situation uppmärksammas i årets
budgetproposition är positivt. Det är dock viktigt att man
inte låser fast sig vid en lösning såsom livvaktsskydd för
kvinnor, utan att det skall finnas möjligheter för den hotade
kvinnan att välja den lösning som passar henne bäst.
En annan viktig åtgärd för att komma tillrätta med
denna typ av problem är en helhetsyn och att samhället
satsar resurser på utbildning och information till de
personer som kommer i beröring med brottsoffer, t.ex.
socialarbetare, poliser, personal inom hälso- och
sjukvården samt nämndemän.
Samhällets professionella hjälp till brottsoffren kan bli
bättre. Personal inom polisen, sjukvården och
socialtjänsten bör generellt få större möjligheter att ägna sig
åt brottsoffer. Informationen till brottsoffren, både om
deras egen sak och om möjlighetrna att få hjälp, måste
förbättras väsentligt.
Förnyelsearbetet inom polisen innebär att polisen skall
ut bland människorna i samhället, att göra polisen synlig
och öka dess trygghetsskapande funktion. Polisen måste i
förnyelsearbetet också få större möjligheter att ägna sig åt
brottsoffren.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av
de åtgärder som vidtagits för att förbättra skydd och
säkerhet för misshandlade och hotade kvinnor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att möjligheterna till begränsad
rörelsefrihet för misshandlande och hotande män bör
utredas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om valfriheten för brottsoffren när
det gäller olika stödjande åtgärder,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om information, utbildning och
forskning angående olika åtgärder vid vård och stöd till
brottsoffer.
Stockholm den 22 januari 1992
Marianne Carlström (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Ulla Pettersson (s)
Lisbet Calner (s)