Regeringens förslag i proposition 1991/92:35 som också
riksdagen ställt sig bakom innebär bl a
att skyddet för barn och ungdomar mot att bli
utnyttjade i sexuella sammanhang har stärkts och att
allvaret med sexuella övergrepp mot barn ytterligare
markerats i strafflagstiftningen.
Samhället har hitintills inte prioriterat bekämpningen av
sexuella övergrepp mot barn. Trots detta har Sverige
generellt sett redan idag en bra lagstiftning för barn. Både
barn och vuxna har fått en starkare rätt som brottsoffer. De
har t ex rätt till målsägandebiträde. Problemet är att
tillämpa lagstiftningen. Detta gäller särskilt brott mot barn
inom familjen.
Förutom de hösten 1991 beslutade ovan nämnda
lagändringarna behöver också andra åtgärder vidtas för att
hjälpa de barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp.
Barn tillhör en svag grupp i samhället. De har få eller
inga möjligheter att själva hävda sina intressen och att
påverka sin situation. De är ofta helt beroende av
närstående vuxna. Barn har trots sin hjälplöshet samma
inneboende värdighet och värde som övriga medlemmar i
samhället och samma okränkbara rättigheter.
Det finns många barn i Sverige som far illa. De utnyttjas
sexuellt av närstående vuxna, de lever i själslig och
kroppslig vanvård, de misshandlas dagligen, en del till döds.
Ofta förekommer olika former av barnmisshandel
samtidigt.
Sexuella övergrepp mot barn är kanske det mest
tabubelagda brott som finns. Både pojkar och flickor
drabbas. Trots den dolda brottsligheten ökade mellan åren
1987 och 1988 antalet polisanmälda våldtäkter och grova
våldtäkter mot barn under 15 år med 80 procent.
Offren var både flickor och pojkar. 90--95 procent
av förövarna var en person som barnet kände
väl.
Den faktiska förekomsten av barnmisshandel och
sexuella övergrepp är dock helt okänd. Olika
undersökningar från skilda länder visar att 5--15 procent
av alla kvinnor och 3--8 procent
av alla män före 18 års ålder under de senaste 10
åren utsatts för påtvingat sex av en vuxen.
Där samarbete finns mellan myndigheter blir sådana
brott synliga. I den s k
Eskilstunamodellen, som funnits sedan 1982, finns en
särskild grupp, för att snabbt och skonsamt hjälpa dessa
barn. I gruppen ingår polis, åklagare, socialsekreterare,
barnpsykolog, läkare, kurator, vuxenpsykolog och personal
från frivårdsmyndighet. Många bevis finns för att gruppens
arbete lyckats mycket väl.
Rättsväsendet och andra instanser som möter barn som
far illa behöver få mer kunskap om hur barn som är offer för
sexuella övergrepp skall omhändertas. Såväl utredare som
beslutsfattare på alla nivåer, inklusive domstolar, måste ha
kunskaper för att kunna tolka brottsberättelser från barn
för att rätt kunna hantera dem. Ofta blir offret sämre
behandlat av rättsväsendet än den brottsmisstänkte. Det
budskap som samhället ger dessa barn är att det verkar vara
en grövre handling att anklaga någon för ett brott än att
utsätta någon för ett brott. Det är en katastrof för ett barn
då en incestmisstänkt förälder eller annan som begått brott
mot barnet frias i domstolen.
Personalen vid barnavårdscentralerna bör också så fort
som möjligt få en ökad utbildning i hur man undersöker och
upptäcker barn som misshandlas inklusive utsätts för incest.
De måste också läras att uppmärksamma symtom på
psykiska problem hos både barnen och deras föräldrar. Ett
sätt att göra de misshandlade barnen synliga är att satsa mer
på barnhälsovården, då ungefär 99 procent av alla barn i
förskoleåldern undersöks där med jämna mellanrum.
Ett annat sätt att ta vara på barnens rättigheter, hjälpa
dem i svåra situationer och förebygga incest och andra
former av barnmisshandel är att tillsätta barnombudsmän
på kommunaloch landstingsnivå.
Ytterligare ett sätt att hjälpa barn så att de inte far illa är
att satsa på föräldrautbildning. Denna verksamhet måste få
ökad status och erkännande från samhällets sida.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökat stöd till barn som
brottsoffer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning av den personal,
poliser, psykologer, jurister, barnhälsovårdspersonal m.fl.,
som har att göra med barn i svåra situationer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett ökat samarbete mellan lokala
och regionala instanser för att hjälpa barn som far
illa,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande tillsättande av
barnombudsmän i landsting och kommuner,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande satsning på
föräldrautbildning.1
Stockholm den 16 januari 1992
Margareta Viklund (kds)