På senare år har flera exempel visat att lagstiftningen tar
alltför stor hänsyn till brottslingen medan brottsoffrets
svåra situation ofta negligeras. Detta förhållande är
knappast förankrat i det allmänna rättsmedvetandet och
kravet på en skärpt lagstiftning torde vara utbrett.
Brottslingars arvsrätt
För ett och ett halvt år sedan redovisades ett fall som
med rätta upprörde opinionen. Inför ögonen på sin
tolvåriga dotter sticker en man ihjäl sin hustru. Utan att
höra dottern dömer en oenig tingsrätt gärningsmannen för
grov misshandel och grovt vållande till annans död till sluten
psykiatrisk vård.
I och med att domen inte löd på mord eller dråp fick
gärningsmannen och inte dottern ärva hustruns villa, lösöre
och övriga tillgångar samt fick även ut hustruns
livförsäkring.
Enligt nuvarande lagstiftning är alltså grov misshandel
och grovt vållande till annans död diskvalificerande för
arvsrätt, om vederbörande baneman inte kunnat
överbevisas om att uppsåt att döda förelåg eller om
gärningen anses ha begåtts under själslig abnormitet. En
översyn av lagstiftningen borde här ske och det är heller inte
rimligt att moderns baneman, som i det här fallet, får vara
dotterns vårdnadshavare.
Tjuv som vårdare
Under sex år stal en vårdare vid ett servicehem
kontinuerligt mer än 400 föremål från åldringarna på
hemmet. Värdet av det stulna beräknades till mer än 150
000 kronor.
Tjuven ertappades och erkände stölderna varefter en
enig socialnämnd varslade honom om uppsägning. Genom
bristande kommunikation mellan allmänna åklagaren och
kommunen överskreds den månad inom vilken varslet
skulle ha lagts.
Kommunalarbetareförbundet bestred att saklig grund
förelåg för uppsägning och stämde kommunen till
Arbetsdomstolen (AD) för att få avskedandet
ogiltigförklarat. AD kom därvid fram till att kommunen
överskridit den gällande månadsregeln, men då det
formella felet inte ansågs särskilt allvarligt prutades det
begärda skadeståndet 50 000 kronor till 10 000 kronor.
Kommunen förpliktigades att återanställa tjuven, något
som skulle ha medfört avsevärda problem för arbetsgivare,
patienter och arbetskamrater. Speciellt hänsynslöst vore det
om patienterna tvingats acceptera en person som vårdare
som under lång tid begått stölder mot dem. Kommunen
föredrog då istället att ''köpa ut'' mannen för ett belopp som
motsvarade två årslöner, något som motsvarar det
skadestånd som arbetsgivaren enligt lagens praxis varit
skyldig att betala om man vägrar rätta sig efter AD:s dom.
Dessutom fick tjuven ytterligare en årslön för den tid han
varit anställd men avstängd.
I detta fallet ansågs alltså inte stöld som saklig grund för
uppsägning trots att det i förarbetena till 1982 års
anställningsskyddslag sägs att det finns anledning att
tillämpa ett strängt betraktelsesätt när det gäller tillgrepp
och andra förmögenhetsbrott.
För att råda bot mot ett upprepande av det inträffade
borde stöld alltid utgöra saklig grund för uppsägning
varigenom brottsoffrets situation skulle förbättras och
risken för påtvingad återanställning elimineras.
Rånares ''arbetsredskap''
En person utförde ett väpnat rån, blev fast och vid
husrannsakan beslagtogs en del vapen. Efter avtjänat straff
begärde och fick rånaren tillbaka de beslagtagna vapnen
med undantag för det som använts vid det aktuella brottet.
Även här bör en översyn av lagstiftningen ske.
Det är glädjande att det i höstens regeringsdeklaration
klart anges att brottsligheten med kraft skall bekämpas och
den enskildes rättssäkerhet stärkas. De tre fall som här
redogjorts för är exempel på där en översyn av gällande
lagstiftning är påkallad och ett tillkännagivande från
riksdagen härom skulle påskynda utvecklingen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om större hänsynstagande till
brottsoffer.
Stockholm den 16 januari 1992
Knut Wachtmeister (m)