Sexuellt våld mot kvinnor inom och utom äktenskap och
samboförhållanden utgör en ökande andel av anmälda
våldsbrott.
Flera advokater tvingas dock konstatera att deras
klienter avstår från att anmäla allvarliga övergrepp
beroende på att de inte orkar med den psykiska press som
en rättegång ofta innebär för målsäganden. På en förfrågan
från Riksorganisationen för kvinnojourer uppger bara 5 %
att de faktiskt polisanmält våldtäktsbrott.
För en kvinna, som av rädsla eller olust inför den
tilltalade inte fritt vågar berätta sanningen om ett
övergrepp, finns bestämmelserna i 37 kap. 3 § fjärde stycket
RB, jämfört med 36 kap. 18 §, om att målsäganden kan
höras utan att den tilltalade (våldtäktsmannen) är
närvarande.
Praktiskt innebär detta att den tilltalade får gå in i ett
annat rum när målsäganden förhörs inför rätten och där ha
full möjlighet att lyssna på vad målsäganden säger genom
högtalare i lokalen.
För en kvinna som utsatts för våldsövergrepp är
bestämmelsen oerhört viktig. Hon behöver inte se sin
plågoande när hon berättar om händelsen.
En kvinna som polisanmäler en våldtäkt kan dock inte
vara säker på att hon får denna möjlighet. Den är, som
framgår av paragrafens utformning, beroende av
domsstolens välvilja, då domstolen om kvinnan så begär
kan förordna om rätt för kvinnan att höras utan att den
tilltalade finns i lokalen.
De senaste årens erfarenheter visar att rådmän flera
gånger saknar den kunskap som krävs för att förstå det
trauma mötet med våldtäktsmannen innebär för den kvinna
som anmält honom.
För att en kvinna tryggt ska våga anmäla våldtäkt och
misshandel anser vi det angeläget att en översyn av
lagstiftningen kommer till stånd i syfte att ge kvinnor rätt
att, om de själva upplever det svårt, höras utan att den
tilltalade är närvarande i lokalen.
Av samma skäl önskar vi en översyn av RB 5:1 andra
stycket jämfört med sekretesslagen 9 kap. 16 § där
bestämmelser om s.k. lyckta dörrar och övrig sekretess vid
domstol anges. Även denna bestämmelse är avhängig av
domstolens välvilja.
Få mål berör så djupt människors mest personliga
förhållanden och integritet som mål avseende sexuella
övergrepp. Såväl den tilltalades som målsägandens sexuella
beteenden och personligheter utsätts för den mest intima
granskning. Erfarenheten visar att många kvinnor avstår
från att anmäla mycket allvarliga våldsbrott för att inte
ställas ut till allmän beskådan hos allmänheten och i media.
Domstolens bedömning av tillämpningen av
ovanstående paragrafer har i praktiken visat sig vara starkt
beroende av åklagarens inställning om domstolen beslutar
om lyckta dörrar och om åklagaren går med på det. Vi
menar att våldtäktsmål är av den karaktären att
målsäganden ska ha en självklar rätt till sekretess om hon
begär det.
Bakgrunden till den översyn vi begär är, som framgår
ovan, att ett av de allvarligaste personövergreppen i
anmärkningsvärt liten utsträckning polisanmäls och leder
till åtal och sanktioner från samhällets sida. Risken att
många män därigenom upplever att samhället inte ser med
det allvar på övergreppen, som de officiella straffen ska ge
uttryck för, är uppenbar.
Det är därför av största vikt att de förhållanden som idag
leder till att kvinnor inte vågar anmäla våldtäktsbrott och
misshandelsbrott undanröjs.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
rättegångsbalkens och sekretesslagens regler i syfte att
stärka kvinnors möjlighet att anmäla sexuella övergrepp.
Stockholm den 15 januari l992
Inger Lundberg (s)
Maud Björnemalm (s)