Sexuella brott mot barn är, efter mord och dråp, ett av
våra grövsta brott. De är stöld av en barndom. Tabut mot
incest är en förutsättning för existensen av kärnfamiljen
som en självständig enhet i samhället. Incest bryter ner
familjens grundläggande funktion och är ett hot mot
samhället.
I jämförelse med tidigare gällande bestämmelser om
sedlighetsbrott innebär de nu gällande bestämmelserna ett
ökat skydd för barn och ungdomar mot sexuella övergrepp.
Lagstiftarna framhävde att ''Barn och ungdomar behöver ...
ett väsentligt utökat skydd mot att utsättas för
sexualhandlingar som de inte är mogna för'' och vidare att
man bör ''särskilt uppmärksamma de olika former av
sexuella övergrepp inom familjen'' (prop 1983/84:105 s 27).
Därför är det angeläget ''att man i den straffrättsliga
lagstiftningen med eftertryck gör klart att ''samhällsinsatser
för att stödja och hjälpa de barn som har råkat ut för
övergrepp av aktuellt slag intensifieras''. Regeringens
förslag i proposition 1991/92:35 som också riksdagen ställt
sig bakom innebär bl.a. att skyddet för barn och ungdomar
mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang har stärkts och
att allvaret med sexuella övergrepp mot barn ytterligare
markerats i strafflagstiftningen.
På en viktig punkt är det emellertid av stor betydelse att
få till stånd en ändring i lagstiftningen. Detta gäller
preskriptionstider vid incestbrott. Idag går de flesta
brottslingar fria. Möjligheten att döma någon för
incestbrott enligt 6 kap
5
§ BrB preskriberas när det gäller avkomling efter fem år
och när det gäller syskon efter två år. De barn som utsätts
för sexuella övergrepp hinner i de flesta fall inte tala om vad
som skett innan preskriptionstiden är ute. Det betyder att
de aldrig kan få full upprättelse och ekonomisk hjälp att
söka adekvata terapiformer. De förlorar rätten till
skadestånd.
Lidandet är inte avslutat i och med att övergreppet
upphör för personen som varit offer. Dessa offer bär med
sig ärr i psyket under resten av sina liv. Det är vanligt att
många utvecklar ett självdestruktivt beteende, får
psykosomatiska problem, trassliga relationer och
problematisk sexualitet.
Det är tillräckligt med det ofta livslånga psykiska, fysiska
och sociala trauma många fått genom att ha blivit utsatta för
sexuella övergrepp av t.ex. fadern. Att sedan se att
samhället tillåter honom att gå fri från straff för att det gått
några år mellan anmälan och brott är ett oerhört svek mot
offren.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i brottsbalken att preskriptionstiden vid incestbrott
förlängs.
Stockholm den 27 januari 1992
Margareta Viklund (kds)