Fängelsestraff på livstid stadgas f.n. förutom för vissa av
krigsartiklarna i nuvarande 22 kap. BrB, för 13 olika brott.
Dessa är mord, människorov, grov mordbrand, grov
allmänfarlig ödeläggelse, grovt sabotage, grov kapning av
luftfartyg och grovt luftfartssabotage, uppror, högförräderi,
trolöshet vid förhandling med främmande makt,
egenmäktighet vid förhandling med främmande makt, grovt
spioneri och folkmord.
De som döms till fängelse på livstid blir enligt fast praxis
benådade. Straffet omvandlas till ett tidsbestämt
fängelsestraff på vanligtvis mellan 14 och 16 år. Från detta
sker villkorlig frigivning enligt vanliga regler.
Livstids fängelsestraff utdöms i praktiken mycket sällan.
Under åren 1965--1984 nyintogs i kriminalvårdsanstalt
sammanlagt 36 livstidsfångar. 1985--1988 nyintogs 12
livstidsfångar. För tiden 1989--1990 nyintogs 13
livstidsfångar (6 år 1989 och 7 år 1990).
Detta antal kan jämföras med totala antalet nyintagna i
fängelse som exempelvis år 1991 uppgick till ca 15 800.
Man
kan säga att utsättande av livstidsstraff i en
straffskala innebär ett tomt hot eftersom alla vet att den
dömde blir benådad och släpps ut efter i regel sju år i
anstalt. Trovärdigheten i straffsystemet skadas av straff som
inte upprätthålls i praktiken. Livstidsstraffet är till sin natur
tidsobestämt och dess reella längd bestäms inte av domstol
utan av regeringen. Tidsobestämdheten gör att det strider
mot grundläggande straffrättsliga principer om rättvisa och
förutsebarhet. Härigenom framstår det som inhumant.
Tidsobestämda straff har utmönstrats ur straffrätten.
Ett avskaffande av livstidsstraff får givetvis inte, som
skett i Norge, leda till en höjning av maximistraffet. I
samband med avskaffandet av livstidsstraffet ansåg man sig
i Norge böra höja maximistraffet till fängelse i 21 år vilket
är högst i Norden.
Livstidsstraffet är en förlegad påföljd. Det är inte
förenligt med en human kriminalpolitik. Det skulle ha ett
icke obetydligt symbolvärde att avskaffa livstidsstraffet då
det skulle markera en human utvecklingstendens på
straffrättens område.
Ett avskaffande av livstidsstraffet bör istället som regel
leda till en minskning av strafftiden. Långtidsstraff har
enligt såväl svenska som internationella erfarenheter
övervägande negativa verkningar. Fängelsestraffkommittén
föreslog visserligen inget avskaffande av livstidsstraffet,
men det finns med hänsyn till nya erfarenheter och
forskning skäl att pröva frågan på nytt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att frågan om ersättande av
livstidsstraffet med tidsbestämt straff blir föremål för ny
utredning.
Stockholm den 27 januari 1992
Hans Göran Franck (s)
Magnus Persson (s)
Lennart Nilsson (s)
Ines Uusmann (s)
Margareta Winberg (s)