Enligt mycket välgrundade beräkningar kan ca 150
personer av de totalt ca 800 dödsfallen årligen i trafiken
direkt hänföras till alkoholrelaterade trafikolyckor.
Dessutom beräknas ca 1 200 personer skadas årligen på
grund av alkohol. Trafikonykterheten och dess
konsekvenser kan därför utan överdrift påstås vara det i
särklass största enskilda trafiksäkerhetsproblemet.
Den sedan en tid reviderade trafiknykterhetslagen
innebär en sänkning av gränsen för rattfylleri till 0,2
promille. Dessutom delas rattfylleribrotten in i två grader.
Normalgraden benämns rattfylleri och straffet är böter eller
fängelse i högst 6 månader. I praktiken innebär detta ett
normalstraff med böter.
Om straffvärdet för en gärning anses så stort att fängelse
bör följa på brottet, bör detta bedömas som grovt
rattfylleri. Gränsen skall anses gå vid 1,5 promille. Här skall
dock rätten, enligt föredragandens förarbeten, fästa särskilt
avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare
påföljd än fängelse. Som skäl för fängelsestraff skall
förutom brottets art också beaktas om det är fråga om
återfall.
När det gäller grovt rattfylleri står alltså påföljdsvalet
mellan fängelse och någon icke frihetsberövande påföljd.
Föredraganden framhöll att straffvärdet för grovt rattfylleri
normalt inte är så högt att det i sig motiverar fängelse. Detta
innebär en klar förändring gentemot tidigare med i det
närmaste automatiskt påföljdsval. Praxis i domstolarna har
också ändrats drastiskt. Det är en oroande utveckling.
Vi hävdar att bilförare med höga promillehalter eller i
kraftigt berusat tillstånd är ett bevis på uppenbar likgiltighet
inför andra människors säkerhet till liv och hälsa. Det är en
faktor som talar för fängelsestraff.
Med detta synsätt finns också grund för det av
folkpartiet liberalerna uttalade kravet att sänka gränsen för
grovt rattfylleri till 1,0 promille.
Det är beklagligt att ett i den allmänna opinionen klart
förankrat synsätt vad gäller rattfylleri på grund av den förra
regeringens politiska intentioner, inte leder till den
påföljdspraxis som tillämpats vid rattfylleri/grovt rattfylleri
sedan lång tid tillbaka och som klart kunnat motiveras av
intresset att upprätthålla en allmän laglydnad och ge
möjligheter att för gärningsmannen föreskriva vård.
Alkohol och trafik hör inte ihop. Detta måste klart
komma till uttryck i lagstiftningen. Brott mot sådana
bestämmelser måste leda till påföljd som har stöd i det
allmänna rättsmedvetandet. Den nya regeringens avsikt att
se över påföljdsvalet är bra. Regeringen bör återkomma
med förslag till riksdagen om en betydande skärpning av
påföljderna för rattfylleri.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande skärpt och fast
påföljdsval vid rattfylleribrott,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande sänkning av gränsen för
grovt rattfylleri från 1,5 till 1,0 promille.
Stockholm den 27 januari 1992
Hans Lindblad (fp)
Gudrun Norberg (fp)