När det gäller åtgärder mot ungdomsbrottslighet så har
detta ämne varit föremål för ett stort intresse i samhället.
Självfallet och naturligt, eftersom våra barn och ungdomar
är samhällets bästa kapital, i bemärkelsen tillgång på
tillväxt.
Det tragiska i sammanhanget är att de största förlorarna
är de ungdomar som på olika sätt blir brottsaktiva. Jag skall
i det här sammanhanget inte gå närmare in på
bakomliggande orsaker till detta. Främst för att det finns en
mängd utredningar om detta, i exempelvis
kommissionsrapporter, där olika företrädare har djupare
insikter inom respektive kompetensområde. Dessvärre går
ofta åsikterna isär om vad man bör göra i sammanhanget.
Själv har jag haft förmånen att, under en stor del av min
verksamma tid som polis under de senaste 20 åren, fått
arbeta bland barn och ungdomar inom olika funktioner,
dels på fältet dels som utredare. Denna erfarenhet har
tillfört mig, liksom många andra, kunskaper om hur dessa
brottsaktiva själva ser på brott och straff eller gärning och
påföljd, vilken vokabulär man nu föredrar.
När jag nu som ledamot i Sveriges riksdag får möjlighet
att medverka till förslag som förhoppningsvis kan
komplettera vad som tidigare föreslagits av ambitiösa
ledamöter i denna riksdag, så är min ambition inte mindre.
Våra straffteorier
Bland våra grundläggande straffteorier har vi, som
bekant är, lagt stor vikt vid straffets moralbildande
verkan. Med andra ord, vid ett ovillkorligt frihetsstraff som
påföljd, avhåller säkert straffhotet många från att begå
brott. Därmed är man inne på den preventionsteori som
vårt samhälle lägger den största vikten vid, dvs
generalpreventionen, i dagligt tal kallad
allmänpreventionen. Att man straffar en brottsling
för att avhålla allmänheten. Det här är ju inte
kontroversiellt på något vis. De flesta av oss medborgare
ställer sig bakom detta synsätt.
Men hur fungerar dessa teorier och uppfattningar i
praktiken? Det är här som vi närmar oss pudelns kärna i
debatten om hur samhället skall lösa de brottsaktiva
ungdomarnas kriminalitet.
Ungdomars tankar om brott och straff
Hur uppfattar ungdomarna själva det hela när de eller
jämnåriga begår brott? Ja, tämligen enkelt uttryckt, så
tycker faktiskt våra ungdomar att samhällsreaktionerna är
slappa helt enkelt. De som är rörande överens om detta
faktum är framför allt de som hamnat i brottskarriärens
ekorrhjul, med allt vad det medfört, när man i
efterstundens kranka blekhet, haft möjlighet att tänka
genom sin situation. De tycker med rätta att vuxenvärlden
svek dem genom att inte i tid ställa de krav som de förväntat
sig.
Barn och ungdomar är logiska, många gånger mer än vi
vuxna, det finns det myntade begrepp om, liksom också
teorier. Barn och ungdomar förstår och vet när de gjort fel,
oftast. Under sin uppväxt har de på olika sätt blivit påminda
om detta i sin uppfostran, vem det än är som har stått för
denna del i deras liv. Detta är elementärt.
När barn och ungdomar gör fel och medvetet, dvs
uppsåtligen begått brott, så förväntar de sig att det skall bli
en reaktion, dvs ett straff för den brottsliga handlingen.
Uteblir den logiska reaktionen så blir de frustrerade och
genomskådar inkonsekvensen hos vuxenvärlden. Det ligger
också i ungdomens natur att ''testa'' de vuxnas och därmed
samhällets gränser. Tillåter samhället att ''svängarna tas ut''
så fortsätter tyvärr många ungdomar att ''ta ut svängarna''.
När så samhället efter diverse socialtjänstvård, ett antal
skyddstillsyner, dömer till frihetstraff, då vägs de gamla
synderna in och påverkar straffpåföljden. Då känner sig
många ungdomar lurade av samhället. Dvs att man inte
satte in åtgärder tidigare, i form av en kraftigare markering
och vilja att ta tag i problemen. Som systemet f n är så
fortsätter den negativa utvecklingen med samhällets goda
minne.
Varför är det ingen som bryr sig?
Den frågan har jag som utredare fått av många
ungdomar på glid. Många upplever det som att man tidigare
bara blivit lätt förmanad och lite överseende klappad på
huvudet och därmed utelämnat den logiska reaktionen i
form av en radikal påföljd. Detta upplever dessa ungdomar
som att ''ingen brydde sig''. För många unga kan denna
insikt vara direkt avgörande för fortsatt brottslig karriär
vilket inte sällan leder vidare till blandmissbruk och vidare
förödande konsekvenser.
Jag vill här markera att jag naturligtvis ställer mig bakom
tankarna i 1964 års lag med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare, där man inte onödigtvis vill kriminalisera
ungdomen. Men jag anser att uppfattningen i dag är
förändrad i många stycken. Det blir groteskt när påföljden
blir till ett slags belöning i form av seglatser till fjärran
länder i ''värstingresor''. Jag vill också föregå eventuella
meningsmotståndare med att upplysa om att jag
personligen är medveten om att de s k värstingresorna inte
är direkta påföljder på de brott som vederbörande begått.
Jag talar här om hur dessa företeelser uppfattas dels av
andra ungdomar -- både de som är brottsaktiva och de som
inte är det -- dels av den breda allmänheten.
Jag hävdar bestämt att en majoritet idag i vårt samhälle
tycker att åtgärder skall sättas in analogt med våra
straffteorier. Att man helt enkelt tillämpar dessa
allmänpreventiva åtgärder. Vad som idag är olyckligt i
sammanhanget är att det tar så lång tid innan samhällets
rättsvårdande instanser reagerar. T ex
när ungdomar blir föremål för ingripande p g a brott,
frisläpps de tämligen omgående efter att blivit införda
någonstans, för att i ett senare skede bli föremål för
åtgärder. Detta är inhumant mot den ''felande'' ungdomen.
Att efter frihetsberövandets tillfälliga obehag få vandra i
friheten till kompisarna är i sammanhanget mer ett
''mandomsprov'' än en obehaglig upplevelse. Bland de lite
mer ''vågade'' i dessa sammanhang upplevs det hela mer
som en merit i umgängeskretsarna. Risken är stor att den
unge inte förstår att han begått en icke acceptabel handling
i samhället. Dessutom är risken stor att den unge fortsätter
med sitt kriminella beteende, speciellt om den sociala
kontrollen i uppväxtförhållandena inte fungerar.
Ta tag i problemen tidigare, inför jourdomstol!
Vad jag skulle vilja är att man seriöst diskuterade
åtgärder så att den unge brottsmisstänkte ställdes inför en
jourdomstol, där man beslutar om ett frihetsberövande
under en tid på upp till 14 dagar. Under denna tid så skulle
man mycket ingående granska den unges livsförhållande
och leverne samt eventuella fortsatta behov av åtgärder.
Den direkta åtgärden vid beslutet skulle föranleda att den
som blev föremål för beslutet inte kunde återvända till
friheten förrän utredning om vidare åtgärder var klar. Detta
skulle få till följd att den allmänpreventiva effekten skulle
uppfattas för vad den är. Detta i kombination med en känsla
av att samhället reagerar konsekvent och ställer krav på den
som faktiskt är inne på fel spår och behöver tillrättaföras.
Åtgärderna bör sättas in från straffmyndighetsåldern och
upp till 21 år. De som närmast skulle ha hand om
granskningen är sociala myndigheter. För detta fordras en
viss omstrukturering av nuvarande arbetsrutiner hos
nämnda myndigheter.
Frihetsberövandetiden för utredning enligt förslaget
ovan skulle också kunna utnyttjas så att polis- och
åklagarmyndighets utredning blev underlag för beslut om
påföljden för brottet. Generellt skulle åtgärden i förslaget
kunna vara tillräcklig vid de flesta brott. Återfall i
brottslighet eller brott med visst straffvärde skulle kunna
medföra fängelsestraff som påföljd.
Ungdomsbrottskommitténs förslag
I den översyn som ungdomsbrottskommittén arbetar med
när det gäller ingripanden mot unga lagöverträdare,
framförs det tankegångar om samordning mellan
rättsväsendet och socialtjänsten. Dessa tankegångar är
riktiga. Däremot är förslaget om att inrätta särskilda
veckoslutsfängelser, i praktiken orealistiskt, så tillvida att
det förmodligen blir ineffektivt och tandlöst. Jag tror
nämligen att det kommer att bli svårt med verkställigheten.
När den unge inte inställer sig självmant så skall ju polisen
söka efter vederbörande och det kommer att gå åt alldeles
för stora resurser till detta. Redan nu är det problem inom
nuvarande system med de som skall avtjäna sina straff i
anstalt, p g a att många ej självmant inställer sig för att
avtjäna påföljden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbättrad samordning mellan
rättsväsendet och socialtjänsten för konsekventare åtgärder
mot ungdomsbrottslighet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av jourdomstol,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om frihetsberövande under
utredningstid.
Stockholm den 27 januari 1992
Karl Gustaf Sjödin (nyd)