Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari
1989 togs bestämmelsen i 1 kap.
7
§ brottsbalken bort, enligt vilken domstolen ''vid val av
påföljd, med iakttagande av vad som krävs för att
upprätthålla allmän laglydnad, skall fästa särskilt avseende
vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes
anpassning i samhället''. Lagändringen grundade sig på
förslag av fängelsestraffkommittén i betänkande (SOU
1986:13-15) Påföljd för brott.
Kommittén ansåg att allmänpreventionen verkade
genom lagens straffhot och en i anslutning därtill
upprätthållen fast och konsekvent praxis som visar att
straffhotet inte är tomt. Man ansåg att enskilda domar i sig
inte kunde antas vara av betydelse för allmänpreventionen
och att det knappast var möjligt för domstolarna att bedöma
vilken inverkan en viss påföljd i ett enskilt fall kunde få för
den allmänna laglydnaden. Kommittén menade också att det
stred mot principen om likhet inför lagen att i det enskilda
fallet av allmänpreventiva skäl göra avvikelser från
sedvanlig påföljdsbedömning.
Under remissbehandlingen av förslaget framfördes
kritiska synpunkter mot att kommittén tillmätt
preventionsteorierna en alltför begränsad roll vid
domstolarnas beslutsfattande. Man menade att kommittén
varit inkonsekvent genom att preventionsteorierna så starkt
betonades som grund för straffsystemet som sådant
samtidigt som de i princip inte skulle få läggas till grund för
beslutsfattandet i de enskilda fallen. Särskilt när det gällde
de allmänpreventiva hänsynen menade flera
remissinstanser att kommittén inte tillräckligt beaktat deras
betydelse för påföljdsbestämningen i enskilda fall.
Departementschefen ansåg för sin del att det var
uppenbart att domstolarna i sin tillämpning måste kunna
beakta de allmänna ändamål som ligger till grund för
straffsystemet. Samtidigt ansåg han det klart att
domstolarnas möjligheter att förutse och jämföra vilka
effekter i preventivt hänseende som olika alternativa
påföljder kunde få i det enskilda fallet var ytterst
begränsade.
Vid riksdagsbehandlingen i juni 1988 tilldrog sig inte
allmänpreventionen något nämnvärt intresse, dock
framfördes från moderat håll att allmänpreventiva hänsyn
måste väga tungt då påföljder för brott bestäms, särskilt
mot bakgrund av den då starka ökningen av brottsligheten
som inträffat under senare decennier.
Läget har ju därefter faktiskt inte blivit bättre, utan
väsentligt sämre. Brottsligheten ökar och blir allt grövre.
Den går också ned i åldrarna. Samhället står till synes
maktlöst. Om allmänpreventionen ges större betydelse än
idag bör det öka möjligheten att döma till strängare straff
för den lilla högaktiva gruppen av vanebrottslingar.
Dessutom bör ett mera framträdande allmänpreventivt
tänkande kunna medverka till att det hos unga människor
inskärps hur allvarligt samhället ser på brott.
1 kap. 7 § brottsbalken tillämpade domstolarna i
allmänhet på så sätt att hänsynen till allmän laglydnad
tillmättes högre dignitet än hänsynen till den dömdes
anpassning i samhället.
Som belysande exempel kan nämnas hur domstolarna
tidigare behandlade rattfylleribrottet. För rattfylleri var
huvudregeln fängelse av allmänpreventiva skäl.
Fängelsestraff utdömdes sålunda regelmässigt, annan
påföljd endast undantagsvis. Domstolarna tog alltså först
hänsyn till intresset av att upprättahålla laglydigheten men
kunde döma till annan, inte frihetsberövande påföljd, om
det förelåg speciella skäl som just hade med den dömdes
anpassning i samhället att göra. Idag är det precis tvärtom,
vilket för övrigt ter sig mycket märkligt, då en senare
lagändring skett som enligt lagstiftaren faktiskt syftade till
en strängare syn på rattfylleri. Om bestämmelsen i 1 kap. 7
§ hade varit kvar och tillämpats på anfört sätt hade
sannolikt betydligt fler dömts till fängelse idag för
rattfylleri.
Bland folk i allmänhet tycker man att domstolarna
dömer märkligt. Det saknas stadga i dömandet. Många för
fram berättigade tvivel på att lika fall behandlas lika och att
dömandet grundas på saklighet och objektivitet. Det är hög
tid att återskapa tilltron till rättssystemet och de rättsliga
instanserna. Ett första steg kan vara att klargöra
allmänpreventionens övergripande betydelse för
straffrätten och för domstolarnas dömande verksamhet.
Vid dömandet bör sålunda allmänpreventionen
återupprättas och sättas främst.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i brottsbalken
och annan strafflagstiftning att det klart framgår att det
grundläggande motivet för strafflagstiftningen är
allmänpreventionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i
brottsbalken att allmänpreventionen sätts främst och
sålunda tillmäts överordnad betydelse vid dömande
verksamhet i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 27 januari 1992
Ian Wachtmeister (nyd)
Christer Windén (nyd)
Robert Jousma (nyd)
Karl Gustaf Sjödin (nyd)
Lars Andersson (nyd)