Sverige har länge haft en internationellt sett humanitär
syn på kriminalvården. Erfarenheterna har visat att detta
har varit en riktig syn. Undersökningar har visat att stränga
straff inte avskräcker från brott, utan snarare har motsatt
verkan. Jämförelser med länder som har betydligt hårdare
straffskala visar att brottsligheten inte minskar och att
straffen inte fungerar som avskräckande. Förvisso finns det
också andra orsaker till den låga brottsligheten. Det
svenska välfärdssamhället är naturligtvis avgörande för
medborgarnas välbefinnande och har därigenom minskat
förutsättningarna för brott. Det är inget märkvärdigt att
brottsligheten är större i länder där fattigdom är mer
utbredd, där tillgångarna i samhället är mer ojämnt
fördelade och där ett flertal medborgare inte känner
samhällssolidaritet. Det viktiga här är att poängtera att
samhället aldrig kan kommendera fram solidaritet
gentemot de av samhället stiftade lagarna om samhället inte
i praktisk handling upplevs som solidariskt. Det blir
meningslöst när man exempelvis inom skolan skall predika
etiska regler om man i skolan inte tillämpar dessa regler.
Därför är det svenska välfärdssamhället fundamentet för en
effektiv brottsbekämpning.
Det är dock viktigt att betona även kriminalvårdens
betydelse för brottsbekämpandet. Om man då gör
konstaterandet att stränga straff inte fungerar avskräckande
på brottsligheten blir de enda motiven för stränga straff
antingen skydds- eller hämndbegärsmotiv.
Skyddsaspekten innebär en inställning att människor
som begått brott är en gång och för alltid ''obotliga'' och
kommer som ''kriminella'' att alltid vara en fara för
samhällets övriga medborgare. En sådan människosyn
borde i vår tid, präglad av humanism, vara otänkbar. Ändå
är argumentet vanligt i den politiska debatten och det
faktum att det inte finns några av födseln onda människor
förtjänar därför att upprepas. Det finns därmed inte heller
någon anledning till långa straff för att skydda andra
människor.
Vad gäller hämndbegärsmotivet, så är det uppenbart att
det finns bland av brottslighet drabbade människor. Att
brottsoffer känner en förtvivlan och ilska över de brott man
blivit utsatt för är fullt förståeligt för att inte säga naturligt.
Men hämndbegär får aldrig bli motiv för samhällets
rättsskipning. Ett samhälle som straffar med hämnden som
motiv kommer att hamna i ett moraliskt dilemma. Vad
rättfärdigar en stats våldsutövande mer än motivet att
upprätthålla laglydnaden? Vilka effekter får en stats
handlande om den använder samma metoder som när de
utförs av individer som uppfattas som djupt kriminella?
Slutsatsen måste bli att staten i sitt rättsutövande förlorar i
trovärdighet på ''hämndmotivet''. Dessutom måste man
konstatera att ''tand-för-tand''-argument ur en humanistisk
synpunkt är moraliskt felaktiga.
Det finns alltså starka skäl som talar för en liberalisering
av kriminalvården. En förändring bör innebära att s.k.
fängelsestraff minskas till förmån för exempelvis
samhällstjänst.
Ett exempel på straff som är felaktiga och utslag av ett
gammalt skyddstänkande är möjligheten att utdöma
livstidsstraff. I praktiken döms i dag ingen till livstids
fängelse. I de fåtal fall där människor döms till livstids
fängelse benådas numera i det närmaste alla av regeringen
efter en längre tids fängelsestraff. Således har även här den
humanistiska synen på människan slagit igenom. Brottet må
vara hur hemskt som helst, det finns alltid hopp om
bättring.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att möjligheten att utdöma
livstids fängelse avskaffas,
2. att riksdagen beslutar att alla fängelsestraff som
utdöms därmed skall vara tidsbestämda.