Medverkan till brott

Få rättsfall under de senaste åren har vållat så mycket
debatt som det s k ''Lindomefallet''. En person har blivit
mördad men ingen av de två som varit på mordplatsen har
kunnat fällas för gärningen. Mest upprörd har allmänheten
blivit över att en av de inblandade erhållit skadestånd.

Lindomefallet är ett komplicerat fall där ingen av de två
åtalade har kunnat bindas vid mordet.

Som lagstiftare har riksdagen varken rättighet eller
möjlighet att gå in i någon bedömning av det nämnda fallet.

Det viktiga för lagstiftaren är emellertid att förebygga
oklarheter inför framtiden. Annars sprider sig
uppfattningen -- inte minst i vissa ungdomskretsar -- att bara
vi skyller på varandra går vi fria från straff.

Vad beträffar skadeståndsreglerna så har regeringen
redan aviserat en översyn. Vi vill understryka att denna
översyn måste genomföras snabbt. En möjlig lösning är en
återgång till de regler som gällde före 1974. Enligt dessa fick
inte den frikände någon ersättning om det fanns kvar
misstanke om brott även efter frikännandet.

Allmänheten blir också upprörd vid en jämförelse
mellan det skadestånd som utgick till en av de inblandade
i Lindomefallet och andra skadeståndsfall där staten varit
betydligt njuggare.

En genomgång av reglerna i brottsbalken och
rättegångsbalken bör göras för att i framtiden möta de fall
där de inblandade skyller på varandra i avsikt att gå fria. I
dessa fall måste också andra gärningar, som exempelvis
medhjälp, grov misshandel, anstiftan, prövas i samband
med behandling i domstol.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av brottsbalken och
rättegångsbalken.

Stockholm den 22 januari 1992

Bengt Kindbom (c)

Bertil Fiskesjö (c)