Regeringens proposition 1991/92:35 gäller sexuella
övergrepp mot barn, m.m. I denna aviseras flera viktiga
reformer. Bland annat ges underåriga ett förstärkt skydd
både vid våldtäkt ch sexuellt utnyttjande. Dessa brott
kommer framgent att betraktas som grova då offret är
underårigt. Vidare utvidgas tillämpningen av brottet
sexuellt utnyttjande. Kravet på aktivitet från
gärningsmannens sida vid det sexuella umgänget försvinner.
Det faktum att utnyttjandet framstår som otillbörligt blir i
sig tillräckligt för straffansvar.
Skyddet av underåriga är särskilt viktigt mot bakgrund
av den utsatthet och hjälplöshet som dessa befinner sig i.
Ropen på hjälp når ofta inte ut i samhället och de barn som
får möjlighet att berätta om sexuella övergrepp möts av
tvivel och misstro. Samtidigt kan man notera en kraftig
ökning för de barnrelaterade sexualbrotten. I dag är vart
tredje offer för sexuella övergrepp under 15 år.
Andra delar av propositionen skjuter dock förbi målet.
Det gäller framför allt sexuellt utnyttjande riktat mot
psykiskt sjuka och psykiskt utvecklingsstörda. Deras
situation liknar barnens. Många gånger lever de isolerade
från samhället och utan makt och möjlighet att värja sig. De
är annorlunda och därför ofta misstrodda.
När det gäller sexualbrottslighet i allmänhet är det
statistiska underlaget bristfälligt. Dels därför att få
kriminologer haft intresse för dessa frågor och dels därför
att mörkertalen (de icke inrapporterade brotten) antas vara
mycket höga. Om sexuella övergrepp riktade mot psykiskt
sjuka och psykiskt utvecklingsstörda vet vi om möjligt ännu
mindre. Någon sammanställning eller studie över dessa
gärningar har aldrig presenterats och mycket forskning
återstår därför både i Sverige och internationellt.
Det är dock inte alltför vågat att gissa på en ökning av
dessa brott under senare år. Starka, politiska krafter har
under lång tid verkat för ökad öppenvård i kombination
med eget boende. Avsikten har varit att normalisera dessa
människors liv och öka deras aktiva deltagande i samhället.
Detta är naturligtvis berömvärt ur många synpunkter, men
man får heller inte blunda för att det leder till en större
utsatthet. Att flera, typiskt sett svagare grupper, oftare
kommer att falla offer för brott.
I en mängd uppmärksammade fall på senare år har dessa
gruppers bristande rättsliga skydd ställts i blixtbelysning.
Ett exempel är den sextonåriga flicka i Malmö som i mitten
av 80-talet tvingades till samlag med två äldre män. Flickan
var anorektiker med autistiska tendenser och gjorde, enligt
rätten, inte tillräckligt motstånd för att gärningen skulle
bedömas som våldtäkt. Gärningsmännen insåg aldrig att
flickan var ovillig och brott kunde därför inte styrkas.
Fall av det här slaget är som sagt inte ovanliga. Årligen
utsätts psykiskt utvecklingsstörda och psykiskt sjuka för
sexuella övergrepp, både på institutioner och ute i
samhället. De saknar ofta fysiska och mentala möjligheter
att bjuda ''tillräckligt'' motstånd för att våldtäktsparagrafen
skall bli tillämplig. Normalt rubriceras övergreppen därför
som sexuellt utnyttjande, ett mindre allvarligt brott med
klart lägre straffskala.
I praktiken innebär det att det lönar sig för gärningsmän
att ge sig på de mest värnlösa: Enligt statistik från BRÅ var
straffet för sexuellt utnyttjande nyligen 10 månader i
genomsnitt jämfört med 20 månader för våldtäkt. De
svagaste individerna har på detta vis fått ett avsevärt sämre
skydd än de som är bättre rustade att möta övergrepp av
olika slag.
Lösningen är inte att skapa särskilda bevisregler för
dessa brott. Sådana förändringar skulle sannolikt göra mera
skada än nytta ur rättssäkerhetssynpunkt. Istället bör
straffet för sexuellt utnyttjande skärpas så att det kommer i
paritet med straffet för våldtäkt. Det skulle ge domstolarna
möjlighet att utdöma stränga straff också i
våldtäktsliknande fall.
Förmodligen kommer inte strängare straff att leda till
radikala förändringar i brottsstatistiken: Upptäcktsrisken
anses vara liten. Offren lever ofta isolerat och kan sakna
både mod och kunskaper att anmäla brotten till polisen.
Detta gäller särskilt om övergreppen utövas av en vårdare
eller någon annan till vilken man har en liknande
beroendeställning.
Men man skall komma ihåg att straffskalorna icke endast
är arbetsredskap i händerna på domstolsjurister, de
uttrycker dessutom viktiga samhällsmoraliska
ställningstaganden. Icke minst mot den bakgrunden känns
det naturligt att kräva straff som för våldtäkt när
övergreppen riktas mot värnlösa.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i brottsbalken att straffet för sexuellt utnyttjande
blir detsamma som för våldtäkt.