Sverige behöver en ny och genomtänkt
trafiknykterhetspolitik. Den ursprungliga trafikbrottslagen
med rattfylleri, rattonykterhet och sina promillegränser
utgjorde en för den tiden acceptabel utgångspunkt. Men det
fortsatta reformarbetet har mest kännetecknats av långbänk
och förvirring.
Otillfredsställande lagändringar
De senaste lagändringarna har varit helt
otillfredsställande (bortsett från promille-sänkningen)
särskilt på tre punkter. Den principiella 0-gränsen försvann
i realiteten genom att man dribblade bort den gamla regeln
om s.k. kliniskt rattfylleri. Denna regel stadgar straffansvar
för ex. bilförare som var ''så alkoholpåverkad att det kan
antagas att han inte på ett betryggande sätt kunnat
föra fordonet'' även om någon promillehalt inte
kunnat bevisas. Regeln försvann visserligen inte men
degraderades som huvudregel och ersattes av promille-
brotten. Beträffande rattfylleri-påföljden inträdde total
förvirring. Det blev lindrigare domar på löpande band och
påföljden blev villkorlig dom i stället för fängelse. För
övrigt betraktades reformen som ett lappverk utan
helhetssyn. Någon närmare behandling av
anhållande/häktning, körkortsåtgärder och
fordonsförverkande förekom ej.
Effekten av lagändringarna och rättstillämpningen blev
närmast förödande för rättssamhället. Två typiska
reaktioner blev att ''rattfylla är inte så farligt'' eller ''lås in
vartenda rattfyllo''. I sin tur skapade detta bristande
förtroende för rättsväsendet och kritik mot lagstiftaren,
d.v.s. politikerna i riksdag och regering. Det var en
berättigad kritik även om lagstiftarens avsikt vantolkades
även av domstolarna.
Nödvändigt riksdagsingripande
Med anledning av det uppkomna rättsläget återupptog
riksdagen trafiknykterhetsfrågan. Det nya beslutet innebar
beträffande påföljdsproblemet ett försök till precisering av
lagstiftarens mening. Man betonade den allmänpreventiva
effekten men godtog en adekvat alternativ påföljd,
dock med stor restriktivitet för villkorlig dom. Den tidigare
beslutade utvärderingen -- beställd till 1994 -- skulle inte
avvaktas. I stället begärdes en skyndsam översyn med
inriktning på sänkt promillegräns för grovt rattfylleri,
skärpta straff för dessa brott och ökad enhetlighet i
rättspraxis; allt i enlighet med regeringsförklaringen.
Reformens inriktning
En genomtänkt trafiknykterhetspolitik karaktäriseras av
tydlig politisk vilja och strategi i fråga om alkohol i trafiken.
Det övergripande målet är naturligtvis att öka
trafiksäkerheten. Detta kompletteras med tre delmål,
nämligen bättre laglydnad, mindre alkohol i trafiken och
färre återfall i brott. Här efterlyses det samlade
greppet.
Lämpliga förbättringar
Det är nödvändigt att föra en kamp på två fronter, alltså
för nykter trafik och mot återfall i trafiknykterhetsbrott.
Den principiella 0-gränsen, alltså s.k. kliniskt
rattfylleri, måste få en framskjuten placering såsom en
självklar grundläggande huvudregel i lagen. Särskilt bör
detta gälla i en situation då promillebrotten urholkas genom
generösa säkerhetsmarginaler främst vid
luftutandningsprov. En sådan huvudregel borde minimera
''kalkyl-drickande'' och därmed öka den förebyggande
effekten. Nykterhet i trafiken bör vara en fråga om
personlig etik och inte promillematematik.
Det krävs då att denna rättsregel ges en tydligare och
effektivare lydelse. Innebörden bör förslagsvis vara att
rattfylleri ska föreligga vid varje påverkan som kan antagas
utgöra en fara för trafiksäkerheten även om
promille inte kan bevisas. För att åstadkomma en
effektivare tillämpning bör kanske återinförande ske av
vissa läkartester.
Alkoholproblematiker utgör en växande
högriskgrupp som i princip alltid är trafikfarlig. Här krävs
en genomtänkt strategi i fyra steg för att värna
trafiksäkerheten.
Uppfångandet av dessa personer bör ske i
domstolen redan vid första rattfylleribrottet. Så sker säkrast
genom obligatorisk personalia-utredning med speciell
nykterhetsinriktning.
Stoppandet av återfallsrattfylleristerna kan ske
genom flera samverkande åtgärder. Provisoriskt
frihetsberövande i form av anhållande och häktning bör
oftare tillgripas vid återfall. Fängelsetiden utgör ett faktiskt
stopp under anstaltstiden. Körkortet ska naturligtvis
återkallas under kännbar tid. Vid uppenbar nonchalans mot
trafiknykterhetsreglerna bör tillgripas fordonsförverkande.
Åtgärdandet av de dömda rattfylleristerna måste
ske på ett effektivt sätt. Ibland är fängelse rätt medel men
det kan inte vara det yttersta målet. Kontraktsvård borde
utnyttjas oftare; ibland redan i akutskedet. Dessutom borde
vården ges ett bättre innehåll med kravställande
behandling. Före utfärdandet av nytt körkortstillstånd bör
särskild läkarkontroll genomföras kanske innefattande
även obligatorisk test av levervärden.
Uppföljningen av den dömde
alkoholproblematikern sker oftast lämpligast genom
kontraktsvård enligt särskild behandlingsplan vars
efterlevnad noga ska kontrolleras. Vid överträdelse ska
kontraktet brytas och vården ersättas av fängelse.
Denna samlade strategi borde vara ett effektivt sätt att
minimera återfallen.
Viktigt totalperspektiv
Det är nu angeläget med en snabb men omsorgsfull
politisk hantering. Den beslutade rättsliga översynen bör
bl.a. beakta ovannämnda aspekter och måste anlägga ett
totalperspektiv för att därigenom förtydliga
trafiksäkerhetsmålet.
Sverige behöver en trafiknykterhetspolitik som inte
motverkar utan medverkar till en nyktrare och därmed
säkrare trafik.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en reformerad
trafiknykterhetspolitik.
Stockholm den 23 januari 1992
Bengt Harding Olson (fp)