''Kriminalisera köp av sexuella tjänster, nu eller aldrig!''
Så har bl.a. Stockholmspolisens styrelse uttalat sig. Polisen
började granska prostitutionen i Stockholm år 1985 och kan
nu konstatera att den är större än någonsin trots vetskapen
om riskerna att bli smittad med HIV. Även från
Göteborgspolisen kommer rapporter om att prostitutionen
ökar.
Om man söker en gemensam nämnare för kvinnor som
prostituerar sig så finner man att en mycket hög procent har
blivit sexuellt utnyttjade som barn. Deras självkänsla och
självrespekt har allvarligt skadats under barnaåren.
Dessutom är hälften av dem narkotikamissbrukare. De
prostituerade utsätts mycket ofta för svåra övergrepp, men
litar inte på rättsväsendet och anmäler därför sällan
övergreppen.
''Jag har sedan februari 1987 varit med om att 23
prostituerade har dött genom mord, överdoser och
självmord'', berättar en stockholmspolis. Det är dags att
avliva myten om den lyckliga horan.
Om man söker en gemensam nämnare hos männen som
köper sexuella tjänster, så finner man ofta att det handlar
om ett behov att utöva makt.
Under riksdagsbehandlingen av fjolårets motioner om
prostitution tillsatte den socialdemokratiska regeringens
justitieminister en enmansutredare för att utreda en
eventuell lagstiftning och kriminalisering av prostitutionen.
Vänsterpartiet protesterade mot valet av utredare och mot
att endast en person skulle sköta uppdraget. Att det då
handlade om att avföra frågan från dagordningen är nu,
med facit i hand, helt klart. Resultatet av Leif G W Perssons
uppdrag är en promemoria på tretton glesa sidor med en
redogörelse av prostitutionsförekomsten i de fyra största
städerna. Frågan om kriminalisering tas överhuvudtaget
inte upp i rapporten. Även Leif
G
W
Perssons siffror är kontroversiella eftersom de inte
stämmer överens med siffror som kommer från ex.vis
polisens prostitutionsgrupp.
Alla prostituerade är inte missbrukare, men praktiskt
taget alla kvinnor som missbrukar narkotika prostituerar sig
antingen inom missbrukargruppen för att få knark eller på
gatan för att skaffa pengar till knark.
Enligt en undersökning utgör pengar från prostitution 20 procent
av narkotikamarknadens totala omsättning.
Enligt en beräkning av polisens narkotikagrupp går 13 miljoner
kronor direkt från Malmskillnadsgatan i
Stockholm till knarkmaffian. Till kampen för ett
narkotikafritt samhälle vill vi tillfoga kampen för ett
prostitutionsfritt samhälle eftersom dessa två saker är så
nära sammankopplade.
Vår uppfattning är att om en kriminalisering sker, så
försvinner en stor del av handeln därför att för de så kallade
välanpassade männen blir risken för stor. Den risk som
kvinnorna utsätts för i prostitutionskontakten blir varken
större eller mindre med en kriminalisering. Och svårigheten
att beivra dessa brott är inte större än vad som gäller många
andra brottstyper. Att kokainförsäljning på discon och
lyxkrogar är svårare att komma åt än gatulangning används
inte som argument för en avkriminalisering av narkotika.
Ingen ifrågasätter i dag att incest och sexuella övergrepp
skall vara förbjudna i lag -- trots svårigheten att kontrollera
vad människor gör i sina hem.
Vi anser att precis som när det gäller narkotikamissbruk
ska samhället uttrycka sin hållning till prostitutionen;
att vi inte accepterar prostitution som en etablerad del
av vårt samhälle,
att alla människor är lika värda och har rätt till ett värdigt
liv,
att inga grupper i samhället överges,
att vi inte tänker stå som passiva åskådare när
destruktiva krafter drar ner människor i prostitution och
social misär.
Det är dags att samhället förbjuder människohandel.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i brottsbalken att köp av prostituerade
kriminaliseras.
Stockholm den 20 januari 1992
Berith Eriksson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Eva Zetterberg (v)
Bertil Måbrink (v)
Gudrun Schyman (v)
Jan Jennehag (v)
Elisabeth Persson (v)
Annika Åhnberg (v)
Björn Samuelson (v)
Johan Lönnroth (v)