''Kriminalisera köp av sexuella tjänster, nu eller aldrig!'' Så har bl.a. Stockholmspolisens styrelse uttalat sig. Polisen började granska prostitutionen i Stockholm år 1985 och kan nu konstatera att den är större än någonsin trots vetskapen om riskerna att bli smittad med HIV. Även från Göteborgspolisen kommer rapporter om att prostitutionen ökar.
Om man söker en gemensam nämnare för kvinnor som prostituerar sig så finner man att en mycket hög procent har blivit sexuellt utnyttjade som barn. Deras självkänsla och självrespekt har allvarligt skadats under barnaåren. Dessutom är hälften av dem narkotikamissbrukare. De prostituerade utsätts mycket ofta för svåra övergrepp, men litar inte på rättsväsendet och anmäler därför sällan övergreppen.
''Jag har sedan februari 1987 varit med om att 23 prostituerade har dött genom mord, överdoser och självmord'', berättar en stockholmspolis. Det är dags att avliva myten om den lyckliga horan.
Om man söker en gemensam nämnare hos männen som köper sexuella tjänster, så finner man ofta att det handlar om ett behov att utöva makt.
Under riksdagsbehandlingen av fjolårets motioner om prostitution tillsatte den socialdemokratiska regeringens justitieminister en enmansutredare för att utreda en eventuell lagstiftning och kriminalisering av prostitutionen. Vänsterpartiet protesterade mot valet av utredare och mot att endast en person skulle sköta uppdraget. Att det då handlade om att avföra frågan från dagordningen är nu, med facit i hand, helt klart. Resultatet av Leif G W Perssons uppdrag är en promemoria på tretton glesa sidor med en redogörelse av prostitutionsförekomsten i de fyra största städerna. Frågan om kriminalisering tas överhuvudtaget inte upp i rapporten. Även Leif
G
W
Perssons siffror är kontroversiella eftersom de inte stämmer överens med siffror som kommer från ex.vis polisens prostitutionsgrupp.
Alla prostituerade är inte missbrukare, men praktiskt taget alla kvinnor som missbrukar narkotika prostituerar sig antingen inom missbrukargruppen för att få knark eller på gatan för att skaffa pengar till knark.
Enligt en undersökning utgör pengar från prostitution 20 procent av narkotikamarknadens totala omsättning. Enligt en beräkning av polisens narkotikagrupp går 13 miljoner kronor direkt från Malmskillnadsgatan i Stockholm till knarkmaffian. Till kampen för ett narkotikafritt samhälle vill vi tillfoga kampen för ett prostitutionsfritt samhälle eftersom dessa två saker är så nära sammankopplade.
Vår uppfattning är att om en kriminalisering sker, så försvinner en stor del av handeln därför att för de så kallade välanpassade männen blir risken för stor. Den risk som kvinnorna utsätts för i prostitutionskontakten blir varken större eller mindre med en kriminalisering. Och svårigheten att beivra dessa brott är inte större än vad som gäller många andra brottstyper. Att kokainförsäljning på discon och lyxkrogar är svårare att komma åt än gatulangning används inte som argument för en avkriminalisering av narkotika. Ingen ifrågasätter i dag att incest och sexuella övergrepp skall vara förbjudna i lag -- trots svårigheten att kontrollera vad människor gör i sina hem.
Vi anser att precis som när det gäller narkotikamissbruk ska samhället uttrycka sin hållning till prostitutionen;
att vi inte accepterar prostitution som en etablerad del av vårt samhälle,
att alla människor är lika värda och har rätt till ett värdigt liv,
att inga grupper i samhället överges,
att vi inte tänker stå som passiva åskådare när destruktiva krafter drar ner människor i prostitution och social misär.
Det är dags att samhället förbjuder människohandel.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i brottsbalken att köp av prostituerade kriminaliseras.
Stockholm den 20 januari 1992 Berith Eriksson (v) Lars-Ove Hagberg (v) Eva Zetterberg (v) Bertil Måbrink (v) Gudrun Schyman (v) Jan Jennehag (v) Elisabeth Persson (v) Annika Åhnberg (v) Björn Samuelson (v) Johan Lönnroth (v)