Vårt rättssamhälle bygger i hög grad på att det föreligger
harmoni mellan det rättsliga regelsystemet och det
allmänna rättsmedvetandet. Om här uppkommer ett
allvarligt glapp undergrävs förtroendet för rättsväsendet.
Ytterst hotas rättssamhället.
Vissa speciella brottmål har på senare tid allt oftare
upprört allmänhetens rättskänsla. Detta gäller fall då två
misstänkta brottslingar skyller det förövade brottet på
varandra. Resultatet kan då bli att båda personerna blir
friade från straff med motiveringen att det visserligen
klarlagts att EN av dem är skyldig men det inte kunnat
bevisas VEM av dem som är gärningsman. Den frikände
blir därmed i princip även berättigad till skadestånd.
Mest uppmärksammat har frågan blivit i det s.k.
Lindome-fallet som gäller ett hänsynslöst rånmord på en
gammal pensionär.
Gällande straffrätt
I Brottsbalken 23:4 finns reglerna om straffansvar vid
medverkan till brott. En brottsling kan straffas såsom
gärningsman eller som medgärningsman om han varit lika
aktiv som gärningsmannen. Men en brottsling kan istället
straffas som anstiftare om han förmått annan att begå
brottet eller som medhjälpare om han främjat brottet på
annat sätt. Denna medhjälp kan då vara fysisk handgriplig
hjälp eller psykiskt stöd vid brottets genomförande. En
brottsling kan dömas för medhjälp även om
gärningsmannaskap inte kan uteslutas men inte heller
bevisas. Varje medverkande ska dömas för sin del i brottet
och i princip kan en medhjälpare dömas lika strängt som
gärningsmannen.
Nuvarande skadeståndsrätt
Vid felaktig frihetsinskränkning genom exempelvis
anhållande eller häktning har den drabbade rätt till
skadestånd. Såsom felaktig åtgärd anses att den
frihetsberövade inte åtalats eller efter åtal frikänts för
brottet. Här finns dock tre undantag. Vid kortare tid än 24
timmars frihetsberövande föreligger ej ersättningsrätt. Om
den frihetsberövade själv föranlett åtgärden utgår ej
ersättning och om denne försvårat sakens utredning krävs
synnerliga skäl för ersättning. Dessutom kan ersättning
vägras eller nedsättas om det är oskäligt att ersättning utgår,
men så får inte ske på den grund att misstanke om brott
kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.
Tydlig problembild
Inom straffrätten föreligger ett komplicerat rättsläge och
särskilt diffus är gränsdragningen mellan psykisk medhjälp
och straffri medverkan. Följaktligen blir myndigheternas
rättstillämpning vacklande och osäker. Resultatet blir
orimligt och oacceptabelt om ett otillfredsställande
straffrättsligt regelsystem leder till att straffvärda gärningar
blir straffria.
Slutresultatet blir om möjligt än mer orimligt om staten
dessutom tvingas utge avsevärda ersättningsbelopp därför
att de skadeståndsrättsliga reglerna eller i vart fall
rättstillämpningen är uppenbart otillfredsställande.
I folkmun heter det nu alltför ofta att ''misstänkta
mördare numera inte bara släpps fria utan nu också får
betalt''. Detta är en allvarlig anklagelse mot vårt
rättssamhälle.
Nödvändig översyn
En översyn av de straffrättsliga reglerna om ansvar för
medverkan vid brott är i högsta grad påkallad. För
tydlighetens skull bör fastslås att något avkall därvid
naturligtvis inte får göras på de beviskrav som
rättssäkerheten ställer. Visserligen avslog dåvarande
justitieminister Laila Freivalds den 21 maj 1991 kallsinnigt
min begäran om en sådan översyn. Men nuvarande
justitieminister torde inte uppvisa en sådan attityd.
Utredning (med bl.a. undertecknad som ledamot) pågår
redan med inriktning att förbättra de skadeståndsrättsliga
reglerna vid felaktiga beslut om frihetsinskränkning.
Justitieminister Gun Hellsvik har -- i anledning av JK:s
beslut om skadestånd till en av de åtalade i Lindome-fallet --
tagit ett eget föredömligt initiativ och uttalat att åtgärder
måste vidtagas för att förhindra att skadestånd betalas ut
när det är oskäligt. Därför finns det all anledning att
utredningen skyndsamt lägger förslag i denna del.
Avslutningsvis bör tilläggas att en förbättrad
straffrättslig reglering minimerar antalet ''oskäliga''
skadeståndsfall.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av de straffrättsliga
reglerna om ansvar för medverkan vid brott.
Stockholm den 10 januari 1992
Bengt Harding Olson (fp)