När en ansvarig utgivare för en närradiosändare i
Stockholm anklagades och dömdes till fängelse för hets mot
folkgrupp kunde han från fängelset fortsätta den brottsliga
verksamhet för vilken han dömts. Att detta var möjligt
upprörde många.
Enligt kriminalvårdsstyrelsens rättsvårdande myndighet
beror denna fängelseinterns fortsatta möjlighet att
producera radiosändningar med hets mot folkgrupp på
följande resonemang. En primär uppgift för kriminalvården
är att se till att den som avtjänar ett fängelsestraff inte kan
fortsätta med den brottsliga verksamheten under den tid
straffet avtjänas. En sådan målsättning måste betecknas
som blygsam, en fattig rest av alla de stolta målsättningar
som efter hand flagnat, som målsättning ett absolut
minimum för en av motgångar hårt prövad myndighet. För
att avstyra internens brottsliga verksamhet måste denne
berövas sina brottsverktyg. Det ''juridiska'' problemet
uppstår emellertid vid definitioner av brottsverktyg. En
utrustning för inspelning av tal och musik kan inte i sig
betraktas som ett typiskt brottsverktyg. Brott föreligger
först när sändning av uttalanden som innebär hets mot
folkgrupp äger rum. Men också förberedelse för ett sådant
brott kan vara anledning till ett ingripande. Då måste dock
en konkret misstanke om förberedelse för brott föreligga.
Här uppträder ännu en svårighet. Kontrollmöjligheterna
vad gäller internens förehavanden minut för minut under
dygnet är tidsödande och personalkrävande och vida större
på en lokalanstalt, där sexmånadersstraff brukar avtjänas,
än på en riksanstalt.
Summan av detta är att de faktiska möjligheterna är
ganska små att utöva total kontroll över att en intern inte
har tillfälle att under fängelsetiden utöva ett förnyat brott.
Saknas kontrollmöjligheterna föreligger heller inte en
konkret misstanke om förberedelse till brott. Det i sin tur
utesluter också ett ingripande mot förberedelse. Förbud
mot att inneha brottsverktygen kan alltså inte utfärdas.
Slutsatsen måste bli att det är öppet för internen att
fortsätta att begå det brott för vilket straffet avtjänas. Den
blygsamma målsättningen, att den som begått ett brott
åtminstone inte under fängelsetiden skall kunna fortsätta
att begå brottet, måste tydligen ytterligare skruvas ner. Att
detta förhållande är orimligt och stötande för den allmänna
rättskänslan är alldeles uppenbart. Det juridiska
resonemang som leder fram till slutsatser där den dömde
dribblar bort motspelaren och genom ett tunnelskott tar
hem spelet måste vara behäftat med allvarliga brister.
Enligt min mening måste synen på vad som är
brottsverktyg skärpas. En notorisk inbrottstjuv dömd till
fängelse skulle knappast tilldelas kofot, bågfil eller
svetsaggregat även om det skulle vara svårt att påvisa
förberedelse till brott. En knarkhandlare borde inte heller
kunna kräva att utrustningen i cellen skulle kompletteras
med persondator, telefon och telefax, verktyg som inte i sig
kan betraktas som typiska brottsverktyg.
I verkligheten finns det knappast något längre som är
typiska brottsverktyg i en tekniskt sofistikerad värld. Det
innebär i sin tur att brottsverktygen varierar från brott till
brott. Den som utnyttjar utrustning för inspelning av tal och
musik i sin brottsliga verksamhet för vilken han dömts
borde kunna berövas dessa så länge han sitter inne.
Däremot är det inget som hindrar att han får tillgång till en
kofot och en bågfil. Kassaskåpssprängaren kan på
motsvarande sätt få utrustning för inspelning av tal och
musik.
För många framstår hanteringen av fängelsestraffet för
''hets mot folkgrupp'' som en parodi på rättvisa, som
exempel på en flathet som ibland framställts som ett
nationaldrag. När målet med en lagstiftning missats så grovt
som i förekommande fall, måste verkan av lagstiftningen
bringas i överensstämmelse med lagstiftningens intention.
Om så inte sker, motverkas lagstiftningens egentliga syfte:
att avskräcka och förebygga brott.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en skärpning av synen på
brottsverktyg med anledning av ett utfärdat fängelsestraff
för ''hets mot folkgrupp''.