När en ansvarig utgivare för en närradiosändare i Stockholm anklagades och dömdes till fängelse för hets mot folkgrupp kunde han från fängelset fortsätta den brottsliga verksamhet för vilken han dömts. Att detta var möjligt upprörde många.
Enligt kriminalvårdsstyrelsens rättsvårdande myndighet beror denna fängelseinterns fortsatta möjlighet att producera radiosändningar med hets mot folkgrupp på följande resonemang. En primär uppgift för kriminalvården är att se till att den som avtjänar ett fängelsestraff inte kan fortsätta med den brottsliga verksamheten under den tid straffet avtjänas. En sådan målsättning måste betecknas som blygsam, en fattig rest av alla de stolta målsättningar som efter hand flagnat, som målsättning ett absolut minimum för en av motgångar hårt prövad myndighet. För att avstyra internens brottsliga verksamhet måste denne berövas sina brottsverktyg. Det ''juridiska'' problemet uppstår emellertid vid definitioner av brottsverktyg. En utrustning för inspelning av tal och musik kan inte i sig betraktas som ett typiskt brottsverktyg. Brott föreligger först när sändning av uttalanden som innebär hets mot folkgrupp äger rum. Men också förberedelse för ett sådant brott kan vara anledning till ett ingripande. Då måste dock en konkret misstanke om förberedelse för brott föreligga. Här uppträder ännu en svårighet. Kontrollmöjligheterna vad gäller internens förehavanden minut för minut under dygnet är tidsödande och personalkrävande och vida större på en lokalanstalt, där sexmånadersstraff brukar avtjänas, än på en riksanstalt.
Summan av detta är att de faktiska möjligheterna är ganska små att utöva total kontroll över att en intern inte har tillfälle att under fängelsetiden utöva ett förnyat brott. Saknas kontrollmöjligheterna föreligger heller inte en konkret misstanke om förberedelse till brott. Det i sin tur utesluter också ett ingripande mot förberedelse. Förbud mot att inneha brottsverktygen kan alltså inte utfärdas.
Slutsatsen måste bli att det är öppet för internen att fortsätta att begå det brott för vilket straffet avtjänas. Den blygsamma målsättningen, att den som begått ett brott åtminstone inte under fängelsetiden skall kunna fortsätta att begå brottet, måste tydligen ytterligare skruvas ner. Att detta förhållande är orimligt och stötande för den allmänna rättskänslan är alldeles uppenbart. Det juridiska resonemang som leder fram till slutsatser där den dömde dribblar bort motspelaren och genom ett tunnelskott tar hem spelet måste vara behäftat med allvarliga brister.
Enligt min mening måste synen på vad som är brottsverktyg skärpas. En notorisk inbrottstjuv dömd till fängelse skulle knappast tilldelas kofot, bågfil eller svetsaggregat även om det skulle vara svårt att påvisa förberedelse till brott. En knarkhandlare borde inte heller kunna kräva att utrustningen i cellen skulle kompletteras med persondator, telefon och telefax, verktyg som inte i sig kan betraktas som typiska brottsverktyg.
I verkligheten finns det knappast något längre som är typiska brottsverktyg i en tekniskt sofistikerad värld. Det innebär i sin tur att brottsverktygen varierar från brott till brott. Den som utnyttjar utrustning för inspelning av tal och musik i sin brottsliga verksamhet för vilken han dömts borde kunna berövas dessa så länge han sitter inne. Däremot är det inget som hindrar att han får tillgång till en kofot och en bågfil. Kassaskåpssprängaren kan på motsvarande sätt få utrustning för inspelning av tal och musik.
För många framstår hanteringen av fängelsestraffet för ''hets mot folkgrupp'' som en parodi på rättvisa, som exempel på en flathet som ibland framställts som ett nationaldrag. När målet med en lagstiftning missats så grovt som i förekommande fall, måste verkan av lagstiftningen bringas i överensstämmelse med lagstiftningens intention. Om så inte sker, motverkas lagstiftningens egentliga syfte: att avskräcka och förebygga brott.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en skärpning av synen på brottsverktyg med anledning av ett utfärdat fängelsestraff för ''hets mot folkgrupp''.
Stockholm den 22 januari 1992 Ulla Tillander (c)