Vid Svea hovrätts 375-årsjubileum den 6 oktober 1989
beklagade sig dess president, Birgitta Blom, över
hovrättens ökande måltillströmning, vilken till följd av
bristande resurser leder bl a till allt längre
handläggningstider. En åtgärd, som hon föreslog, var
inrättande av en ny hovrätt, lokaliserad till Örebro med en
domkrets omfattande i vart fall Örebro, Västmanlands och
Värmlands län.
Någon ny hovrätt har inte inrättats i landet sedan man i
slutet av 1940-talet, till följd av ändringar i
rättegångsbalken, tillskapade hovrätterna för Västra
Sverige (Göteborg) och Nedre Norrland (Sundsvall). I
slutet av 1950-talet tillsattes dock en utredning för att
granska lämpligheten av att inrätta en hovrätt i det
mellansvenska inlandet. I betänkandet föreslogs
inrättandet av en hovrätt i Örebro. Som namn föreslogs
Bergslagens hovrätt och den skulle ha Värmlands,
Kopparbergs, Örebro och Västmanlands län som domkrets.
Dessvärre förverkligades inte förslaget.
Riksdagens berörda utskott har, när rättskipningens
organisation varit på tal, såväl under 1970-talet som under
1980-talet, ställt sig bakom principen att rättskipningen
borde vara i största möjliga utsträckning lokalt förankrad. I
justitiedepartementets idéskiss ''Domstolar i framtiden''
(DsJu 1989:2) ägnas ett särskilt avsnitt åt domstolarnas
lokala förankring. Den regionala rättskipningen tas
visserligen inte upp, men vad som anförs om den lokal
rättskipningen gäller i mångt och mycket även den
regionala. Bl a framhålls följande som argument för lokal
förankring: De som skall inställa sig vid domstolen slipper
långa resor till en för dem främmande miljö. Närheten till
domstolen är -- i kombination med lekmannamedverkan --
ägnad att stärka allmänhetens tilltro till verksamheten.
Lokalt verkande domare får bättre kännedom om bygden.
En lokal domstol är viktig för bygdens självkänsla. En
domstols betydelse för arbetsmarknaden på en ort skall inte
underskattas.
Av de fyra ovan nämnda länen hör Värmlands län till
hovrätten för Västra Sverige med Göteborg som
hovrättsort, och de övriga till Svea hovrätt, med Stockholm
som hovrättsort. Till en ny hovrätt kan man överväga att
föra även Eskilstuna och Katrineholms domsagor, belägna i
Södermanlands län och hörande under Svea hovrätt.
Särskilt Värmlands län och Kopparbergs län, men även
Örebro län, ligger långt från respektive hovrättsort.
Åtskilliga mål företas visserligen till huvudförhandling
utom hovrättsorten, främst i residensstäderna, dit hovrätten
åker ut och håller ting. Vad som då vinns i fråga om närhet
för människorna förloras emellertid för hovrätternas del i
tidsförluster och kostnader vid resor. Det finns även andra
administrativa svårigheter med vidsträckta
hovrättsområden. Viss utjämning av hovrätternas storlek
skulle också ske. Landet har sex hovrätter med sammanlagt
32 avdelningar, av vilka Svea hovrätt har inte mindre än 15.
En hovrätt av föreslagen omfattning skulle inte komma att
tillhöra de allra minsta utan troligen bli jämnstor med Göta
hovrätt i Jönköping.
Frågan om inrättande av en hovrätt i Örebro bör på nytt
övervägas i ett läge där Svea hovrätt fått en så hård
arbetsbelastning att justitiedepartementet planerar att låta
Örebro län fungera under Göta hovrätt i Jönköping. Mot
den planerade flyttningen talar bl a de sämre
kommunikationerna. Tanken på flyttning har inget stöd hos
regionåklagarmyndigheten eller bland åklagarna i Örebro.
För en hovrätt i Örebro talar således att landet skulle få
en rationellare indelning i hovrättsområden, varvid Svea
hovrätt och hovrätten för Västra Sverige skulle avlastas och
att människorna inom berört område skulle få bättre
samhällsservice.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättandet av en sjunde hovrätt
lokaliserad till Örebro.
Stockholm den 27 januari 1992
Rose-Marie Frebran (kds)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Gudrun Norberg (fp)