Syftet med rättshjälpslagen när den infördes 1973 var att
''rättshjälp skall ges i en sådan utsträckning att ingen av
ekonomiska skäl skulle vara förhindrad att tillvarata sina
rättsliga intressen''. Undan för undan har rättshjälpen
emellertid urholkats genom besparingar på anslaget.
Rättshjälpsavgifterna har höjts i sådan utsträckning att
det blivit helt omöjligt att nå reformens syften. Stora
rättsområden har också successivt undandragits från
rättshjälp och förts över till försäkringssfären och styrs
därmed av försäkringsbolagens vinstintressen.
Under många år har taxorna på rättshjälpsområdet
kraftigt urholkats genom att de inte höjts i takt med
inflationen. Detta har medfört att det inte längre är
attraktivt bland advokater att åta sig rättshjälpsärenden.
Många advokater anser sig inte ha råd att arbeta med dessa
ärenden. Detta är givetvis på sikt helt förödande eftersom
rättshjälpsområdet under dessa förhållanden tenderar att
bli ett slags juridikens B-område.
Riksrevisionsverkets kommande utvärdering av 1988 års
förändringar av rättshjälpslagen skall analysera
kostnadsutvecklingen och möjligheterna att minska
kostnaderna för rättshjälpen. RRV skall också utvärdera
om den enskildes möjligheter att få juridisk hjälp i rättsliga
frågor förbättrats genom de vidtagna förändringarna.
Vad som nu behövs är inte en utvärdering från det
kamerala perspektivet. En parlamentarisk utredning bör
istället tillsättas med direktiv att göra en genomgripande
översyn av rättshjälpslagen. En sådan utredning ska ha som
utgångspunkt: allas likhet inför lagen och hur människor
kan ges hjälp med denna lagstiftning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning med
uppgift att göra en översyn av rättshjälpslagen i enlighet
med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 23 januari 1992
Berith Eriksson (v)
Gudrun Schyman (v)
Eva Zetterberg (v)
Elisabeth Persson (v)
Johan Lönnroth (v)
Jan Jennehag (v)