Ovanstående citat ur domstolsverkets
informationsbroschyrer pekar på det stora värdet av
lekmannainslaget i svensk rättstradition.
Nämndemannakåren uppvisar dock en dålig
representativitet. Riksdagen har vid flera tillfällen reagerat
på detta. Det är djupt otillfredsställande att situationen
ännu är sådan att t.ex. industriarbetare i endast mycket liten
omfattning förekommer som nämndemän medan personer
med samhällsvetenskapligt och administrativt arbete är
överrepresenterade liksom pensionärer.
Olika orsaker finns säkert men ersättningen är enligt min
uppfattning en av de viktigaste. Det är inte svårt att räkna
ut att den som är lågavlönad har svårare än en högavlönad
att avstå från lön för att mot ersättning för förlorad inkomst
med maximalt 350 kronor
sätta sig som lekmannadomare i rätten. Även
med hänsyn tagen till arvodet blir det för många direkt
olönsamt att ta på sig nämndemannauppdrag.
Domstolsverket har nu fått regeringens uppdrag att
utreda bl.a. ersättningsnormernas effekter på
sammansättningen av nämndemannakåren och komma
med förslag till förändringar. Enligt betänkandet JuU 1990/92:27
bör reglerna för skälig ersättning för förlorad
arbetsinkomst i nya kommunallagen vara en utgångspunkt.
Samma regler bör, enligt min mening, gälla för nämndemän
som för andra förtroendevalda som väljs på samma sätt.
Studiebesök vid t.ex. kriminalvårdsanstalter, häkten och
organisationer som de ovan nämnda ger inte rätt till
ersättning. Andra förtroendevalda har ofta möjlighet till
relevanta studiebesök. Detsamma bör givetvis gälla
nämndemän.
Det bör ingå i den påbörjade översynen att se över
möjligheten till sådan ersättning.
Sedan jag i mitten av 1980-talet motionerade om bättre
utbildning för nämndemän har en förbättring skett.
Informationsträffar anordnas i större utsträckning, nytt
informationsmaterel, t.ex. videofilmer, har framställts och
de ovannämnda broschyrerna har utökats. Fortfarande kan
dock informationen förbättras. Grundutbildning bör
dessutom ske innan nämndemännen tillträder sitt
uppdrag.
Ett område där informationen är praktiskt taget
obefintlig är de olika organisationer som på frivillig väg
hjälper och stöttar brottsoffer. Nämndemännens uppgift i
domstolarna är inte och bör inte vara juridisk sakkunskap
utan just att företräda ett lekmannaintresse, att
representera ''sunt förnuft''.
De kan då få ovärderlig information från organisationer
som BRIS, ROKS och brottsofferjourerna. Det är
organisationer som inte sällan förekommer i rättssalarna
och som genom sina möten med brottsoffer har kunskap
som kan vara av värde för att bedöma skuld- och
påföljdsfrågor.
Poliser, åklagare m.fl. informeras i dag i allt större
omfattning om den kunskap och erfarenhet dessa grupper
besitter. Det bör inte hänga på nämndemännens eget
intresse att få samma information.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ersättning till nämndemän,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ersättning för vissa studiebesök,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbättrad information till
nämndemän,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om information till nämndemän från
vissa organisationer.