Rättstrygghet är en av våra grundläggande rättigheter. I
detta ingår att bli tagen på allvar, att bli respekterad som
individ och att slippa bli utsatt för våld. Utan denna
rättstrygghet skulle samhället knappast kunna kallas
mänskligt. Ändå gäller denna självklarhet inte alltid de som
mest behöver den, nämligen barnen. I alla länder finns idag
ett stigande antal barn som lever under exceptionellt svåra
och omänskliga förhållanden.
Det perfekta brottet
Det mest tabubelagda brott och samtidigt det minst
anmälda brottet mot barn är sexuella övergrepp. De som
velat dra detta problem i ljuset har alltid mötts av mycket
starka reaktioner. Sexuella övergrepp mot barn har kallats
det perfekta brottet eftersom det har varit nästan omöjligt
att avslöja.
Vi vet att offren för samtliga sexualbrott oftast skadas
för livet. Vi vet också att sexualbrottslingar ofta begår
sexualbrott vid mer än ett tillfälle. Framförallt är det endast
undantagsvis så att barnet bara utsatts vid ett enda tillfälle.
Sexualbrott är således i stor utsträckning ett återfallsbrott
mot samma offer.
Jag citerar ur 1977 års sexualbrottskommittés
betänkande SOU 1982:61 s 95--96:
Barn har behov av både kroppslig och psykisk närhet till
sina föräldrar. Ett barn som missbrukas för att tillfredsställa
förälderns sexuella behov kan komma i ett svårt
beroendeförhållande till den föräldern ... Den naturliga och
önskvärda frigörelseprocess som all barn bör gå igenom i
förhållande till sina föräldrar försvåras avsevärt eller
förhindras i vissa fall helt. Barn som utnyttjas sexuellt av en
förälder utvecklar ofta kroppsliga symtom som är svåra att
tyda. Sådana barn kan också genom den hemlighet de bär
på komma att isolera sig från förmågan att få kroppskontakt
med andra vuxna och/eller jämnåriga. Förmågan att
utveckla integritet och sund självbejakelse kan sålunda
allvarligt motverkas och möjligheterna vid vuxen ålder att
träffa partnerval som bygger på ömsesidighet kompliceras.
Så långt sexualbrottskommitténs betänkande. Det har
gått nästan tio år sedan detta skrevs men kunskapen om hur
man ska handskas med problemen är fortfarande
skrämmande liten.
Lagen måste tillämpas
Ordet kunskap och utbildning kan inte nog framhållas.
Vare sig bra lagstiftning eller andra goda intentioner
hjälper -- om det inte finns kunniga och lämpliga personer
som ser till att lagens innebörd tillämpas i verkligheten.
Det måste självklart vara sakkunniga med rätt
kompetens som gör utredningar när misstankar om sexuella
övergrepp utreds. Detta kräver att samhället utbildar
människor inom alla områden att kunna handskas med
problemen. Fram till årsskiftet 1991/92 pågick ett projekt på
polishögskolan, där även kvarterspoliser, chefer m fl fick
sakkunnig vägledning i att handskas med dessa känsliga
frågor. Nu kvarstår endast sexualbrottsutredarnas kurs i
projektet.
Något som har stor betydelse i sammanhanget är
åklagarutbildningen. Faller utredningen där, faller oftast
resten av möjligheterna att skydda barnet också. Nästan
ingen vill ''diskriminera'' en förälder i vårdnads- eller
umgängesfrågan efter att åklagarens utredning utmynnat i
ett intet. Utredningen kanske inte ens inletts.
Saklighet och kompetens
Vikten av att brott utreds sakligt och kompetent kan inte
nog understrykas beträffande brott mot värnlösa barn.
Tyvärr är det just beträffande brott mot små barn som det är
svårt att få en bra, snabb, grundlig och skonsam utredning.
Värnlösheten gäller då både i förhållandet till föräldrarna
och till myndigheterna och de utsatta barnen blir dubbelt
utsatta. Åklagarna är nyckelpersoner för barns
rättssäkerhet. Med en bra förundersökning blir alla därpå
följande avgöranden avsevärt mindre svåra -- och omvänt
med en otillräcklig förundersökning.
Låt staten betala
Som ett ytterligare steg att förmedla kunskap genom bör
en projekttjänst på två år inrättas. Därefter ska dessa
kunskaper kunna utvärderas för att ge besked om
resultatet. Denna tjänst kunde utgöra en kunskapsbank dit
alla inblandade kan höra av sig. Övergripande kunskap
behövs för att bevaka barns rätt i de polisiära frågorna och
för att hålla kontakt med andra myndigheter.
De svikna ska inte svikas ytterligare på grund av
okunnighet eller enskilda kommuners/landstings dåliga
ekonomier. Därför bör projekttjänsten bekostas av statliga
medel.
Jag vill avslutningsvis citera en av förgrundsfigurerna för
nuvarande incest-upplysning, kriminalkommissarie Monica
Lannes från Eskilstuna, som innehaft den nyss avbrutna
projekttjänsten på polishögskolan:
Polisen lär barn att ha cykelhjälm och villaägare att låsa
om sig. Att förhindra övergrepp och misshandel av barn
måste ju vara det mest angelägna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning i frågor rörande
incest.
Stockholm den 27 januari 1992
Liisa Rulander (kds)