Rikspolisstyrelsens författningssamling (1987:1 FAP
579-2, p 3:1 c) föreskriver vilka regler som gäller för väktare
att under tjänstgöring bära skjutvapen. Av denna paragraf
framgår bl.a. följande:
Efter medgivande av polismyndighet får väktare under
tjänstgöring bära skjutvapen vid bevakning av vissa slag av
värdetransporter eller annat bevakningsobjekt. Sådant
annat objekt kan t.ex. avse bevakning av enskild person för
dennes skydd.
Efter medgivande av polismyndighet får därmed väktare
under tjänstgöring bära skjutvapen vid bevakning av vissa
slag av värdetransporter. Skjutvapen får således inte
rutinmässigt bäras vid alla värdetransporter.
De regler som gäller tillämpas emellertid inte på samma
sätt i hela landet. Den lokala polismyndigheten fattar
beslut. Detta kan överklagas till länsstyrelsen men någon
möjlighet att därefter överklaga finns inte. Det innebär att
det inte går att få lika behandling över hela landet. Detta är
mycket olyckligt.
Det innebär, att två likadana företag kan, efter identiska
framställningar, behandlas på helt olika sätt beroende på
var i landet de är verksamma. Det har dessutom
förekommit att två bevakningsföretag verksamma på
samma ort behandlats olika, beroende på att det ena
företaget har sitt huvudkontor i en ort i ett annat län. Detta
är synnerligen otillfredsställande och olyckligt ur
konkurrenssynpunkt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att lika principer bör tillämpas i
hela landet vid beslut om bevakningsföretags rätt till
beväpning.
Stockholm den 24 januari 1992
Per Stenmarck (m)
Inga Berggren (m)