Med utgångspunkt från kostnaderna för
polisbevakningen vid fotbolls-EM innevarande år har
justitieministern hävdat att idrotten framöver bör betala i
alla fall en del av kostnaderna för den polisstyrka som
behövs för att upprätthålla ordningen vid
idrottsevenemang.
Socialdemokraterna vänder sig mot dessa förslag. Om
en folkrörelse skall betala de kostnader som faller på
ordning och säkerhet vid internationella evenemang, så
skulle några sådana sannolikt inte mer kunna förläggas till
Sverige. Det må sedan gälla idrottsevenemang,
internationella konferenser eller andra arrangemang som
folkrörelser vill genomföra.
Det skulle naturligtvis vara helt orimligt. Inte minst i ett
skede när internationaliseringen blir viktigare och viktigare.
Då kontakter mellan människor i olika länder blir en allt
större del av vardagen. Då är betydelsen av att svenska
folkrörelser kan genomföra arrangemang i Sverige
naturligtvis större än någonsin.
Men vi vet också att behovet av polisiär övervakning i
en orolig värld är större och större. Skulle då folkrörelserna
avkrävas kostnaden för det, skulle sådana arrangemang
aldrig komma till stånd. Eller också skulle det innebära att
folkrörelser som har en ekonomisk styrka och därmed
förutsättningar att betala skulle få genomföra
arrangemangen, medan andra inte skulle få det. Ekonomin
skulle alltså bli utslagsgivande för om ett sådant
arrangemang kan genomföras i Sverige eller ej. Inte värdet
och vikten av arrangemanget.
Det skulle i grunden innebära att mötesfriheten kommer
i kläm. Mötesfriheten skulle bli en fråga om tillgången på
pengar eller ej.
Ett av de första tillfällena då detta ställdes på sin spets
var vid de s.k. tenniskravallerna i Båstad på 1960-talet.
Sverige skulle spela en Davis Cup-match mot Rhodesia.
Det väckte en stark opinion. Väldiga demonstrationståg
samlades. Demonstranterna ville till varje pris stoppa
matchen. Det ledde till att ett stort polispådrag drogs
samman i Båstad. Polisstyrkorna lyckades inte garantera
matchens genomförande. Den fick flytta till neutral plats
utanför Sveriges gränser.
Strax därefter sändes räkningen från
polismyndigheterna till Tennisförbundet. Förbundet
hotades nära nog av konkurs. Då ingrep den
socialdemokratiska regeringen och gjorde klart att
samhället skulle ta dessa kostnader eftersom det var en
fråga om att upprätthålla just mötesfriheten.
Sedan dess har det varit det som gällt. Detta oavsett
vilken form av arrangemang det handlat om. Detta oavsett
vilken folkrörelse som velat genomföra ett arrangemang.
Det är denna grundläggande princip som regeringen nu
uppenbarligen vill förändra.
Dels är det de polisiära insatser som krävs för att
upprätthålla ordningen inne på arenan, dels är det sådana
insatser som krävs för att upprätthålla ordningen på gator
och torg före och efter evenemanget.
Den mesta oron som vi hittills upplevt i Sverige är
utanför anläggningarna. Det kan rimligen idrottsrörelsen
inte lastas för eller anses böra betala. Det som händer på
anläggningen har naturligtvis den arrangerande föreningen
eller organisationen ett ansvar för. Därför är det nödvändigt
att de idrotter, främst fotboll och ishockey, där det
emellanåt är oroligt på anläggningarna gör allt för att stävja
detta. Det är också såväl fotbollsförbund som
ishockeyförbund medvetna om. Att det ändå behövs en viss
polisiär bevakning när tusentals människor samlas är
ingenting som är specifikt för idrotten. Det gäller i alla
sammanhang.
Men att därifrån ta steget till att kräva att folkrörelserna
skall betala kostnaderna för att få genomföra sina
arrangemang är att bryta mot grundläggande principer och
därmed i praktiken omöjliggöra stora arrangemang i
Sverige.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principen för fördelning av
kostnader vid idrottsevenemang m.m.
Stockholm den 24 januari 1992
Lars-Erik Lövdén (s)
Ulla-Britt Åbark (s)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Birthe Sörestedt (s)
Nils Nordh (s)
Göran Magnusson (s)
Sigrid Bolkéus (s)
Ulf Lönnqvist (s)