Rapporterna om den negativa brottsutvecklingen möter
oss ständigt. Likgiltigheten för människoliv, våld och
respektlöshet gentemot medmänniskorna och annans
egendom har präglat utvecklingen.
Brottsutvecklingen under de senare åren, liksom den
sjunkande uppklarningsprocenten, är mycket oroväckande.
Brottsbalksbrotten har ökat kraftigt och särskilt allvarlig är
ökningen av våldsbrotten.
Antalet anmälda brott mot brottsbalken och viss
speciallagstiftning i riket 1950
175.261
1960
297.874
1970
656.042
1980
928.277
1990
drygt
1.200.000
Ovan redovisade brottsstatistik visar på lägets allvar,
ökningen efter 1965, då polisväsendet förstatligades,
stämmer också till eftertanke. Denna negativa
brottsutveckling har fortsatt, samtidigt som antalet
polismän, omräknat till årsarbetskrafter, faktiskt minskat.
Detta till följd av arbetstidsförkortningar, förbättrade
möjligheter till ledighet m.m.
Den hittillsvarande utvecklingen, som kort redovisats
här, visar att kraftfulla åtgärder måste vidtagas för att den
negativa utvecklingen skall brytas. Vad som behövs är
åtgärder baserade på långsiktiga målsättningar med syfte att
minska brottsligheten. En sådan framåtsyftande politik har
saknats.
Polisens uppgifter och polisverksamhetens ändamål
regleras i polislagen, och till dessa uppgifter hör:att
förebygga brott och andra störningar av den allmänna
ordningen och säkerheten,att övervaka den allmänna
ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt
ingripa när sådana har inträffat,att bedriva spaning och
utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal,att
lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp
när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen,att
fullfölja den verksamhet som ankommer på polisen enligt
särskilda bestämmelser.
Dessa målsättningar uppnås inte i dag. Orsaken till och
ansvaret för denna utveckling kan dock inte läggas polisen
till last.
En viktig uppgift för samhället är att slå vakt om den
enskildes rättstrygghet. Den negativa utvecklingen på
brottsområdet medför mycket lidande för enskilda
människor, samtidigt som samhället förorsakas höga
kostnader. Detta gäller även den enskilde såväl genom
direkta som indirekta kostnader, t.ex. höjda
försäkringspremier till följd av brottsutvecklingen.
Målsättningen med brottsbekämpningen måste vara, att
öka de enskilda människornas rättstrygghet, att bryta den
negativa brottsutvecklingen och att förbättra
uppklarningsprocenten.
För att uppnå detta krävs en medveten politik och höga
ambitionskrav måste ställas. Målsättningen måste vara att
antalet brott minskar och att man också sätter in denna
ambition i ett tidsperspektiv. Målet kunde t.ex. vara en
minskning av den totala brottsligheten med 25 procent
under en vissa angiven tidsperiod. Man får sedan analysera
och bedöma vilka åtgärder som är nödvändiga för att denna
målsättning skall uppnås. Vid en sådan åtgärdsbedöming
måste man då vara beredd att vidta åtgärder på skilda
områden, såsom ökad resurstilldelning, skärpta straff,
pröva nya påföljdsregler, förändringar i kriminalpolitiken,
effektivare drogbekämpning, bättre samordning mellan
polisen och socialtjänsten, effektivare
rehabiliteringsåtgärder m.m.
Här krävs också etiska regler och moralisk fostran. Den
kristna värderingen med bl.a. den ''Gyllene regeln'' måste
vara vägledande i samhällsbyggande och i relation mellan
människor. Familjen måste stärkas och skolan måste vara
förmedlare av etisk och moralisk fostran.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av beslut om långsiktiga
målsättningar som ett medel i brottsbekämpningen.
Stockholm den 22 januari 1992
Göte Jonsson (m)
Ulf Melin (m)