Varje år inträffar i storleksordningen 100 000
arbetsolyckor. Av dessa anmäls en bråkdel till
polisen, ytterligare ett stort antal försvinner under vägen till
åklagarna. En anmärkningsvärt låg andel går vidare till åtal.
Med tanke på den korta utbildningstiden i
arbetsmiljöbrott för poliser, är det inte så konstigt att
åtalsfrekvensen är låg. Utbildningen måste förlängas
avsevärt för att kunskapen skall bli tillräcklig hos
polismännen. Dessutom måste de kunskaper som finns att
tillgå utnyttjas på ett bättre sätt. Dessa kunskaper finns dels
hos tillsynsmyndigheten yrkesinspektionen, dels hos
skyddsombudet eller hos det regionala skyddsombudet och
hos den fackliga organisationen på den berörda
arbetsplatsen. Dessa kunskaper måste självfallet tillvaratas
om utredningsresultatet skall bli bra.
Det är också motionärernas uppfattning att varken SCBs
anvisningar för kodning av brott eller RPS handledning för
utredning av arbetsmiljöbrott följs. Denna uppfattning
styrks av att i arbetsolycksfallsutredningen framkommer att
det är stora skillnader i handläggningen mellan olika
polisdistrikt. Åtgärder för att komma till rätta med dessa
missförhållanden bör snarast vidtas.
När en polisanmäld arbetsolycka inte leder till åtal borde
det vara rutin att skyddsombud och yrkesinspektion
underrättas om skälen för detta.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för en bättre
uppföljning av arbetsmiljöbrott.
Stockholm den 22 januari 1992
Bengt-Ola Ryttar (s)
Inger Hestvik (s)
Iréne Vestlund (s)
Leo Persson (s)
Odd Engström (s)