med anledning av prop. 1991/1992:159 Sänkt inkomstgräns för allmän rättshjälp
År 1972 beslutade riksdagen om en genomgripande
reform av samhällets rättshjälp. Reformen innebar en
avsevärd utvidgning av enskilda människors rättigheter att
få statligt ekonomiskt stöd i olika rättsliga angelägenheter.
Det grundläggande syftet var att rättshjälp skall ges i en
sådan utsträckning att ingen av ekonomiska skäl skall vara
förhindrad att ta till vara sina rättsliga intressen. Den
rättssökande skall dock i allmänhet efter förmåga bidra till
kostnader.
Redan kort tid efter ikraftträdandet stod det klart att
reformen medförde betydligt större kostnader än beräknat.
Under 1980-talet vidtogs därför en rad åtgärder i syfte att
minska kostnader för rättshjälp. 1988 gjordes vissa
inskränkningar i rätten att erhålla rättshjälp samtidigt som
inkomstgränsen höjdes och rättshjälpsavgiften sänktes.
Även efter 1988 års förändringar har kostnaderna för den
allmänna rättshjälpen stigit. Detta föranledde den
socialdemokratiska regeringen att ge riksrevisionsverket
(RRV) i uppdrag att analysera kostnadsutvecklingen och
lämna förslag på kostnadsbegränsande åtgärder.
Kostnadsutvecklingen kan enligt RRV i huvudsak
förklaras med utvecklingen av timkostnadsnormen, ökning
av debiterad tid för ett ärende, ökning av antalet ärenden
till följd av ändrad lagstiftning samt ökat antal asylsökande.
RRV lämnar en rad förslag till förändringar av
rättshjälpen i syfte att minska kostnaderna. Sänkning av
inkomstgränsen för rättshjälp, höjning av egenavgiften,
annat beräkningssätt för ombudens kostnader,
samarbetssamtal vid tvister om vårdnadsmål, en bättre
konstnadsuppföljning och effektivare administrativa
rutiner är några av förslagen.
I proposition 1991/1992:159 föreslår regeringen en
kraftig sänkning av inkomstgränsen för allmän rättshjälp.
Den övre inkomstgränsen skall enligt regeringsförslaget
sänkas från nuvarande sju basbelopp till fyra basbelopp,
dvs. från 225 400
kr. till 128 800
kr.
Socialdemokraterna avvisar bestämt regeringens
förslag. Förslaget är ett allvarligt ingrepp i den allmänna
rättshjälpen och innebär att den enskildes ekonomiska
möjligheter att ta tillvara sina rättsliga intressen kraftigt
begränsas. Det framlagda förslaget medför att principen om
allas likhet inför lagen hotas. Endast de som har det sämst
ställt och de som har mycket god ekonomi kommer i
framtiden att kunna anlita advokat.
Vi är också starkt kritiska till att regeringen brutit ut ett
förslag från RRV:s rapport och inte för riksdagen i ett
sammanhang redovisar vilka förändringar av rättshjälpen
som planeras i syfte att nå det i budgetpropositionen
angivna besparingsmålet.
Den mycket kraftiga sänkningen av inkomstgränsen
hotar särskilt rättssäkerheten i familjemål där kvinnan ofta
är den ekonomiskt svagare parten. Om förslaget antas
kommer den som försörjer ett barn att få tjäna högst 145 000
kr. om året för att kunna få allmän rättshjälp.
Advokatkostnaderna i en vårdnadstvist i första instans
uppgår ofta mellan 10 000
och 20 000
kr. och vid ett överklagande inte sällan till det
flerdubbla. Vid en vårdnadstvist där kvinnan har en
inkomst på 13 000
kr. per månad och mannen en hög inkomst måste
båda själva betala alla kostnader. Det är uppenbart att
kvinnan och mannen inte kommer att ha samma
förutsättningar att hävda sin rätt. Det kan i själva verket bli
omöjligt för många kvinnor att anlita advokathjälp.
Regeringens förslag har kritiserats hårt av
domstolsverket, rättshjälpsmyndigheten och
advokatsamfundet. Också besparingseffekterna (15
milj.kr.) ifrågasätts.
Socialdemokraterna ställer sig i och för sig inte
avvisande till åtgärder som syftar till att begränsa
kostnaderna. Förslag som innebär att det grundläggande
syftet bakom rättshjälpsreformen äventyras kan emellertid
inte accepteras. Rättshjälpssystemet måste även framöver
vara utformat så att ingen av ekonomiska skäl skall vara
förhindrad att ta tillvara sina rättsliga intressen.
Regeringen bör, efter en samlad översyn av rättshjälpen,
återkomma till riksdagen med förslag till effektiviseringar
och kostnadsbegränsande åtgärder. Denna översyn bör ske
med beaktande av det grundläggande syftet bakom
rättshjälpsreformen. Den i budgetpropositionen aviserade
överläggningen med Advokatsamfundet om
timkostnadsnormen m.m. bör också snarast komma till
stånd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1991/92:159,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en samlad översyn av
rättshjälpen.
Stockholm den 10 april 1992
Lars-Erik Lövdén (s)
Ulla-Britt Åbark (s)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Birthe Sörestedt (s)
Nils Nordh (s)
Göran Magnusson (s)
Sigrid Bolkéus (s)