Jakten är en folkrörelse i vårt land. Mellan 300 000
och 400 000
människor jagar mer eller mindre regelbundet. Det
samhällsekonomiska värdet av jakten är betydande. Än
viktigare är jaktens sociala värde eftersom merparten av
jägarna kommer från de breda folklagren. I många
europeiska länder är förhållandet det omvända. Där är
jakten ofta förbehållen ekonomiskt starka personer p.g.a
skyhöga jaktarrenden. Så vill vi inte ha det i Sverige.
Strävan måste vara att bevara folkrörelseengagemanget i
jakten och viltvården.
Denna målsättning har också riksdagen slagit fast för
några år sedan då en ny jaktlag antogs. Ett annat mål för
den framtida jakt- och viltvårdspolitiken, som riksdagen
lagt fast, är att samhället skall medverka till att skapa goda
förutsättningar för jakten och därigenom stödja
jaktintresset.
Det finns klara tendenser till en utveckling som inte
ligger i linje med riksdagens målsättning. En utveckling som
kan leda till att företrädesvis ekonomiskt starka personer
får möjlighet att jaga. En utveckling som kan leda till att
jakt- och viltvården tappar sin förankring hos den lokala
befolkningen på landsbygden. Vi syftar i första hand på de
ofta höga och kraftigt stigande avgifterna för upplåtelse av
jakträtt som i första hand sker på skogsbolagens, kyrkans
och domänverkets marker. Men man hör allt oftare samma
tongångar från enskilda markägare. Det skall m.a.o. vara
marknaden som sätter priset. Detta är orimligt enligt vår
mening så länge efterfrågan på jaktmark långt vida
överstiger tillgången på mark. Då fungerar inte den s.k.
marknaden.
Vi har fått många vittnesbörd från jägarna ute i landet
om vart utvecklingen med ständigt stigande
upplåtelseavgifter kan leda till. Lessebo jaktvårdskrets
anser bl.a.:den leder till splittring av fungerande jaktlag
eftersom många jägare helt enkelt inte har råd att vara
medden innebär risk för att lokala jägare med
normalinkomster, väl förtrogna med marker, vilt och
jaktvård ersätts av köpstarka personer eller företag utan
förankring i orten och dess jaktkulturden betyder att
staten går i täten för att driva upp priserna, samtidigt som
man arbetar för att hålla nere löne- och prisutvecklingen i
landetden kommer att försvåra arbetet med att få fram
en kvalitativt bättre älgstam, eftersom arrendatorerna av
ekonomiska skäl måste skjuta allt de får och kanden
motverkar ungdomsverksamheten, eftersom man inte har
råd att ha med annat än fullt betalande i jaktlagen.
Riksdagen fann i samband med behandlingen av
förslaget till ny jaktlag att någon offentligrättslig
priskontroll över avgifterna för jakträttsupplåtelser inte
borde införas, men uteslöt inte att frågan om en priskontroll
kunde behöva aktualiseras på nytt om prisutvecklingen inte
dämpas (JoU 1986/87:15, rskr 190).
Som en följd av riksdagsbeslutet uppdrog den
socialdemokratiska regeringen åt Svenska Jägarförbundet
att följa prisutvecklingen för jakträttsupplåtelser och vid
behov anmäla till regeringen i vilken utsträckning åtgärder
kan behöva övervägas.
Enligt vår mening finns det nu skäl att överväga åtgärder
som dämpar prisutvecklingen på jakträttsupplåtelser.
Samma krav reser nu också många jägare ute i landet.
Regeringen bör därför aktualisera ovannämnda uppdrag
och begära in förslag från Svenska Jägarförbundet.
En annan fråga som också påverkar möjligheterna för
den som önskar jaga och som rör villkoren vid upplåtelser
av jakträtt är upplåtelsetidens längd och
nyttjanderättshavarens möjligheter att få den tiden
förlängd. Även här har riksdagen i enlighet med tidigare
nämnda målsättningar beslutat om bättre villkor för
jägarna. Med hänsyn till viltvården fanns enligt riksdagens
mening starka skäl för att ge den som innehar jaktmark med
nyttjanderätt ett visst besittningsskydd. I det
sammanhanget bör påminnas om att ungefär tre fjärdedelar
av alla jägare jagar i någon utsträckning på upplåten
jaktmark. Besittningsskyddet gäller för upplåtelser som
överstiger ett år.
Det står helt klart att framför allt många stora
markägare medvetet kringgått riksdagens beslut genom en
övergång till korttidsupplåtelser. Riksdagen utgick ifrån att
flertalet markägare skulle vara intresserade av att få en
nyttjanderättsinnehavare som var villig att åta sig en
effektiv och långsiktig viltvård på fastigheten. Det bör
påpekas att markägaren i den nya jaktlagen getts ett
uttryckligt ansvar för viltvården.
Viltvården är en del av naturvården. Nyligen
genomförda undersökningar visar att många ägare av
skogsmark icke uppfyller de rimliga krav på
naturvårdshänsyn i skogsbruket som ställs i
skogsvårdslagen. Är situationen likartad när det gäller
viltvården?
Enligt vår mening bör regeringen ges i uppdrag att
kartlägga de olika upplåtelseformer för jakträtt som växt
fram under senare år och utvärdera om dessa står i
överensstämmelse med riksdagens intentioner om en god
viltvård. Uppdraget bör redovisas till riksdagen. Vidare bör
regeringen återkomma till riksdagen med förslag om hur
besittningsskyddet kan stärkas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder
som leder till en dämpad prisutveckling av avgifterna för
upplåtelse av jakträtt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upplåtelseformer för jakträtt,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i jaktlagen att besittningsskyddet för den som
innehar jaktmark med nyttjanderätt stärks.
Stockholm den 24 januari 1992
Jan Fransson (s)
Åke Selberg (s)