I vårt land har jakten alltid haft stor betydelse, i gången
tid för många att klara sitt livsuppehälle, i vår tid som
rekreation. För många är jakten en del av deras liv, ett sätt
att leva. Detta har då inneburit att en ständig debatt har
förts om jakten och frågorna kring denna samt att jakten
och viltvården varit föremål för olika utredningar och
försöksverksamhet. I den debatten har skilda uppfattningar
om jaktens utövande samt om vården om viltet funnits,
många av dessa har varit och är mycket känsloladdade,
särskilt när det gäller vårt högvilt, älgen.
Trots att vi fick en ny jaktlag 1987 och att 1991 vissa
förändringar i densamma gjordes så kommer debatten att
fortsätta, ja kanske med än större kraft, eftersom det finns
några frågor på området som inte har fått en godtagbar
lösning och som därför kräver en fortsatt uppmärksamhet.
Vissa av dessa frågor är komplicerade men måste för
jaktens och viltvårdens intresse få sin lösning.
Arrendepriserna
I lagen (1938:274) om rätt till jakt sägs bl.a. följande:
''Jakträttsinnehavare bör genom ändamålsenlig och efter
tillgången på villebråd lämpad jakt även som, där så
lämpligen kan ske, genom åtgärder för villebrådets skydd
och förkovran sörja för bevarandet av ett artrikt och
livskraftigt villebrådstillstånd (jaktvård).''
Nu har vi fått en ny jaktlag, men utgångspunkten även
för denna var att ovanstående även fortsättningsvis skulle
vara målsättningen, nämligen att jakten inte främst skulle
inriktas på ett ekonomiskt utbyte.
På de markägare som lever upp till detta skall ingen
skugga falla, men tyvärr är verkligheten på många håll en
annan. De ekonomiska intressena gör sig alltmer gällande i
den svenska jakten, till nackdel för både viltet och jägarna.
Prisutvecklingen har också medfört att en stark opinion
framvuxit för att få till stånd en förändring, bl.a. har
jägarorganisationerna betraktat arrendepriserna som den
största frågan under hela 80-talet. Om den ansågs stor
under 80-talet, så verkar den växa i storlek under 90-talet,
bl.a. genom Domänverkets aviserade höjningar. I
propositionen 1986/87:58 talades om att ett normsystem
skulle utarbetas. Något resultat i den vägen har inte kunnat
uppvisas trots att flera år har gått. Tvärtom så beskrivs
framför allt i jägartidningarna diverse arrendesystem och
upplåtelser som är förödande för hela jaktvården.
I årets första nummer av tidningen Svensk Jakt finns ett
uttalande från Norrbotten som lyder: ''Anbudssystemet som
syftar till att under kortast möjliga tid ta ut maximal
ekonomisk vinning, strider mot långsiktiga jaktpolitiska
mål såsom värnandet av goda, livskraftiga viltstammar och
utvecklandet av en god jaktkultur. Detta har väckt en
bitterhet bland jägarna i Norrbotten.''
Jägare som arrenderar marker av Domänverket har
enligt samma tidning känt av prishöjningar på 40--85
procent. Till detta skall då också läggas de verkliga
avarterna, annonser där älgar och rådjur säljs på ''rot'' till
högstbjudande.
Alla är medvetna om att en priskontroll kan bli
svårhanterlig och att praktiska hinder föreligger mot en
effektiv kontroll, men något måste ju göras om jaktlagens
intentioner skall uppfyllas. Man måste ju komma ihåg att
t.ex. älgen tillhör en fritt levande viltstam som är lovlig
under viss tid av året och ''ägs'' av den markägare eller
jakträttsinnehavare där den vid skottillfället befinner sig.
Detta gör att man svårligen kan hänvisa till de så kallade
marknadskrafterna vid jaktens utövande. Det här måste
innebära att de värsta avarterna förbjuds genom
lagstiftning, det gäller framför allt anbud och
förskottsbetalning för djur som eventuellt kan fällas. Att
genom anbud arrendera ut jaktmark innebär att de som kan
betala mest, har de tjockaste plånböckerna, får arrendet.
Att i förskott ta betalt för tilldelade djur är förödande för
viltvården och ett mycket hårt kritiserat arrendesystem.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om
förbud mot anbudsförfarande vid utarrendering av
jaktmark och förskottsbetalning av tilldelade djur.